Fågel

Om det finns något område i samhället som jämställdhetens skyddande famn inte lyckats nå så är det den delen som är avgörande för alla våras framtid. De ting som är de först vi bekantar oss med som små: dockan vi ligger och kramar på innan vi slumrar in eller polisbilen med tjutande syrener som underhåller när mamma och pappa inte har tid att leka. Men alla små barn har inte en docka,
alla små barn har inte en polisbil med tjutande syrener.

Barnleksaker visar så tydligt på hur det manliga och kvinnliga heterosexuella idealen ser ut. Detta påmindes jag om idag inne på en matvarubutik när jag kom till barnleksaksavdelningen; och jag äcklades. Den tydliga uppdelningen rosa vs blått gjorde det enkelt för en att observera vad som tillhörde vem. Den rosa avdelningen hade spännande saker som matvarukorgar, glittrande smink, blöjor till dockor och leksaksmobiler med rosa ludd. Den blåa avdelningen hade tuffa saker som dinosoarier, brandbilar, polisbilar, detektivset och leksakssvärd. Vad lär sig barn av det här? Det är trots allt ingen slump att barn av olika kön utvecklar olika personligheter utifrån de leksaker de har. Jag minns att jag och min bror brukade leka gemensamt, jag med mina barbie-dockor och han med sina turtle-action-figurer. Men figurerna tog på sig väldigt tydliga personligheter och sagan lydde alltid: actionfigurer slåss, barbie dyker upp, actionfigur blir flörtig, barbie spelar svårflörtad, actionfigur och barbie blir tillsammans. Och om den här urgamla historian redan uppfattas när man är liten är det inte konstigt om människor har svårt att släppa rollerna som vuxna.

Men jag undrar vad föräldrarna säger...? För tider förändras, och även om det finns en annan medvetenhet idag än när våra far och mor föräldrar, föräldrar och även vi själva föddes, så förändras inte det tydliga rosa vs blå mönstret i barnleksaksavdelningen.

En vän sa till mig på gymnasiet att hans yngre kusin emellanåt kläddes i klänningar för att hans mamma inte förstod varför det ska finnas kill- och tjejkläder. Människor rynkade på näsan, jag reagerade själv väldigt starkt vet jag och det är antagligen därför jag kommer ihåg det. Men det handlar knappt om att jag tyckte att det var rätt eller fel, utan att det var annorlunda. Och kanske är det detta annorlunda som krävs för att ideal ska ändras? Kanske behövs några extrema eldsjälar för att visa vägen? Det finns även prat om att det inte ska finnas tjej- och killnamn och att man ska ha tillåtelse att döpa sitt barn till vad man vill. Namn som Kim och Robin blir alltså mer betydelsefulla. För varför ska man kunna avgöra på ett namn eller på ett klädesplagg eller på en leksak om det är en man eller kvinna man ska träffa eller hör talas om? Vad spelar det egentligen för någon roll för våran tolkning av olika situationer och hur mycket påverkas vi omedvetet av de olika könsrollerna?

En sak är säker: att om något ska ändras måste man börja fixa det från början.
Så fort som det bara är möjligt drömmer jag om att kunna gå in i en butik utan att behöva äcklas av allt det rosa och blåa som brinner i mina ögon.

Det är aldrig roligt när man tvingas gå upp klockan 5 på morgonen (tre dagar på rad) och gå till jobbet. Det har alltså inte varit en särskillt stimulerande helg för mig då jag slitit på lagret i nyöppnade ÖB vid Fridhemsplan i flera timmar per morgon. Aldrig mer lagerarbete! Åtminstonde inte i en så pass billig butik att folk blir som gamar när de kommer in genom dörrarna och bokstavligen kastar sig på alla varor och förstör den underbara ordningen man åstadkommit innan öppning. Så mönstret blir att följande morgonen blir en exakt kopia av den första, och allt som ställts upp så fint en gång, måste ställas upp lika fint igen, för att sedan bli förstört igen. Men det är i alla fall pengar, och ibland kan det mesta göras för pengarna...

