Fågel

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet tog världen med häpnad när Titanic hade biopremiär 1998. Jag satt fastklistrad i biostolen med tårar rinnande i eviga floder längst mina 11-åriga kinder. Jag hade aldrig upplevt något liknande. DiCaprio och Winslet erövrade världen, åtminstone filmvärlden.

Tio år senare kommer filmen Revolutionary Road. En film där de två skådespelarna återförenas. När jag satte mig i soffan för att se filmen på Canal Plus i lördags så var jag skeptisk. Kunde det någonsin bli lika bra som Titanic? Jag fick bevisat för mig att det kunde bli så mycket bättre...

Kate Winslet levererar en av de mest övertygande roller jag någonsin skådat på film. Mitt hjärta krossas gång på gång när hennes karaktär, April Wheeler, försöker övertala mannen och fadern till deras två barn, Frank Wheeler (Leonardo DiCaprio), om att sälja huset i Conneticut och flytta till Paris. I Paris där alla människor är lite gladare och livet är lite enklare. En plats som Frank har talat om sedan dagen de möttes. Som han alltid har sagt att de ska åka till tillsammans. Filmen utspelar sig under 50-talet. En tid där mannen var familjens huvudsakliga försörjare och kvinnan var hemma med barnen. April Wheeler är fånge i sitt eget liv. Hon kan inte komma därifrån. Och när jag sitter i soffan och följer Wheeler familjen, familjen som alla andra vet är ämnade för något stort, för något revolutionerande, så kan jag knappt andas. Det blir mer än en film. Winslets och DiCaprios övertygande skådespeleri får mig att tro att jag är del av filmen, att jag är del av deras familj. Jag mår så dåligt. Så uppriktigt dåligt av att se dem bråka, skratta, älska för att återigen bråka, låtsas, ge falska leenden.

Jag tror aldrig att jag har blivit så illa berörd av en film som jag blev av Revolutionary Road. Se den.

Igår var jag och Isabelle och såg filmen Fish Tank. En film som vi båda velat se väldigt länge efter att ha hört mycket om den från vänner och media. Den var helt fruktansvärd. Och då menar jag fruktansvärd som i att man satt helt förstörd i stolen, höll för ögonen och gärna ville skrika "nej nej nej" vid flera tillfällen. Obehaglig till den gräns att det nästan blev svårt att andas och den stora godispåsen man hade med sig plötsligt kändes äcklig och oätbar. Men ändå så enkel, så fin och så äkta. Ja, äkthet var verkligen någonting som genomsyrade hela produktionen- från miljöerna till storyn och skådespelarna. När Mia (Katie Jarvis) åker iväg på slutet för att hälsa på valarna är det enda man kan tänka på att man aldrig mer ska klaga sitt liv. En film som bör ses på bio. Jag och Isabelle diskuterade att man i en hemmamiljö säkerligen hade bytt kanal bara för att man inte orkade se mer av den.

Så ta chansen, köp en biljett och se den på bio nu.


(bilder från filmen)

När jag var liten älskade jag filmen Gremlins. Mest av allt älskade jag så klart Gismo som är den lilla, luddiga huvudfiguren i filmen. År 1994 köpte jag ett Gismo gosedjur. Han var min absoluta favorit i hela världen. Varenda gång familjen åkte på semester så fick Gismo följa med. Jag och min bror hade till och med ett fotoalbum bara på bilder av våra gosedjur i fjärran länder. Gismo bor självklart fortfarande i mitt rum.

Tidigare i höstas köpte jag filmen Gremlins från 1984 på DVD. Vi var ett tappert gäng på fyra som fyllde en stor skål med godis och satt en lördagskväll och tittade på filmen. Nostalgiskt. Men om jag ska vara ärlig var filmen extremt mer flippad än vad jag mindes den från barndomen. Plötsligt började de onda gremlinsarna att röka, dricka öl och spela poker. En tjej i min klass kommenterade "Sådana där filmer ska man inte se om". Kanske inte. Men nu skickade Mica precis en länk till mig. Gremlins 3 ryktas komma ut på 3D bio inom kort. Det betyder att min Gismo kan komma att få gå på sitt första biobesök inom kort.  Dags att dra fram champagnen och fira kanske?

Det blev en eftermiddag på Filmhuset. En liten klassutflykt. Lite som när man gick på mellanstadiet och hela klassen gick hand i hand förväntansfulla iväg från skolan. Lite lektionsfri tid. Idag fick vi se på gammal film på bio och sen vandrade vi runt i det massiva film- och affischarkivet nere i underjorden. För att inte tala om att vi fick se studion där bl.a. Fanny och Alexander och Ondskan har spelats in. Sen insåg vi att vi nog är svensk films nya ansikte.

Surfa in på biopublikenspris.se och se om du har vad det krävs för att bli vår nästa filmstjärna? Eller rösta på din favoritfilm inför årets Guldbaggegalan.

