Film blir bättre på bio

Och Rosemary's Baby idag var inget undantag. Magisk film. Som att färdas bakåt i tiden när man sitter där inne i biografen och njuter av Mia Farrows vackra kläder och hennes misstänksamma blickar.

Sagolikt Vackra Mia Farrow


Filmen Rosemary's Baby (1968) visas på Biograf Sture nu på söndag kl 14:00. Då kan man njuta av denna vackra varelse på storskärm. Självklart kommer jag och Lizzy att infinna oss på plats med våra Cinemateket kort i beredskap!

 


Min underbaraste kramgoaste Gismo

Nu har jag beställt filmen Gremlins från 1984. Jag älskade den när jag var liten. Jag kommer troligtvis att älska den även nu. Sen kommer jag att sitta och krama om min Gismo, titta på min älskade film och bara le.


Brüno

Jag önskar att jag kunde hitta musikvideon för att dela med mig av slutsången i filmen Brüno, men innan den läggs upp med bild kan jag åtminstonde bidra med sången. Oavsett vad man väljer att tycka om filmen måste man ändå medge att det är ganska stort att få artister som Bono, Sting, Elton John, Chris Martin och Snoop Dog att ställa upp i slutsången.

Det har dock väckts ilskna känslor hos personer som menar att låten gör parodi av välgörenhet. När rykten börjat spridas om låten och vilka som skulle medverka i den skrev Brittiska "The Mirror" i april i år att texten: “For people of Africa who live in hell/ They will never wear Chanel” skulle vara med. Som ni kan se nedan har den repliken tagits bort vilket kanske är positivt. Jag tycker dock personligen att låten är lyckad! Och ibland behövs det väl komedi och skratt för att folk ska orka ta itu med livets svårare frågor?

He´s Brüno
"Dove of Peace"


I've written a song that I hope is gonna bring the world together
 Put down your guns and bombs and just make love forever
(Okay then)

He's come to heal the world and make our nations calm down
I am the Austrian Jesus
 He is the white Obama
(He's the white Obama)

War's just based on hate and fear Stop fighting North and South Korea
You're both basically Chinese
He's Brüno, dove of peace

Ey yo Brüno, where the bitches at?
You are Brüno, dove of peace
You are Brüno, dove of peace
(No I love black guys, I'm a chocoholic)
 You are Brüno, dove of peace

I have a dream for the Third World: clean water, food and teaching
In every village and every town, a place for anal bleeching

We need to rid the world of hunger
I'm like Bono except much younger
He is only nineteen
Ich bin Brüno, dove of peace
Ey ey, he gay, he gay Okay

Just nu...

...började jag drömma om att kura upp mig i den mörkgråa soffan bredvid dig och titta på oändligt många avsnitt av Twiligt Zone med en kopp värmande kaffe och en nyladdad vattenpipa framför oss... Mmmmm!

Låt den rätte komma in

Det finns något alldeles magiskt över att gå på en förhandsvisning av en film. Den där känslan av att vara en av de första som får uppleva, granska och njuta av ett nytt konstverk. För om det är något man kan säga om den här filmen, så var det verkligen att det var ett konstverk. Något lite annorlunda, en kuslig känsla blandat med ett virvarr av fallande snö och dolda blodfläckar i mörkret. Den handlar om Oskar, en 12-årig utstött pojke som varje dag kämpar för att bli omtyckt, eller om inget annat åtminstonde lämnad ifred från de slag han får av sina klasskompisar. En ganska vanlig och väldigt sorglig händelse som utspelar sig dagligen i svenska skolor. Men den här filmen slutar inte i det eviga, eländiga mobbandet. När Eli flyttar in i lägenheten bredvid så får Oskar plötsligt en vän. En person att tala med och vara med, någon att känna sig omtyckt med. Men Eli är en vampyr...

Jag rördes djupt av filmen. Jag är glad att jag såg den utan några egentliga förväntningar eller kunskaper om hur den skulle vara och vad den skulle handla om. Jag skulle inte vilja kalla den en skräckfilm i den bemärkelsen, även om den är lite obehaglig ibland. Men den är ändå romantisk och varm, vilket får mig att vilja undvika att kategorisera den. Den överraskade mig eftersom den skilde sig så mycket från andra filmer jag har sett. Både handligen, filmningen och ljudet var något alldeles eget. Jag rekommenderar den varmt.

eli

Dungeon Girl

Det är helt sjukt att den här filmen ens har gjorts. Ännu sjukare att den över huvud taget finns att hyra på DVD. Det var enbart upprörande att titta på den, att försöka hålla sig vaken i 1 h och 20 minuter var närmare omöjligt.

Men filmen hade alla chanser att lyckas. Den baseras på Natascha Kampush som var inlåst i en källare under 8 år i Österrike och lyckades ta sig ut först för något år sedan. Den 23e Augusti 2006.  Hon har därefter älskats av media och omtalats som "flickan i källaren". Det här skulle vara hennes version av händelsen. Någon sorts kärleksberättelse om henne och mannen som kidnappade henne.

Men det lyckas inte alls... 

Som någon sorts sjuk porrfilm där en man ständigt juckar mot en docka och en flicka frågar sig gång på gång på gång vem hon är. Samtidigt som nakna kvinnor bränns på bål och en annan äts upp levande av ett vårtssvin.

Jag har suttit och läst recensioner på olika forum. Utav 10 möjliga poäng snittar den ca 1.5 på alla sidor... Det säger en hel del...


dg
"Am I a witch?"



Big Fish

Jag älskar när man ser en film och får en sådan där "Aha"-upplevelse av den. Eller när man får en riktig myskänsla som lägger sig över en som en filt som man kan krama på även långt efter filmen har slutat. När man får gråta för att det är så lyckligt men så hemskt på samma gång. Eller när man med hela sin själ önskar att man levde livet av en av karaktärerna i en film. 

Filmen Big Fish (från 2003) gav mig allt det och lite till. Med en av mina absoluta favorit skådespelare i huvudrollen- Ewan McGregor- blev två timmar av mitt liv helt magiska. Alla borde se den här filmen, den är helt unik och upplyftande, blandar barnasinne och fantasi med drama och humor.

Ed Bloom: "She said that the biggest fish in the river gets that way by never being caught."
"There are some fish that cannot be caught. It's not that they're faster or stronger than other fish. They're just touched by something extra"
pond


En film om en fader-son relation där allting egentligen kretsar runt en stor fisk.

                                               Big Fish
Ed Bloom och Sandra Bloom i ett påskliljehav

EEEEE
filmen får fem E i betyg av mig

Film

De där timmarna när man sätter sig framför en film lämnar man sitt liv en liten stund. Man befinner sig inte längre i TV-soffan eller på biosalongen utan man är faktiskt där, i själva filmen, tar del av varje händelse. Magin i att kunna "förvinna" är enorm. Känslan är att leva ett annat liv. Ibland är det rentav jobbigt när filmen slutar, för då återgår allting till det normala- och känslan man får första gången man ser den där riktigt riktigt bra filmen är mycket mycket svår att återuppleva.

Så i sommar borde varje människa unna sig två timmar av El Orfanato (Barnhemmet). En av de absolut bästa filmerna jag har sett på så många många sätt. Känslan från igår kväll är något jag kommer att längta tillbaka till länge...


Nyare inlägg
RSS 2.0
Media och Journalistik