Fågel

Igår var jag och några vänner ute och vandrade på Norrmälarstrand på kvällen. Lite längre fram ser jag en äldre man stå och tala med ett par om kärleken. Bakom honom står ett tält, öppnat lite på glimt så att man kan se stolarna, kuddarna och filtarna där inne. Framför honom finns en meny. Jag går fram och läser:

Sagoberättaren heter Victor och står längst Norrmälarstrand då och då under sommaren för att berätta sina kärlekssagor: ”Men jag är inte här imorgon” säger han ”Så ni bör passa på nu”. Paret framför honom ser lite skeptiska ut, men ler mot honom. Jag försöker övertala dem att gå in och lyssna på en saga. De skrattar lätt att tittar på varandra. Jag vandrar iväg till mina vänner som har ställt sig på avstånd och tittar på mig. Jag frågar om de inte vill lyssna på en saga med mig, men de skrattar bara och säger att vi ska gå vidare. Nästa gång jag ser Victor och hans kärlekstält uppställt längst det vackra promenadstråket vid Norrmälarstrand kommer jag att stanna till, ge honom tre guldtior, vandra in i det lilla tältet och sätta mig på en av kuddarna, och lyssna. För vuxna människors själar.

Först köpte jag, Linnea och Isabelle varsin kastanjeklubba. Ni vet en sådan där som man alltid fick av mamma när man var liten. Brun, söt och sockertäckt till max. Det smakade nostalgiskt underbart. Dessutom var godisbutiken en sådan som man blir glad av bara man går in i den. Jag låter bilden tala för sig själv. Sen satte vi oss på Hötorgstrappan i solen. Jag var tvungen att bättra på mitt nagellack inför jobbet ikväll. När vi satt där och jag slarvigt kladdade på den röda färgen knackade en äldre man mig på axeln.

-Kan du måla mitt lillfinger, frågade han.

Självklart hjäpte jag till och målade lillfingernageln skimrande röd. Han log ett tandlöst leende och sen fortsatte vi njuta av solen. Kan man hjälpa att vara annat än glad i en sådan situation?

Idag var jag på årets första picknik. PICKNICK. Ordet låter så underbart att jag bara hoppar av glädje inombords. Vi hade med oss allt som hör picknickar till: filtar, kaffetermos, pastasallad, kakor och baguett med dipp. Dessutom fick vi besök av en mycket fin liten hund som ägdes av en stilig ung man. "Han försöker köra hundtricket" konstaterade vi när han lät hunden sitta kvar på vår filt i några minuter medan han stod på avstånd och tittade på. Nu brinner det om kinderna, men det är det värt. Sol, sol, Josefin, Linnea och Vasaparken. En underbar mix!

Hela mitt liv har jag spenderat somrarna i Trosa. En underbar liten hamnstad i Södermannaland, bara en timmas bilväg från Stockholm. Farmor och Farfar skaffade landställe strax utanför staden redan på 60-talet. Därför var det ingen större överraskning att pappa kände att även vår familj skulle ha ett landställe i trakterna- i underbara Källvik som ligger 20 minuter med båt därifrån. Trots att jag spenderat oändliga många dagar promenerande längst Trosahamn, ätandes glass nere vid hamnbodarna eller köpandes godis och leksaker som barn på Albins har jag aldrig besökt Trosa Marknad. Trosa Marknad är ett gigantiskt loppis som besöks av mellan 10- 15 tusen människor varje år. Det är runt 300 stånd med alla möjliga skatter som bara finns att finna på loppisar. I år äger marknaden rum lördagen den 14e juni. Jag ska göra mitt allra bästa för att ta mig dit då!

Trosa är en sommarstad som precis börjar vakna till liv. Så här såg det ut i helgen:

Mammor är allt bra underbara. Stolt presenterade hon mig med ett kinderägg här om dagen. Kan man annat än att bara älska henne? När hon ger mig allt jag vill ha: Något jag kan leka med, en överraskning och choklad!