Jag var 10 år gammal när James Camerons Titanic kom ut på bio 1997. Vi bodde i USA och jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av att de talade lite svenska på biografen när min familj gick för att se filmen. När Jack dog grät jag tårar av blod i en timma. Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit så djupt rörd av en film tidigare i mitt liv. Så här tretton år senare lever fortfarande filmen kvar i min vardag. Det finns ett scenorio som är så pass djupt myntat till filmen i mina tankar att det alltid för mig tillbaka till den där biografen. Scenen jag tänker på är när Jack och Rose har sex i bilen nere i lastrummet och deras händer sakta dras längs de immiga bilrutorna. Så fort jag ser ett handavtryck på immigt glas tänker jag på den scenen som James Cameron skapade. Senast idag satt jag med mina vänner på Café 60 och drack te. Det första jag sa när jag såg fönstret var "Titanic". Två timmar senare upptäckte min vän samma sak och utbrast "Nej men det ser ju ut som Titanic".

Det måste vara en mäktig känsla för James Cameron att en hel värld människor associerar handavtryck på immiga fönster till hans film. Det säger en del om hur mycket några av våra vardagsobservationer kopplas till det vi ser i filmvärlden.

Idag slutfördes inspelningen av dokumentärfilmen "Panopticon- det allseende ögat". Syftet med dokumentärfilmen är att ifrågasätta etiken med övervakningskameror. Genom att sätta upp "synliga" övervakningskameror runt om i Stockholm hoppades vi fånga hur folk reagerar när de tydligt ser att de blir övervakade av en kamera. Reaktionerna var många. Bland annat blev två av gruppmedlemmarna mordhotade. Imorgon sätter vi oss vid redigeringsbordet och slutför projektet. Hur hade du reagerat om du åkte upp i en rulltrappa och plötsligt möttes av en kamera?

Förutom att betrakta porrfilm på bio halva kvällen har vi idag påbörjat inspelningen av vår egna stumfilm. Det är en klassisk kärleksberättelse om ett par som separerar och en partner som inte vill släppa taget. Utmaningen med stumfilm är att varken dialog eller bakgrundsmusik kan förekomma, vilket innebär att allting i bild måste vara jätte tydligt. Idag provfilmade vi första scenen. Imorgon ska vi försöka filma den längsta scenen- när paret träffas för första gången efter "the break up". Dramatiken!


Vi hade en mycket nyfiken inspelningspublik bestående av skolbarn från Östermalmsskolan som frågade tusen och en frågor.
-Ska det visas på bio?
-Eller TV?

Ja, vi får väl se...

Den pågående debatten om pantsättningen av företaget Vattenfall får mig att tänka på filmen Dunderklumpen från 1974 av Per Åhlin och Beppe Wolgers. Det är en av de bästa filmerna som har gjorts i Sverige, tveklöst. Vi bör dra lärdom därifrån. Specifikt förs tankarna till Blomhåret som sjunger en sång till ett vattenfall.

"Det är härligt men svårt och vått att sjunga med ett Vattenfall", sjunger Blomhåret

"Vad sa du? Jag har fått vatten i örat", svarar vattenfallet

Kanske är det problemet som orsakade att det inte funnits någon fungernade kommunikation mellan företaget Vattenfall och regeringen med Maud Olofsson i fronten. Alla har haft vatten i öronen. Då är det bara att ställa sig på ett ben, hoppa upp och ner och slå lätt på huvudet, så ska det nog bli bättre. Då kanske de kan kommunicera och faktiskt höra vad de säger till varandra. Förhoppningsvis förstår den nya VD:n, vem han nu visar sig vara senare idag, vikten av att samtala och verkligen lyssna på varandra så att alla inte helt plötsligt står förvånade och säger "Vaddå? Har vi lovat att ta smällen om problem uppstår i Tyskland". Ja, det är väl sådana små detaljer som är lätta att missa om man har vatten i örat...

Nya filmen 2012 går nu på bio och handlar om att jorden kommer att gå under den 21 december, 2012. Det är många människor som tror på domedagsprofetian. Marknadsföringen av filmen har bland annat bestått av fejkade vetenskapliga hemsidor som "bekräftar" jordens undergång. Därför känner sig NASA tvungna att berätta för folk att jorden inte kommer att gå under nästa år, det är bara en film.

Mer på: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6117244.ab

Helt ärligt. Hur många filmer finns det inte om jordens undergång? Må hända att den här filmen baseras på att Maya-kalendern går ut den 21 december 2012, men som Nasa- vetenskapsmannen David Morrison säger:
– Min kalender slutar den 31 december 2009. Det tolkar jag inte som att världen går under den dagen.

Om man väljer att tro på allt som händer på film så skulle man vara tvungen att gå runt och vara rädd hela tiden. Det skulle innebära att det finns spökbarn som vill skada en för att de har dött i en brunn, det finns ett parallellt universum på andra sidan spegeln, i en galax långt bort för länge sedan levde Darth Vader och Yoda osv. Förvisso är det roligt att oavsett hur många gånger man säger: det är en film! Så finns det fortfarande människor som kommer att tro på att den är riktig. Jag tror personligen inte att regeringen undanhåller hemlig information från oss, då vore det ju totalt onödigt av dem att ge oss alla vallöften och planera valkampanjerhit och dit för tillfället. Om jorden går under i december nästa år kommer det vinnande partiet inte få regera mer än tre månader...

