JMK-profilen

Haha, Åh vilket underbart klipp om vem JMK-profilen är. Så för er som inte vet vem jag egentligen är- här får ni svaret!
Och för er som funderar på att börja läsa Medie- och Kommunikationsvetenskap eller Journalistikvetenskap vid Stockholms Universitet- här får ni reda på vilken profil ni bör passa in på:)


producerat av JMKTV: http://www.jmktv.se/


Urgammalt dejtingtips?

Lite oroaväckande tycker jag nästan att det är när Rachael Ray har en dejtingcoach på sitt program för att svara på kvinnors frågor om vad de gör fel när de dejtar. Inte för att jag tycker att det är något fel med dejtingcoachar- tvärtom är jag glad att jag växt upp i ett medierat samhälle där jag kan få alla svar på mina frågor utan att behöva ställa pinsamma frågor i "verkligheten". Det som stör mig är att svaret på:

"varför ringer inte killen jag tyckte jätte mycket om tillbaka?"

är:

"var bara dig själv. Om du är det så kommer han att ringa tillbaka, även om det kanske tar några dagar för att han inte vill verka för desperat"

Det jag undrar är bara... Vad kommer det sig att det inte nämndes en ända gång att HON faktiskt kunde ringa upp HONOM? Lever vi på medeltiden?

Verkligen "great dating advice" Rachael, verkligen

Hälsans enorma medieutrymme

Eftermiddagen har spenderats på Kungliga Biblioteket på Mikrofilmsarkivet för att göra research inför våran B-uppsats som ska vara klar i början av januari. Vi undersökte hur mycket medialt utrymme hälsotrenden fick på Aftonbladets löpsedlar under de fem första månaderna under 2007. Skrämmande nog, eller hur man nu ska formulera sig, visade det sig att hälsa i form av bantning eller recept till fettsnål mat fanns med på 24,5% av alla löpsedlar. Det innebär att vi uppmanas att banta och ändra våra matvanor i snitt var fjärde dag av Stockholms (och Sveriges) största kvällstidning. Samtidigt som hälsan självklart är viktig anser jag att det är fel sätt att uppmana folk att leva ett nyttigare liv genom att ständigt exponera dem till att "gå ner 5 kilo på en månad" vilket knappast låter särskillt hälsosamt i mina öron.

Det är dock spännane att se vilken genomslagskraft hälsotrenden har fått i vårat vardagliga medieutbud. Detta är om inte annat bevis på att det är något folk är ytterst intresserade av eftersom Aftonbladet, som de flesta andra kvällstidningarna, är beroende av lösnummerförsäljning för att gå runt och därför enbart skulle återupprepa hälsobudskapet om det stimulerade köp. Frågan är bara om vi inte uppmanas att bli lite för nyttiga och att idealet istället slår tillbaka och vi alla drabbas av ångest som sedan leder till depression när vi inser att det är ett omöjligt ideal att förvänta sig gå ner 5 kilo i månaden.


Generation Fett

TV3 har börjat sända en dokumentär i fyra delar som handlar om det ökande fetmaproblemet i världen. Igår handlade det om världens tyngsta man, Manuel Uribe, från Mexiko. Manuel vägde år 2006 närmare 600 kg, och även om han har gått ner 180 kg sedan dess så har han fortfarande inte kunnat lämna sin säng på 7 år. Det intressanta är att det någonstans i programmet finns en misstanke om att Manuel i själva verket inte vill gå ner i vikt eftersom han idag är en världskändis och tjänar enligt honom själv över en miljon kronor om året på sin övervikt. Mexiko är ett land där över 70% av befolkningen beräknas lida av övervikt vilket innebär att Manuels viktnedgång enbart skulle göra honom till ytterligare en tjock man i landet.

Det finns sjuka ideal som kan göra människor rika. Modeller strävar fortfarande efter size zero kroppar trotts att många länder har förbjudit det. Och den extrema motsattsen är människor som Manuel som tjänar pengar på att vara livsfarligt överviktiga. Det gick ett liknande program på TV3 för några år sedan som handlade om män som övergödde sina kvinnor för att de ville ha någon att ta hand om. Om kvinnorna gick ner i vikt hotade männen med att lämna dem.
   Och det må vara fel att lägga sig i hur människor lever sina liv. Jag är i princip öppen till allt och är inte den som vardaglien höjer ögonbrynet mot sådana som inte följer de normala normerna. Men när människors livssträvan blir att se ut som något som är skadligt för dem själva blir det faktiskt dags att säga emot...

Unga flickor och pojkar som drabbas av anorexi för att försöka bli smala som stickor efter att ha kollat i allt för många modemagasin och personer som lever mitt i snabbmatsindustrin och redan från tidig ålder börjar proppa i sig onyttigheter som leder till en tidig död ses som offer. Det är samhällets fel att de har gått snett, samhällets fel att modemagasin gästas av smala kvinnor och att en McDonalds ligger runt varje hörn. Men vad tjänar man på att hela tiden skylla ifrån sig? Livet är inte alltid lätt, men det är inte lätt för någon.