Igår uppträdde vi i Gamla Stan för första gången. Andra gatumusikanter och hemlösa tipsade oss om att det var där de riktiga pengarna fanns att få. Om ni undrar hur det gick för oss kan ni se det här. Det jag egentligen vill säga idag är att Josefin gör mig till en lyckligare människa. Om jag inte fick spendera dessa dagar med henne hade jag nog givit upp för länge sedan. Men nej. Att ha henne vid dator mittemot mig under lektionerna gör livet lite lättare liksom. Så tack Josefin för att du finns här för mig!

I min familj har alltid den 24e oktober varit en helig dag. För att det är FN-dagen? tänker kanske ni. Men nej, det är inte pga FN som dagen alltid har firats hemma hos hos, utan pga att det är Evert-dagen. Det är nämligen som så att min familj består av en lill-Evert, en mellan-Evert och en stor-Evert, närmare bestämt min bror, pappa och farfar. På Evert-dagen äts det tårtor och det köps presenter. Och då har jag givetvis suttit hela mitt liv och känt mig lite bortglömd och bitter så där. Varför skulle min bror firas en extra dag om året och inte jag? Emelie, Maria eller Linnea klingade liksom inte fest och högtid i någons öron. Men sen sa min mamma till mig en dag:

 -Emelie, vi börjar fira Maria-dagen.

Maria-dagen är ingen mindre dag än den 28e februari, alltså idag. Då firas alla världens Marior för deras förträfflighet. Min mamma hakar på trots att hon heter Marie, men det fungerar liksom ändå. Och tankarna går ut till min gammelmormor Maria som är anledningen bakom varför jag heter Maria. En mycket fin saga. Idag lagadepappa en fin middag till mamma och mig så att vi kunde fira ordentligt.

Sen kom jag unnefund med att världens vackraste Isabelle också heter Maria, förvisso av för mig okända anledningar, men Maria heter hon. Därför har vi spenderat denna heliga dag tillsammans. Början på en evig tradition. Och vår kärlek kanske ser intim ut på bild. Men när man är två Marior på Mariadagen som tycker så mycket, så mycket om varandra, ja då blir det lätt lite intimt. Så grattis alla ni Marior där ute, på vår underbar dag!

Igår sa Björn till mig:
-Kommer du ihåg på Alla Hjärtans Dag i Nacka Gymnasium när de gick runt och delade ut rosa ballonger till vissa som fått dem av anonyma beundrare medan vi andra satt tysta och ensama och inte fick några?

Jag fick aldrig någon ballong på Nacka Gymnasium.

När jag gick på lågstadiet i Älta Skola kom vår lärare på att alla skulle göra pappershjärtan till alla. Och sen fick alla skriva sina namn på små lappar och så fick man dra en person som man skulle vara extra snäll mot hela dagen. Då förekom det ingen orättvisa. Alla var glada och jätte snälla mot varandra- precis som man ska vara på lågstadiet.

När vi flyttade till USA ville jag förmedla denna underbart mysiga tradition till mina klasskamrater. Därför föreslog jag för min lärare att vi skulle göra samma sak- att alla skulle dra ett namn ur en hatt och vara extra snälla mot den personen under dagen. Det tyckte min klass verkade jätte roligt. Men de ändrade på reglerna och istället handlade det om att man skulle köpa en "Alla Hjärtans Dag present" till personen vars namn man dragit. Så i slutändan satt alla med gigantiska chokladaskar i klassrummet, men vi var snälla mot varandra också. Och igen- alla fick vara med.

Då blir min slutsats att kommunistiskt tänkande bör gälla på Alla Hjärtans Dag. I alla fall när man går i skolan. Alla ska få samma och dela lika. Total jämlikhet ska råda. Inget barn ska behöva känna att de inte får en ballong medan de andra i klassen får en.