För att bygga vidare på diskussionen om det sexiga kvinnliga idealet kom jag att tänka på ett projekt vi hade i trean på gymnasiet på bilden. Tanken var att vi skulle parodisera en reklambild och överdriva dess innebörd. Genast kom jag att tänka på Maybelline och deras catchiga fras: "Maybe she's born with it. Maybe it's Maybelline". I reklamerna visas under frasen otroligt vackra kvinnor (och otroligt sminkade kvinnor) som skämtsamt försöker säga till oss att de ser ut så där naturligt. Men jag är inte säker på att det är ett skämt, även om det onekligen låter som det. Jag tror snarare att Maybelline försöker ge en bild av att kvinnor naturligt kanske ser ut som de gör på bilderna. Avgör själva... vem tror att de ser ur så här första gången de speglar sig på morgonen?:

Kanske bara är jag som är avundsjuk...
Maybe they really are born with it?

I våras intervjuade vi Ola Lindholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för KamratPosten, för ett projekt i skolan. Vi hade alla läst KP som yngre, inspirerats av framgångssagorna om barn i vår egen ålder, läst spännande fakta om våra idoler, och fått en första inblick om "blommor och bin" från Kropp&Knopp i tidningen. En hel-reko tidning skulle man vilja säga, något riktigt neutralt och ofarligt som föräldrar utan att oroa sig kan ge till sina barn.
   Men självklart döljer det sig alltid något under ytan, självklart är inget lika bra som man önskar. Det fanns något som KP saknade, nämligen möjlighet att nå ut till alla Sveriges barn. De som läser tidningen är barn vars föräldrar själva växt upp med tidningen och för vidare traditionen generation till generation. Väldigt sällan lyckas KP nå ut till andra, vilket resulterar i att invandrare i allmänhet inte läser tidningen. Detta såg vi självklart som ett problem, i ett mångkulturellt samhälle finns det alltid fördelar i att olika medier når ut till alla olika demografiska grupper. Men när vi påpekade detta för Ola och sa att det kanske vore något att satsa på att försöka nå ut till invandrarbarn också svarade han: "det känns inte rätt att kvotera in en Ashmed" följt av: "Det här är inget problem för KP, det är ett problem för Sverige". Plötsligt verkade Ola som en mycket trångsynt person i våra ögon. Och plötsligt såg vi KamratPosten i ett nytt sken. Jag vet själv inte om jag anser att "kvotering" i sig är något positivt MEN om KamratPosten utger sig för att vara den största tidningen för barn i Sverige tycker jag att det bör vara en tidning för ALLA SVERIGES BARN. Detta är tydligen inget mål för Ola... och alltså inget mål för KP..

Surt...

Eftersom jag läst mycket populärkultur de senaste veckorna tittar jag annorlunda på vanliga TV-serier idag än vad jag gjorde tidigare. Extra mycket tid har jag lagt på serien America´s Next Top Model då jag skriver min hemtenta om denne. Ingen i programet har någonsin ögonkontakt med kameran, och det gäller så väl scenerna då vi ser alla flickor tillsammans i deras "vardag", samt när de "biktar" sig till kameran en och en. Avsaknaden av ögonkontakt är ett sätt att avdramatisera flickorna och ta iväg deras identitet så att vi lättare och med godare samvete ska kunna betrakta dem som objekt. Denna objektifiering av kvinnokroppen förstärks ytterligare i ett avsnitt under 4 säsongen när en av flickorna får kritiken: "Women will want to be that, and men will want to be with that". Att syftet med top model vore att skapa en sexikon utan identitet för publiken att betrakta som ett det är troligtvis inte motivet som Tyra Banks skyltar med. Men faktum är att Top Model kan ses som mjukpornografi, och mjukporr har som syfte att sexualisera konsumtionen. Syftet med programmet kan då tros vara, bortsett från underhållningen, ett sätt att sälja de produkter som visas upp varje avsnitt. Och sista priset: " A OnehundredThousand Dollar Contract with Cover Girl Cosmetics" är egentligen kanske inte ett pris för den vinnande flickan, utan bara mer pengar för företaget.
Men vem blir då individen bakom flickan i programmet som vinner? En marinettdocka som används i ett kommersiellt spel, vars huvuduppgift är att med sin sexighet och tillgänglighet generera köp, dolt bakom hennes egen framgångssaga som serien försöker lyfta fram.

Oskyldig underhållning?
Eller ytterligare en pjäs i det kapitalistiska spelet?

så blir kommande dagen ett enda stort dissigt moln. Man vill så mycket, men orkar så ytterst ytterst liiiite

Det finns något med hemtentor som gör en på tok för lat. När man har all tid i världen att skriva några sidor tenderar man istället att vänta så länge det bara går innan man ens börjar. Må hända att jag är på god väg, men jag är inte ens i närheten av klar, och det beror så klart på att jag inte kommer att behöva lämna in det jag skrivit förren nästa fredag. Så varför gör jag det inte på en gång och sen är jag ledig? Varför skjuta på arbetet och odla ångesten, låta den stilla men säkert växa stor, och lång, och grön...

