Fågel

-är inte en blogg egentligen som en dagbok, bara det att man hela tiden maste skriva jätte smarta och intressanta saker i den som imponerar pa andra människor? Pa ett sätt ja, men det är samtidigt ett tecken pa demokratin som tillater alla människor att synas och horas over internet.

Men jag kan tycka att det ar svart att komma pa nagot som är tillräckligt spännande att nämna dagligen ibland. Särskillt med pressen av att detta ska spegla ett sadant enormt begrepp som demokrati i atanken... Da är jag säker pa att det finns sadant som är mer intressant att läsa än mina sma filosofier om ettan och dettan. Samtidigt är det anda ganska häftigt att det har blivit sa stort. Jag horde att mer än hälften av alla kvinnor mellan aldrarna 15-25 har en blogg i Sverige. Skrammande eller underbart? Det är atminstonde intressant att sa manga människor använder sig av mojligheten att kunna publicera sina tankar digitalt.

Men när jag ända är pa g med mitt forsta inlägg pa länge kan jag atminstonde passa pa att reta mina kära vänner där hemma i kalla Sverige med att jag har legat hela dagen vid poolen i värmen här i Nha Trang, Vietnam. Det ar svart att gora folk avundsjuka med det man skriver i en dagbok for att ingen ser det. Men här kan alla se vad jag tänker och skriver, och plotsligt blev det sa mycket lättare att sprida ett budskap. är det här hur jag använder mig av en av demokratins främsta yttrandefrihetsmojligheter? Jag forsoker sprida avundsjuka? :)

Nästa gang jag skriver ska det bli nagot mer spännande och uttänkt- Jag lovar att hedra denna demokrati hogre än vad jag gjort idag!

...Here I come:D

...började jag drömma om att kura upp mig i den mörkgråa soffan bredvid dig och titta på oändligt många avsnitt av Twiligt Zone med en kopp värmande kaffe och en nyladdad vattenpipa framför oss... Mmmmm!

Ibland blir jag nästan rädd när jag tänker på att bli gammal. Jag blir rädd för att det verkar som att livet blir som ett stillastående vakum när man kommer upp i en viss ålder. Man är för gammal för att hitta på nya saker hela tiden, men för ung för att nöja sig med ett liv framför tven på ett ålderdomshem. Den där åldern mittemellan fruktar jag. Att märka på sig själv hur motoriken saktar ner och minnet inte är det samma. Att leva i en värld som ständigt utvecklas framåt och där ny teknik blomstrar upp överallt och varje dag. Själv sitter man där och har precis lärt sig att spara ett nummer på sin mobiltelefon medan resten av ens omgivning har lagt kartan åt sidan och instrueras av en gps i bilen samt surfar trådlöst från parker utomhus på sommaren. När man även märker att ens närmaste vänner i samma ålder sakta börjar blekna bort, och det blir uppenbart att vardagen nu faktiskt inte är så mycket mer än just det där tv-tittandet som man egentligen redan har tröttnat på, då inser man att åldern tar ut sina spår.

Jag kan tycka att det är närmare obehagligt när jag träffar min mor- och farföräldrar ibland. Jag älskar dem så att mitt hjärta värker men samtidigt känns det som att så mycket har ändrats på så kort tid. Allting från att samma frågor ställs fyra gånger under loppet av ett samtal till att de knappt minns att man hälsat på tidigare i veckan. Någonting inom en vill på något sätt hjälpa till. Men hur hjälper man till? Hur gör man för att vrida tillbaka klockan och hjälpa dem att återinföras i det ständigt utvecklande samhället, att själva få blomstra upp och ges tillgång till teknikens oändliga värld? Det är hjälplöshet jag känner.

Jag såg ett reportage gjort av Aftonbladet på Nyhetsmorgon i början av veckan som handlar om hur äldre behandlas i samhället. Pernilla Ericson, 28, som är reporter på Aftonbladet klädde ut sig och sminkades om till en 80-åring som liknande hennes bortgångna mormor och gick ut på stan för att se vilka reaktioner hon fick. Hennes upplevelse var oroväckande och hon berättade på TV att hon hade fallit ihop i tårar när hon kom hem samma kväll eftersom hon föreställt sig hur hennes egna mormor behandlades offentligt under sina sista år i livet. Folks tålamod med en lite långsammare och virrig pensionär var inte stort och hon bemöttes av suck och stön på staden under dagen då hon stod i kö och letade igenom sin plånbok efter mynt att betala med. Läs om folks reaktioner på tv4.se.

Personligen så kopplar jag självklart detta till mina egna släktingar och försöker att sätta mig in i deras sitts. Är detta anledningen till att många timmar spenderas framför TVen? Beror det på att den nya världen inte har någon plats för de äldre och inte välkomnar dem längre? Jag har t.ex. sett att vissa matvarubutiker ger rabatt en vardag i veckan till pensionärer som handlar mellan kl 10- 15. Är det med andra ord så viktigt att försöka locka bort de äldre med billigare priser bara för att de anses vara i vägen för andra människor om de handlar senare på kvällen?

Jag undrar bara hur det kommer att kännas när man själv befinner sig i samma situation. Därför vill jag så gärna hjälpa till och jag vill omfamna dem alla och visa dem allt det nya och underbara i världen som de inte har kunskap om hur de ska ta del av. Det är en obehaglig känsla att tänka på att bli gammal. Jag hoppas verkligen att känslan snart kommer att vända och att jag kommer på ett bra sätt att hjälpa till på...