Älta Skola, 1997


Julian Curtiss School, 1999

-Tänk att öppna ett alldeles eget litet fik. Man skulle inte behöva tjäna mycket pengar på det, utan bara ha det och riktigt njuta av att bjuda på nybakad äppelpaj och nybryggt kaffe ute i trädgården, sa Emma och tittade drömmande ut genom fönstret.

Ja, tänk om alla i världen satsade på att öppna små fik. Så skulle vi alla kunna sitta och mysa med varandra, köpa en chokladboll för 12kr och kaffe med obegränsat antal påtår för 18kr. I Linköping finns det ett fik som heter Åbacka Café. Det ligger i ett rött gammalt hus med lågt tak och vita knutar på andra sidan ån. Som taget ur en sagobok. Det absolut bästa som Linköping har att erbjuda.

På Odengatan ligger en lägenhet med utsikt över Vasaparken. En lägenhet på tredje våningen på tre rum och kök med balkong. I ett träd precis utanför brukar en duva lägga ägg varje vår. Min mormor brukar sitta på balkongen och titta på fågelungarna när de kläcks i takt med att trädet fylls av gröna löv. Men det finns en hemlighet hemma hos min mormor, ett hus i ett hus. Ett dockskåp. När jag var liten brukade jag föreställa mig att dockorna blev levande på natten. Att de levde ett eget liv där inne, dansade, pratade och satt och åt med varandra. Mormor satte sig alltid på golvet bredvid mig och berättade om alla dockor, möbler, tavlor och leksaker som hon hittat och placerat där inne. Hur hon ropat in dem på auktion eller hittat dem i en antikvitetsbutik på någon bakgata i stan. Jag var helt fascinerad av berättelserna. När hon talade om att många saker i dockskåpet var över hundra år gamla tänkte jag att dockskåpet funnits sedan jordens skapelse. När man är liten är hundra år en evighet. Idag när jag var hemma hos mormor satt jag länge och studerade dockskåpet. Jag är fortfarande lika fascinerad som när jag var liten. En del av mig tror fortfarande att dockorna blir levande på natten.

Varje gång jag tittar på min mobil tänker jag på sommaren. Anledningen är min bakgrundsbild. En av alla underbart soliga dagar under sommarlovet åkte jag, Linnea och Isabelle till Hellasgården. Vid Hellasgården mötte vi upp lite vänner, simmade runt i det varma vattnet och fikade med bullar och saft. När jag tittar ut genom mitt fönster nu känns det nästan overkligt att en sådan dag ens är möjlig att uppleva i Sverige. Grå snö ligger på hustaken. Men så här känns det varje vinter- sommaren börjar kännas som en dröm. Därför drömmer jag varje gång jag tittar ner på min mobil. Badkläder på tork medan vi ligger och njuter av värmen på klipporna. Varför kan det inte alltid vara sommar?

Jag har länge varit stolt anhängare av Yogi Tea:s Chai te. Nu har jag gjort en ny upptäckt- Jamaica Roasted Spice. En kopp med skummad mjölk, honung, kanel och kardemumma är ett dagligt måste för att jag ska överleva kylan där ute. Smaken är lite kryddigare än Chai te, och rekommenderas bl.a. att dricka istället för kaffe då styrkan i smaken påminner om varandra. Bland det godaste jag har druckit i teväg!

Det är ett spännande fenomen. Ibland krävs det ett helt hav kärlek för att man ska må bra en dag. Andra gånger räcker det med en fika. Förmånliga studentpriser på Götgatsbacken gör mig riktigt glad. Sen blir jag nästan förvånad över vilken lugnande känsla det ger en att sitta och prata med vänner med en varm kopp te i handen. Jag läste en studie i somras (har tyvärr glömt bort i vilken tidning) som handlade om att människor blir mer tillmötesgående och vänliga med en varm kopp i handen. Jag tror att det stämmer. Föutsatt att teet är gott och vännerna är goda det vill säga.