I slutändan ligger ansvaret hos var och en.

 


Barnleksaker

Om det finns något område i samhället som jämställdhetens skyddande famn inte lyckats nå så är det den delen som är avgörande för alla våras framtid. De ting som är de först vi bekantar oss med som små: dockan vi ligger och kramar på innan vi slumrar in eller polisbilen med tjutande syrener som underhåller när mamma och pappa inte har tid att leka. Men alla små barn har inte en docka,
alla små barn har inte en polisbil med tjutande syrener.

Barnleksaker visar så tydligt på hur det manliga och kvinnliga heterosexuella idealen ser ut. Detta påmindes jag om idag inne på en matvarubutik när jag kom till barnleksaksavdelningen; och jag äcklades. Den tydliga uppdelningen rosa vs blått gjorde det enkelt för en att observera vad som tillhörde vem. Den rosa avdelningen hade spännande saker som matvarukorgar, glittrande smink, blöjor till dockor och leksaksmobiler med rosa ludd. Den blåa avdelningen hade tuffa saker som dinosoarier, brandbilar, polisbilar, detektivset och leksakssvärd. Vad lär sig barn av det här? Det är trots allt ingen slump att barn av olika kön utvecklar olika personligheter utifrån de leksaker de har. Jag minns att jag och min bror brukade leka gemensamt, jag med mina barbie-dockor och han med sina turtle-action-figurer. Men figurerna tog på sig väldigt tydliga personligheter och sagan lydde alltid: actionfigurer slåss, barbie dyker upp, actionfigur blir flörtig, barbie spelar svårflörtad, actionfigur och barbie blir tillsammans. Och om den här urgamla historian redan uppfattas när man är liten är det inte konstigt om människor har svårt att släppa rollerna som vuxna.

Men jag undrar vad föräldrarna säger...? För tider förändras, och även om det finns en annan medvetenhet idag än när våra far och mor föräldrar, föräldrar och även vi själva föddes, så förändras inte det tydliga rosa vs blå mönstret i barnleksaksavdelningen.

En vän sa till mig på gymnasiet att hans yngre kusin emellanåt kläddes i klänningar för att hans mamma inte förstod varför det ska finnas kill- och tjejkläder. Människor rynkade på näsan, jag reagerade själv väldigt starkt vet jag och det är antagligen därför jag kommer ihåg det. Men det handlar knappt om att jag tyckte att det var rätt eller fel, utan att det var annorlunda. Och kanske är det detta annorlunda som krävs för att ideal ska ändras? Kanske behövs några extrema eldsjälar för att visa vägen? Det finns även prat om att det inte ska finnas tjej- och killnamn och att man ska ha tillåtelse att döpa sitt barn till vad man vill. Namn som Kim och Robin blir alltså mer betydelsefulla. För varför ska man kunna avgöra på ett namn eller på ett klädesplagg eller på en leksak om det är en man eller kvinna man ska träffa eller hör talas om? Vad spelar det egentligen för någon roll för våran tolkning av olika situationer och hur mycket påverkas vi omedvetet av de olika könsrollerna?

En sak är säker: att om något ska ändras måste man börja fixa det från början.
Så fort som det bara är möjligt drömmer jag om att kunna gå in i en butik utan att behöva äcklas av allt det rosa och blåa som brinner i mina ögon.

 



gissa vad som hör till vilket kön?

KamratPosten

I våras intervjuade vi Ola Lindholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för KamratPosten, för ett projekt i skolan. Vi hade alla läst KP som yngre, inspirerats av framgångssagorna om barn i vår egen ålder, läst spännande fakta om våra idoler, och fått en första inblick om "blommor och bin" från Kropp&Knopp i tidningen. En hel-reko tidning skulle man vilja säga, något riktigt neutralt och ofarligt som föräldrar utan att oroa sig kan ge till sina barn.
   Men självklart döljer det sig alltid något under ytan, självklart är inget lika bra som man önskar. Det fanns något som KP saknade, nämligen möjlighet att nå ut till alla Sveriges barn. De som läser tidningen är barn vars föräldrar själva växt upp med tidningen och för vidare traditionen generation till generation. Väldigt sällan lyckas KP nå ut till andra, vilket resulterar i att invandrare i allmänhet inte läser tidningen. Detta såg vi självklart som ett problem, i ett mångkulturellt samhälle finns det alltid fördelar i att olika medier når ut till alla olika demografiska grupper. Men när vi påpekade detta för Ola och sa att det kanske vore något att satsa på att försöka nå ut till invandrarbarn också svarade han: "det känns inte rätt att kvotera in en Ashmed" följt av: "Det här är inget problem för KP, det är ett problem för Sverige". Plötsligt verkade Ola som en mycket trångsynt person i våra ögon. Och plötsligt såg vi KamratPosten i ett nytt sken. Jag vet själv inte om jag anser att "kvotering" i sig är något positivt MEN om KamratPosten utger sig för att vara den största tidningen för barn i Sverige tycker jag att det bör vara en tidning för ALLA SVERIGES BARN. Detta är tydligen inget mål för Ola... och alltså inget mål för KP..