Och idag har jag mycket riktigt inte tänkt på allt det jag såg på TV igår natt, så mycket riktigt verkar det inte ha påverkat mig särskillt mycket. Men jag sov trots allt gott, dock efter att ha vridigt och vänt mig ett antal gånger, så kanske detta sena tv-tittande åtminstonde fungerar som en sövande godnattsaga trots allt?

Sena kvällar med sent TV-tittande...

Det är så konstigt när man verkligen inte tycks kunna somna. Eller ens stänga av TVen för den delen. Men man fastnar liksom för det som händer, rädd att missa något egentligen ganska oväsentligt om man stänger av den. Och hur mycket kommer jag att komma ihåg av de föreviga tv-serie-avsnitten imorgon bitti? Och hur mycket kommer jag att få ut av att se allt? Särskillt nu när jag till och med sitter och tittar på repriser (av avsnitt som bara gick i eftermiddags och som jag dessutom strö-såg även då)... 

Men ändå ligger jag här och kollar, som om det vore någon sorts betryggande känsla att se. Som om godnattsagorna från barndomen ersätts med kommersiella serier om allt mellan himmel och jord. Som ett varmt täcke som omfamnar en innan man slutligen lyckas stänga ögonen. Mycket tankar om inget särskillt. Man tänker så mycket och så långt när man är trött. Det kanske är dags att sova nu trots allt...?

Världsmetropolen London kryllar av människor och dubbel-däckade bussar. Det är lite små disigt, ungefär så där som man föreställer att det ska vara när man ser filmer härifrån. Överallt görs reklam för engelsmännens stoltaste rätt: Fish-and-chips, och det känns som om man borde smaka denne när man väl är här. Engelskan ekar mellan väggarna, och för en gångs skull befinner man sig i ett främmande land där man aldrig varit förrut och faktiskt förstår vad alla säger. 

Det känns så overkligt...
Igår kramade jag på dig precis som alltid, precis som jag gjort under de senaste 19 åren. Och idag går det inte längre. Men jag älskar dig föralltid, och har gjort det under all denna tid. Den allra finaste katten på jorden, tack för att jag fått dela mitt liv med dig.

Åtminstonde om man frågar personalen på Norweigan Air. Klockan 18:00 i fredags påbörjade deras PR-kupp som gick ut på att 16 människor skulle tävla om ett presentkort på obegränsat antal resor för sig själva plus en vän under ett år till alla Norweigans destinationer. 47 timmar senare, dvs klockan 17:00 på söndagen, avgjordes tävlingen och en utmattad Isak Hermansson var stolt vinnare till resorna. Igenom regn och rusk utan att någonsin lämna väggen som placerades ut på Medborgarplatsen stod han och kämpade. Och idag får han åka var han vill...

Men frågan är bara om det var värt det...? Stort grattis iaf!

Spana in händelsen på detta youtube-clip: Lastmanstanding

även om det var ens drömjobb. För att det inte kändes rätt. Men det är viktigt att följa magkänslan, och i slutändan gjorde jag nog rätt trots allt. Det kommer fler chanser...

...and I am one of them:)

Det hemska är att boken är så dålig att den knappt går att lägga ifrån sig. Den mest stereotypiska kärleksromanen i pocketform för bara 39 kronor på pressbyrån. De skrattade till och med åt oss på Akademibokhandeln när vi frågade om de hade några Harlequin böcker och hänvisade oss genast till Konsum. Ingen bättre lycka där- finns det ingen hederlig tant-snusk när man behöver den?? Men till slut, nere i tunnelbanans mörker, på en liten hylla på pressbyrån vid Odenplan stod de uppraddade. Alla romantiska berättelser tryggt ställda bredvid varandra där knappt någon kan hitta dem, allra längst ner vid marken så att man nästan var tvungen att krypa på knä för att komma åt dem. Och tillslut så hade vi den- Rum att Hyra. Och sedan dess har jag inte lagt den ifrån mig. Hemska hemska bok, men så skrattretande underhållande... Det är nästan så att man blir glad att vi fick en extra bok att läsa på denna kurs, även om jag inte riktigt vet vilken undervisande funktion boken kommer att ha för mig...