När Halloween är på riktigt, då är man i USA

Plötsligt förvandlas allt till en scen tagen från en spökfilm. Det står gravstenar, skelett och djävular utspridda på alla gräsmattor. Rökmaskiner dolda under statyerna sprider tjock rök över gatan. Och när solen börjat gå ner på den 31a oktober, då börjar de ta sig ut. Alla små häxor, varulvar, zombies och spöken. Det kryllar plötsligt av övernaturliga väsen så långt ögat når. Och alla är de ute efter en sak- godis. Trick or treat.

I flera veckor innan den stora dagen har jag och Tim letat efter de perfekta utklädningskläderna. Det råder ingen brist på maskeradbutiker. Tiden innan Halloween öppnar plötsligt hela varuhus upp fyllda med enbart spökdräkter, djävulshorn och monstorösa masker som kan kosta upp till två tusen kronor styck. Men Halloween är på liv och död i USA. Det gäller att imponera och bräcka de andra barnen på gatan. Det handlar nog även lite om föräldrarnas kamp att klä ut sina barn och bräcka de andra föräldrarna.

Men det är få saker som är mer magiska än att vara där just den kvällen. Bilden är från min första Halloween i USA. Jag minns fortfarande hur jag gick runt med öppen mun och stirrade på alla dekorationer och utklädda barn.


En hungrig och full en ser inga hinder på McDonalds

Ytterligare en sen helgnatt i Stockholm utan alkoholintag. Vi sitter på McDonalds och väntar på buss och tunnelbana medan vi skyddar oss från kylan. Plötsligt kommer en kille gående. Låt oss kalla honom för Erik. Erik har en cheeseburgare i sin hand som han håller på och väcklar fram från det prassliga pappret. Då händer det otänkbara. Cheeseburgare liksom hoppar ut ur papret. Bröden flyger åt varsit håll och själva köttet lägger sig med osten nedvänd mot marken. Erik tvekar inte en sekund. Han har ju faktiskt betalat tio kronor för den här cheeseburgaren! Bestämt tar han tag i den geggiga köttbiten på marken och plockar även upp de båda brödskivorna. Han pusslar ihop cheeseburgaren och tar en stor tugga utan att tveka. Sen går han vidare. Allt som minns av hans matbits dödliga fall mot marken är en kletig ostfläck som en städare snabbt kommer och skurar bort. Gott, tänker Erik.


Tapas till nörden!

Radioprogrammet är klart, och absolut absolut underbart! Nu ska det firas med tapaskväll med hela klassen på Ramblas vid Hornstull. Efter de ändlösa timmarna framför datorn är en öl precis vad jag behöver.

Jag är för övrigt kommit fram till varför jag är nördig. Jag sjunger karaoke varje vecka och känner mig som en världsstjärna när jag står på scen. Jag har dessutom alla 151 första pokémonkort i japansk orginalutgåva prydligt insatta i en pärm som ligger under min säng. Jag älskar TV-spelet Final Fantasy VIII och har till och med förälskad mig i huvudkaraktären Squall Leonhart. Därför var jag även tvungen att köpa alla actionfigurer som hör till spelet.


Squall med flickvännen Rinoa. Jag önskade ofta att jag var hon. Dessutom hade jag den här bilden uppsatt på väggen och ansåg orden vara ren poesi. Jag blir helt varm i kroppen bara jag tänker på det. Nördig, ja. Men ack så underbart!


What kind of Pokémon are you?

När jag var 11 år var jag besatt av Pokémon. Varje rast på Julian Curtiss skolgård i Greenwich, CT gick ut på att byta till sig alla 151 Pokémon kort. Jag och Tim var ett team. Vi hade full koll på vad alla treor och femmor hade för några kort. Vi skulle vara bland de första som lyckades samla motiv på de första 151 pokémonen i japanskt orginalformat. Mamma och pappa fick lägga ner en halv förmögenhet på vår hobby. Vi åkte runt inne i New York City till olika japanska bokaffärer där vi visste att de hade speciella versioner av korten. Våra kära föräldrar fick springa runt med oss i timmar. Och vi lyckades tillslut. Nu ligger pärmen i säkert förvar i mitt rum. En dag kommer den att vara värd en förmögenhet har vi bestämt.