Abel-dagen. Den mytomspunna dagen firas den 30e december, dagen innan nyårsafton, på Abels namnsdag. Det hela började tidigare i höstas när jag vid ett tillfälle råkade säga Abel när jag egentligen menade Bauer. Vi visste att det var ett tecken. När det sedan visade sig att Abel har en namnsdag blev helgdagen ett faktum. Vi träffades i onsdags på Bauer och firade med underbart god sushi och vin. Vi skålade för Abel. Skrattade och njöt av årets nästsista dag. Det var första gången jag åt på Bauer och restaurangen är något som jag verkligen rekommenderar.

Underbara sushirullar med hummer. Bland det godaste jag har ätit i sushiväg.


Vackra Malin.


Fina Tess och Johanna.

...Teach me. I know I'm not a hopeless case." Beautiful Day av U2 var den sista låten jag hörde under 00-talet. Fyra minuter innan tolvslaget satt jag på en buss på väg ut mot Haninge. När jag hoppade av 807:an hade jag bara några få minuter att springa igenom snöovädret och upp till huset där mamma, pappa och Fredrik väntade. När jag var halvvägs framme började fyrverkerier att smycka himlen. Den snötäckta vägen framför mig lös upp. "It was a beautiful day" viskade Bono i mina öron. Och där var jag. Ensam på en väg, med världens bästa sång spelandes på Ipoden och en magisk himmel över mig. Det kändes plötsligt bra att fira tolvslaget med mig själv.

Innan bussresan befann jag mig med de två vackraste människorna jag känner.

Det är något alldeles specielt med dofter. En doft får en att minnas mer än något annat. Jag har kvar en shampo flaska från i somras när jag var i Thailand. Varje gång jag öppnar upp flaskan och löddrar in mitt hår doftar hela badrummet av sol, värme och karon beach. Om jag blundar kommer jag ihåg den exakta känslan av att vara på vårt underbara hotel med en Singa öl i hand och min fina pojkvän vid min sida blickandes ut över havet. Den känslan får jag av allt julpyssel vi har satt upp idag här hemma. Granris, kokostoppar och havrekakor. Det doftar som min barndoms jul. Plötsligt känner jag samma längtan efter att ha hit hela släkten, äta köttbullar och kolla på Kalle Anka och sen smyga upp med lillebror till granen och skaka lite på paketen och försöka lista ut vad de färgglada lådorna innehåller. Jag stod uppe vid vår gran nu och bara drog in doften. Gran. Och jag är samma nyfikna lilla flicka som hoppar upp och ner och bara älskar allt.
 

Det här med Internetdejting har inte undgått någon. Plötsligt behöver man inte stå med rinnande svett under armhålorna och ett hjärta som slår 200 slag per sekund och titta in i den snygga killen eller tjejens ögon på krogen. Ögonen blinkar okontrollerat, benen känns som att de kommer ge vika när som helst. Och när man tillslut lyckas öppna munnen känns den så torr att man knappt kan stamma fram ett h..e..e...e..j. Och då har den snygga killen eller tjejen redan vandrat vidare och dricker öl med någon som är lite snyggare, lite coolare och lite modigare än dig. Nej, nu behöver man inte skämma ut sig på krogen, nu kan man ta modet och säga hej på Internet. På Internet är allt möjligt idag. Där kan du skriva den vackraste, mest romantiska och äventyrliga personbeskrivningen i världen. Du kan framstå som perfekt. Men sen finns det vissa som har tagit steget ifrån både att ragga på krogen och på nätet. De här människorna raggar direkt på gatan. De hänger upp små uppmanande lappar där det står att de letar efter en tjej som tänker mycket på sex. Inget trassel med armsvett, inget krav på flashiga skriftliga presentationer på nätet. Särskilt bra är det att slippa ta första initiativet om mna själv är blyg. Kort och gott. Ring mig. Om jag hade modet skulle jag själv vilja ringa upp den här personen och se om det faktiskt fungerar. Men tyvärr har jag telefonskräck..

(bilden är tagen på Regeringsgatan i Stockholm)