Fågel

Några dagar om året uppmärksammas kungafamiljen extra mycket av media. De andra dagarna reflekterar jag inte riktigt över att de ens finns. Men det är väl så med media, att de styr vad man uppmärksammar och när man gör det. Imorse på nyhetsmorgon började det pratas om Nobelfirandet. Ikväll såg jag för första gången i mitt liv hela cermonin på SVT 1. De vackra sessorna i långa klänningar och med tindrande tiaror i håret. Kungen som fifflade lite med pappersprogrammet när han satt på scen och sedan ställde sig upp och stolt sjöng med i Nationalsången. Drottningen som satt och log mot alla pristagare. Ja, idag såg jag dem och reflekterade över dem. De vackra och mytomspunna människorna som lever ett drömliv som alla småflickor drömmer om. När jag var liten var jag helt inställd på att gifta mig med Carl Philip- jag skulle ju också bli prinsessa! Men sen växte jag upp och ville plötsligt inte alls bli prinsessa längre. Jag brydde mig inte.

Men idag bryr jag mig om allt det där mytomspunna och kungliga. Just idag känns det lite spännande igen. Jag får läsa i Aftonbladet att Mette-Marit var rörd till tårar av Obamas tal när han tog emot fredspriset. Vem som hade finaste klänning av Victoria och Madeleine diskuteras livligt i tidningen. Jag kan följa vad som händer på firandet i Blå salen i detalj. Och sist men inte minst får jag läsa hur man festar nobelt: Man får helst inte gå på toaletten under middagen, man ska inte tala om ekonomi, politik eller sjukdomar, man ska inte slå ihop glasen när man skålar och man får inte skratta för högt åt någons skämt. Oj vad det låter jobbigt att vara prinsessa. Jag som tycker om att skratta högt. Vilken tur att jag inte blev det ändå. Ja, idag bryr jag mig lite. Imorgon är det glömt och mitt liv fortsätter som vanligt. Tills nästa gång som media uppmärksammar dem. Kungafamiljen upphöjda till skyarna.