Och vi ritade pokémon hela tiden. Vi spelade Game Boy spelen så fort vi fick chans. Vi hade leksaker och nyckelringar. För att inte tala om kläder med Picachu. Vi hade favoriter. Vi lekte att vi var Pokémon. Totalt besatta. Så om jag någonsin var en riktig nörd. Då var det då. Men det var vi alla.

Bild från Julian Curtiss årsbok 1999. Jag till vänster. Ett gäng skolbarn som flitigt byter kort på en rast.


Utdrag från vår välsorterade pärm. En Nyckelring av Psyduck som jag fick av min japanska vän Satoko Yamakita innan hennes familj flyttade tillbaka till Japan våren 1999. Även den finns i säkert förvar i mitt rum.


Jag tycker om nördar

Jag har alltid tyckt om nördar. Science-fiction typen är den absolut ultimata. Jag kan småprata med dem om Final Fantasy och Star Wars i timmar. Och de är så otroligt trevliga och sociala. Så länge som man håller sig till ämnet det vill säga. Då kan de allt. Och de vill berätta allt. Och de vill diskutera allt. Därför var det underbart att jobba på science-fiction mässan med Emma förra hösten. Det var så många härliga typer. Som jag tycker om så mycket så mycket.

Några tjejer i min klass frågade mig då: men är din pojkvän en nörd?
Neeeej, sa jag. Men sen tänker jag efter.

Jo Fredrik, på sätt och vis är du nog lite smånördig. Så där som jag bara älskar. Du är besatt av poliser. Du liksom hoppar upp och ner när du hör en siren eller ser blåljus. Blååååljuuuus! Och sen älskar du schlager. Du kan alla schlagerlåtar och diggar med i Amy Diamond. Och mini popgruppen E.M.M.A har du varit flitigt fan av också. För att inte tala om när du spelar piano. Och lägger ner hela din själ på att lära dig vissa låtar. Nej, du är ingen science-fiction-nörd. Men du är nog en liten nörd på ditt egna sätt.

Det är vi troligtvis alla. Och det tycker jag om. För jag tycker om nördar!


Fy dig vidriga bostadsmarknad!

Det enda jag kan tänka på är att flytta. Till Lägenheten. Den med stort L. Den som tar mig med storm och sweeps me off my feet. En harmonisk liten plats där allting plötsligt är ens eget. Ett eget hem. En egen oas att kura ihop sig i under en varm filt och filosofera om den oändliga världen utanför. Men du min kära Lägenhet verkar inte vilja vara inom räckhåll...

Stockholms Bostadskö har jag stått i under 4 år nu. Det bästa läget jag verkar kunna få ett första handskontrakt i är Jordbro i Haninge. Vill jag bo i ett industriområde? Är det vad jag förtjänar efter 4 lojala år?

Andra handskontrakt som annonseras ut över blocket tar sjukliga hyror. Det är näst intill skamligt.

Studentbostadskö ställde jag mig aldrig i... Nu är jag färdigstuderad om bara lite mer än ett år. Jag kommer inte hinna få en lägenhet på den tiden.

Då återstår det att köpa en lägenhet. Då kan man få precis vad man drömmer om utan att någon annan bestämmer. Men priserna är sjukliga. För tillfället går utropspriserna upp ca 40-50% under budgivningen i Johanneshov och Hammarbyhöjdsområdet. Priserna börjar på ca 1,2 miljoner i de delar jag vill bo i i Nacka, men de går upp till 1,5 miljoner. Lägenheterna i stan. Ja, de vill jag knappast beröra...

Så du min kära Lägenhet. Jag är redo. Ge mig ett tecken. Visa dig för mig. Jag behöver en uppenbarelse. Och en gnutta tur tror jag. För att lyckas hitta Dig. 

"I Sverige solar alla kvinnor topless"

Jag var tolv år gammal när min lärare i Samhällsvetenskap yttrade orden framför hela min klass i USA. Givetvis var jag den enda från Sverige.

-Visst stämmer det Emelie? Visst går alla kvinnor runt topless i Sverige?

Tusen ögon på mig. Det blir varmare i rummet. Jag känner hur färgen i mitt ansikte skiftar till en obekväm röd. Jag har alltid haft lätt för att bli generad. I min panik minns jag inte om jag nickade eller skakade på huvudet. Jag var för ung. Det blev för mycket. Jag kände att jag blev utpekad och nersmuttsad pga att jag var Svensk. Ändå var det här en lektion som handlade om att inte diskriminera andra kulturer. Min lärare använde det som ett exempel på något som hon menade att hon hade valt att acceptera på en semesteer till Sverige på 80-talet, trots att hon tyckte att det var jätte jätte konstigt.