Surt...

Ögonkontakt med kameran

Eftersom jag läst mycket populärkultur de senaste veckorna tittar jag annorlunda på vanliga TV-serier idag än vad jag gjorde tidigare. Extra mycket tid har jag lagt på serien America´s Next Top Model då jag skriver min hemtenta om denne. Ingen i programet har någonsin ögonkontakt med kameran, och det gäller så väl scenerna då vi ser alla flickor tillsammans i deras "vardag", samt när de "biktar" sig till kameran en och en. Avsaknaden av ögonkontakt är ett sätt att avdramatisera flickorna och ta iväg deras identitet så att vi lättare och med godare samvete ska kunna betrakta dem som objekt. Denna objektifiering av kvinnokroppen förstärks ytterligare i ett avsnitt under 4 säsongen när en av flickorna får kritiken: "Women will want to be that, and men will want to be with that". Att syftet med top model vore att skapa en sexikon utan identitet för publiken att betrakta som ett det är troligtvis inte motivet som Tyra Banks skyltar med. Men faktum är att Top Model kan ses som mjukpornografi, och mjukporr har som syfte att sexualisera konsumtionen. Syftet med programmet kan då tros vara, bortsett från underhållningen, ett sätt att sälja de produkter som visas upp varje avsnitt. Och sista priset: " A OnehundredThousand Dollar Contract with Cover Girl Cosmetics" är egentligen kanske inte ett pris för den vinnande flickan, utan bara mer pengar för företaget.
Men vem blir då individen bakom flickan i programmet som vinner? En marinettdocka som används i ett kommersiellt spel, vars huvuduppgift är att med sin sexighet och tillgänglighet generera köp, dolt bakom hennes egen framgångssaga som serien försöker lyfta fram.

Oskyldig underhållning?
Eller ytterligare en pjäs i det kapitalistiska spelet?

Tant-snusk

Det hemska är att boken är så dålig att den knappt går att lägga ifrån sig. Den mest stereotypiska kärleksromanen i pocketform för bara 39 kronor på pressbyrån. De skrattade till och med åt oss på Akademibokhandeln när vi frågade om de hade några Harlequin böcker och hänvisade oss genast till Konsum. Ingen bättre lycka där- finns det ingen hederlig tant-snusk när man behöver den?? Men till slut, nere i tunnelbanans mörker, på en liten hylla på pressbyrån vid Odenplan stod de uppraddade. Alla romantiska berättelser tryggt ställda bredvid varandra där knappt någon kan hitta dem, allra längst ner vid marken så att man nästan var tvungen att krypa på knä för att komma åt dem. Och tillslut så hade vi den- Rum att Hyra. Och sedan dess har jag inte lagt den ifrån mig. Hemska hemska bok, men så skrattretande underhållande... Det är nästan så att man blir glad att vi fick en extra bok att läsa på denna kurs, även om jag inte riktigt vet vilken undervisande funktion boken kommer att ha för mig...

Populärkultur

Ett begrepp utan egentligen definition. Enda slutsatsen som akademiker kommer överrens om är att :

1. det är något som anses lite lägre i status än någon annan odefinierat kultur
2. det är ständigt föränderligt

Och det är detta vi nu ska plugga i fem veckor? Ett begrepp med tio sidors definition i studielitteraturen? Men vi har varit med om värre förr... Och hur kan egentligen en kurs med namnet "populärkultur" bli annat än just populär?

Bloggvärlden

Är det en hype eller är det framtiden?
Jag har alltid älskat att skriva, så att skriva i en blogg blir precis som att skriva i en dagbok med folk som konstant tjuvtittar på ens djupaste hemligheter? Samtidigt är det ett forum för diskussion, ett alternativt sätt att se på världen och kommunicera med varandra, möjligheten för den ensamma lilla individen att bli så stor så stor och stå upp emot de jättar som styr världen. "Hear my roar!" 

Så detta är alltså vad det känns som att stå öga mot öga med demokratin? Detta är vad det känns som att ta yttrandefriheten i hand och säga allt som flyger igenom mitt huvud? Efter alla års kämpande för rättvisa av så många olika människor är detta alltså resultatet? Härligt nog, så känns det faktiskt ganska bra.

Så vad har jag för några upplysande tankar och upplevelser att dela med världen?
Jag har ont i lilltån och jag längtar efter helgen:) Får se om jag framöver har något mer revolutionerande som jag känner att omvärlden har nytta av att ta till sig...

Nyare inlägg
RSS 2.0
Media och Journalistik