Åldern tar ut sina spår
Jag kan tycka att det är närmare obehagligt när jag träffar min mor- och farföräldrar ibland. Jag älskar dem så att mitt hjärta värker men samtidigt känns det som att så mycket har ändrats på så kort tid. Allting från att samma frågor ställs fyra gånger under loppet av ett samtal till att de knappt minns att man hälsat på tidigare i veckan. Någonting inom en vill på något sätt hjälpa till. Men hur hjälper man till? Hur gör man för att vrida tillbaka klockan och hjälpa dem att återinföras i det ständigt utvecklande samhället, att själva få blomstra upp och ges tillgång till teknikens oändliga värld? Det är hjälplöshet jag känner.
Jag såg ett reportage gjort av Aftonbladet på Nyhetsmorgon i början av veckan som handlar om hur äldre behandlas i samhället. Pernilla Ericson, 28, som är reporter på Aftonbladet klädde ut sig och sminkades om till en 80-åring som liknande hennes bortgångna mormor och gick ut på stan för att se vilka reaktioner hon fick. Hennes upplevelse var oroväckande och hon berättade på TV att hon hade fallit ihop i tårar när hon kom hem samma kväll eftersom hon föreställt sig hur hennes egna mormor behandlades offentligt under sina sista år i livet. Folks tålamod med en lite långsammare och virrig pensionär var inte stort och hon bemöttes av suck och stön på staden under dagen då hon stod i kö och letade igenom sin plånbok efter mynt att betala med. Läs om folks reaktioner på tv4.se.
Personligen så kopplar jag självklart detta till mina egna släktingar och försöker att sätta mig in i deras sitts. Är detta anledningen till att många timmar spenderas framför TVen? Beror det på att den nya världen inte har någon plats för de äldre och inte välkomnar dem längre? Jag har t.ex. sett att vissa matvarubutiker ger rabatt en vardag i veckan till pensionärer som handlar mellan kl 10- 15. Är det med andra ord så viktigt att försöka locka bort de äldre med billigare priser bara för att de anses vara i vägen för andra människor om de handlar senare på kvällen?
Jag undrar bara hur det kommer att kännas när man själv befinner sig i samma situation. Därför vill jag så gärna hjälpa till och jag vill omfamna dem alla och visa dem allt det nya och underbara i världen som de inte har kunskap om hur de ska ta del av. Det är en obehaglig känsla att tänka på att bli gammal. Jag hoppas verkligen att känslan snart kommer att vända och att jag kommer på ett bra sätt att hjälpa till på...
Jo det finns väl egentligen mycket att oroas för inför ålderdomen. För min egen del är det väl mest oron i att behöva vara med om att de flesta av de man älskar kommer att gå bort. Men även risken att fastna i ett borttynat fysiskt och psykiskt stadium. Själva ålderdomen i sig är jag inte så rädd för. Häromdagen tänkte jag faktiskt på vad skönt det måste vara att få gå i pension efter ett helt liv av arbete. Men visst västerländska samhället respekterar helt klart inte äldre på samma sätt som andra kulturer, även om drottninggatan kanske inte är så representativt för Sverige. Det bästa man kan göra för äldre i min åsikt är att som anhörig vara en del av deras liv och visa omtanke. Tyvärr tycker jag att så alltför ofta inte är fallet. När jag arbetade på äldreboende kändes det oerhört tragiskt hur pass få anhöriga som faktiskt kom på besök, ens på midsommarafton. Men min inställning är att så länge som man ser till att leva ett liv som man själv kan känna sig nöjd med så är ålderdomen inget att frukta.
På ett sätt håller jag helt och hållet med dig, men samtidigt tror jag att det beror så mycket på vilken ålder man befinner sig i. Jag har märkt stor skillnad bara hos mina släktingar under de senaste åren. Det du talar om med att andra i ens närhet går bort är så klart ett stort problem, och något som de ofta talar om. Egentligen är det nog inte så farligt att själv vara den som sakta virrar bort, för så länge som man är omedveten om det kan man fortfarande vara lycklig. Det som skrämmer mig är att någon i min direkta närhet när jag blir äldre börjar virra bort. Usch...
Nej men Drottninggatan är nog i representativt. Men jag håller med dig om att Sverige inte har samma respekt för sina äldre som många andra kulturer har. Det är väldigt sorgligt... Men så länge som man själv håller nära kontakt med sina äldre släktningar känns det åtminstonde som att man försöker att ändra lite på den kulturen vi befinner oss i.
Ärligt atalat så får jag lite panisk, stress och press när jag tänker på att jag ska bli gammal,
VILL INTE!
Vill inte bli skrynklig som ett russin, gaggig i rösten för det känns inte som jag, men man mognar väl med åldern,
känner sig säkert mer bekväm med sin ålder om man har barn och barnbarn och kan kalla sig mormor.Tänk dom som är gammla och har varken vänner eller familj.