Precis så sa hon. Det är jätte konstigt, men okej. För alla kvinnor är toppless i Sverige, eller hur Emelie. Jag sjönk genom marken. När jag kom hem den dagen från skolan grät jag okontrollerat. Mamma kunde inte trösta mig, trots att hon bevisligen bar tröja när hon kramade om mig.


Att skriva kan vara så svårt ibland

Jag älskar att skriva. Hela mitt liv handlar om att skriva. Det känns som mitt kall från en högre makt. Om jag nu tror på en sådan. Men när man ska skriva om en person som man verkligen tycker om och respekterar kan det vara svårt ibland. Att fånga en annan människa på papper på ett sätt som rättfärdigar den personen kräver tid. Det har krävt mig på flera ändlösa timmar. Jag sitter och pillar på enstaka meningar. Överväger enstaka ord. Det minsta lilla gör en hel skillnad. Och nu är klockan sent och alarmet ringer tidigt. Och jag har prestationsångest och tunga ögonlock. Imorgon ska det vara färdigt och inlämnat. Men hur får jag honom att bli levande på papper tills imorgon? Kanske att svaren kommer i sömnen. Det är så omänskligt svårt att göra ett papper mänskligt ibland. Godnatt.


Underbara Fredag


Thursday in motion


I never did believe in the ways of magic, now I'm beginning to wonder why

När hela världen är mörk och orättvis... Då gömmer jag mig i din famn och glömmer allt.

Bara vara tätt intill dig i en evighet.


Världens Vackraste Kvinna



Penelope Cruz



Ständigt sötsug?

Idag kommer bilagan Gi och Hälsa med Expressen. I tidningen står det att bästa sättet att bli av med sötsuget är att äta ingefära varje gång man känner godisgrisen inom sig komma krypandes... Ta ingefära, häll över kokande vatten och låt stå och dra en liten stund. Om inte detta hembrygda te hjälper kan man knappra på lite ingefärabitar också.

Jag gick på akupunktur för några år sen för att jag hade problem med min rygg. Väl hos akupunktören blev man given en "meny" med olika problem som de medicinska nålarna kunde hjälpa en med. En sådan åkomma var just Sötsug. Jippi, tänkte jag, äntligen! Så när jag gick in för att bli penetrerad med de små nålarna i ryggen nämnde jag även mitt otroliga sötsug. Inga problem, sa akupunktören och stack mig i mina lill-tår, precis under tånageln. Det gjorde extremt ont. Sen fick jag ligga där, fastnålad, i 20 minuter. Hjälpte det? Nej.

Jag är nog ett lost case när det kommer till mitt sötsug, tyvärr. För oavsett hur onyttigt det må vara så finns det få saker som känns lika bra som att ta en bit godis efter en jobbig dag. Jag är en godisgris until the end.

Inget dåligt resultat :)


Det märks att jag har det sjukt stressigt på jobbet...
Men nu får jag gå hem, för nu är det helg!

Åldern tar ut sina spår

Ibland blir jag nästan rädd när jag tänker på att bli gammal. Jag blir rädd för att det verkar som att livet blir som ett stillastående vakum när man kommer upp i en viss ålder. Man är för gammal för att hitta på nya saker hela tiden, men för ung för att nöja sig med ett liv framför tven på ett ålderdomshem. Den där åldern mittemellan fruktar jag. Att märka på sig själv hur motoriken saktar ner och minnet inte är det samma. Att leva i en värld som ständigt utvecklas framåt och där ny teknik blomstrar upp överallt och varje dag. Själv sitter man där och har precis lärt sig att spara ett nummer på sin mobiltelefon medan resten av ens omgivning har lagt kartan åt sidan och instrueras av en gps i bilen samt surfar trådlöst från parker utomhus på sommaren. När man även märker att ens närmaste vänner i samma ålder sakta börjar blekna bort, och det blir uppenbart att vardagen nu faktiskt inte är så mycket mer än just det där tv-tittandet som man egentligen redan har tröttnat på, då inser man att åldern tar ut sina spår.

