Fågel

När jag var 11 år var jag besatt av Pokémon. Varje rast på Julian Curtiss skolgård i Greenwich, CT gick ut på att byta till sig alla 151 Pokémon kort. Jag och Tim var ett team. Vi hade full koll på vad alla treor och femmor hade för några kort. Vi skulle vara bland de första som lyckades samla motiv på de första 151 pokémonen i japanskt orginalformat. Mamma och pappa fick lägga ner en halv förmögenhet på vår hobby. Vi åkte runt inne i New York City till olika japanska bokaffärer där vi visste att de hade speciella versioner av korten. Våra kära föräldrar fick springa runt med oss i timmar. Och vi lyckades tillslut. Nu ligger pärmen i säkert förvar i mitt rum. En dag kommer den att vara värd en förmögenhet har vi bestämt.

Och vi ritade pokémon hela tiden. Vi spelade Game Boy spelen så fort vi fick chans. Vi hade leksaker och nyckelringar. För att inte tala om kläder med Picachu. Vi hade favoriter. Vi lekte att vi var Pokémon. Totalt besatta. Så om jag någonsin var en riktig nörd. Då var det då. Men det var vi alla.

Bild från Julian Curtiss årsbok 1999. Jag till vänster. Ett gäng skolbarn som flitigt byter kort på en rast.

Utdrag från vår välsorterade pärm. En Nyckelring av Psyduck som jag fick av min japanska vän Satoko Yamakita innan hennes familj flyttade tillbaka till Japan våren 1999. Även den finns i säkert förvar i mitt rum.