Jag kan tycka att det är närmare obehagligt när jag träffar min mor- och farföräldrar ibland. Jag älskar dem så att mitt hjärta värker men samtidigt känns det som att så mycket har ändrats på så kort tid. Allting från att samma frågor ställs fyra gånger under loppet av ett samtal till att de knappt minns att man hälsat på tidigare i veckan. Någonting inom en vill på något sätt hjälpa till. Men hur hjälper man till? Hur gör man för att vrida tillbaka klockan och hjälpa dem att återinföras i det ständigt utvecklande samhället, att själva få blomstra upp och ges tillgång till teknikens oändliga värld? Det är hjälplöshet jag känner.

Jag såg ett reportage gjort av Aftonbladet på Nyhetsmorgon i början av veckan som handlar om hur äldre behandlas i samhället. Pernilla Ericson, 28, som är reporter på Aftonbladet klädde ut sig och sminkades om till en 80-åring som liknande hennes bortgångna mormor och gick ut på stan för att se vilka reaktioner hon fick. Hennes upplevelse var oroväckande och hon berättade på TV att hon hade fallit ihop i tårar när hon kom hem samma kväll eftersom hon föreställt sig hur hennes egna mormor behandlades offentligt under sina sista år i livet. Folks tålamod med en lite långsammare och virrig pensionär var inte stort och hon bemöttes av suck och stön på staden under dagen då hon stod i kö och letade igenom sin plånbok efter mynt att betala med. Läs om folks reaktioner på tv4.se.

Personligen så kopplar jag självklart detta till mina egna släktingar och försöker att sätta mig in i deras sitts. Är detta anledningen till att många timmar spenderas framför TVen? Beror det på att den nya världen inte har någon plats för de äldre och inte välkomnar dem längre? Jag har t.ex. sett att vissa matvarubutiker ger rabatt en vardag i veckan till pensionärer som handlar mellan kl 10- 15. Är det med andra ord så viktigt att försöka locka bort de äldre med billigare priser bara för att de anses vara i vägen för andra människor om de handlar senare på kvällen?

Jag undrar bara hur det kommer att kännas när man själv befinner sig i samma situation. Därför vill jag så gärna hjälpa till och jag vill omfamna dem alla och visa dem allt det nya och underbara i världen som de inte har kunskap om hur de ska ta del av. Det är en obehaglig känsla att tänka på att bli gammal. Jag hoppas verkligen att känslan snart kommer att vända och att jag kommer på ett bra sätt att hjälpa till på...

Man rynkar inte på näsan för Vanor

Jag satt och tänkte på när jag fyllde 18 och skulle gå ut på krogen för första gången. Till min stora förtjusning var detta på den tiden då tjejer kom in gratis överallt medan killar var tvungna att betala ca 100-lappen för inträde. Detta var inget som verkade jätte konstigt när det väl gällde, men enda sedan lagen ändrades sommaren 2005 så är tanken att det skulle vara grattis inträde för bara ena könet helt sjuk. Var finns rättvisan i det egentligen? Men som nykläckt 18-åring var detta inget jag klagade särskillt mycket på.

Samma sak gäller rökförbudet på barer, restauranger och fik. När det var tillåtet var det ingen som rynkade näsan åt att folk satt och avnjöt sitt wienerbröd med en cigg i hand eller stod på dansgolvet och fanatiskt viftade runt med ciggen i luften. Idag rynkar jag då minsann alltid på näsan när jag är utomlands och människor sitter inomhus och tar blåss på blåss medan jag försöker dricka en kaffe och fnyser "Usch vilket U-land".

Det är nästan så att man blir förblindad av det man är van att se. För min del känns det åtminstonde extremt konstigt att det någonsin var lagligt med både könsfördelningen på krogen samt med rökning inomhus. Det är skönt att se att vi går i rätt riktning. Men skrämmande att se hur mycket lagstiftningen påverkar våra värderingar. Och att tanken om att det var sjukt som det var förr är något jag kommit underfund med först när det ändrats...


Min allra finaste katt

Det känns så overkligt...
Igår kramade jag på dig precis som alltid, precis som jag gjort under de senaste 19 åren. Och idag går det inte längre. Men jag älskar dig föralltid, och har gjort det under all denna tid. Den allra finaste katten på jorden, tack för att jag fått dela mitt liv med dig.

Pussie

Nyare inlägg
RSS 2.0
Media och Journalistik