Mer om domedagen på http://www.2012doomsday.com/ för att lära dig om varför jorden kommer att gå under. Maya indianerna räknande nämligen ut det för 5,125 år sedan.


(Bild från filmen 2012)

Vissa skådespelare förälskar man sig i på riktigt. Åtminstone som liten. Jag var helt såld på Han Solo och Indiana Jones. Jag kunde sitta och titta på Star Wars och Indiana Jones filmerna i timmar. Att filmerna kom långt inann jag var född brydde jag mig inte om. Första Star Wars är från 1977 och Indiana Jones - Raiders of the Lost Arc är från 1981. Det fanns ingen snyggare skådespelare i världen. Det där lite busigt, ruffsiga, stubbiga och alldeles alldeles underbara. Harrison Ford, allt som hade med honom att göra fick mig att smälta.

Och jag älskar honom fortfarande. Hans filmer ser jag gladligen, både för att han är en sådan bra skådespelare med en röst som omfamnar hela min kropp men också för att han är så sagolik att titta på, trots den stigande åldern. 1997 utsågs han till en av "50 most beautiful people in the world" av People magazine. En utmärkeelse som han tveklöst förtjänar. Född 1942 är han idag 67 år gammal. Det spelar ingen roll. Vissa förälskelser varar för evigt.

                      

Idag var första dagen på resten av mitt liv. Känns det som. Skola från 9:00 till 16:30 varje dag fram till den 23e december. Men film är kul. Så nu ska jag inte klaga. Vår lärare, Antonia D. Carnerud,  är en filmregissör från Kroatien. Av den anledningen kommer jag framöver att fördjupa mig i film från södra Europa med betoning på Balkanområdet. Idag har vi sett dokumentärer, reportage och animationer från Kroatien och Serbien. Ett område i filmhistorian, och historian i allmänhet, som jag inte tidigare haft någon riktig inblick i. Det är spännande med filmhistoria. Men jag längtar efter nästa vecka när vi själva ska få ställa oss bakom kameran och skapa. Det är fördelen med att gå en praktisk kurs- man får praktiskt skapa utifrån teorin.

Hötorget är fyllt med stora, oranga pumpor. Ett gigantiskt spöke hänger över Drottninggatan. Människor på tunnelbanan har blod som rinner ner för mungiporna. Det är Halloween. Men det har inte inneburit en festhelg för mig. Det här har snarare varit en av de lugnaste helgerna på hela hösten. Men lite skräck har det blivit. Paranormal Activy- filmen som utnämnts till 2000-talets Blair Witch Projekt och JA man hoppade till mer än en gång erkänner jag.

Halloween närmar sig. Nu återstår bara en vecka. Och Halloween handlar om skräck. Alltså handlar det även om skräckfilm. Och jag älskar skräckfilm. Sanningen är egentligen att jag pinar mig själv varje gång jag sätter mig i soffan framför en film med spökbarn. Jag kan inte sova om nätterna. Efter att ha sett The Ring låg jag sömnlös i nästan ett halvår. Jag var helt övertygad om Samara var i mitt rum och stod och tittade på mig när jag blundade. Jag vågade inte öppna ögonen och jag vågade knappt andas. Och ändå älskar jag att titta på skräckfilm. Kanske för att jag älskar att vara rädd. Men jag skulle aldrig ha vågat utmana mig själv som jag gjort under alla dessa år om det inte vore för Lizzy. Hon är min skräckdrottning. Varje gång vi träffas är det en ny mörk, hemsk och fruktansvärd film som står på tur. Jag sitter och skakar i soffan och håller för ögonen. Hon är hårdare, modigare och får mig att känna mig lite tryggare. Om Lizzy är med, då kan inte Samara få tag på mig. Därför försöker jag begränsa mitt skräckfilmstittande till de gånger som Lizzy finns vid min sida.

Men vad är då den absolut bästa skräckfilmen?

Barnhemmet. El Orfanato. En spansk skräckfilm från 2007 som handlar om ett barnhem och barnen som mystiskt förvann därifrån för många, många år sedan. Jag minns när jag såg bilder i Barcelonas tunnelbana under hösten 2007. Jag rös. Barnet med mask var så obehagligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och när vi, jag och Lizzy, satte på filmen våren därpå trodde jag att hela Samara scenariot skulle upprepa sig och att jag inte skulle kunna sova på ett år. Men sådant blev inte fallet. Jag var livrädd under filmens gång. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Men slutet är så bra att skräcken försvinner. Man är inte rädd längre. Och alltså hemsöks man inte av något spökbarn om nätterna. El Orfanato är onekligen den absolut bästa, orginella och genomtänkta skräckfilm, om inte film, som jag har sett. En rekommendation till alla som vill spendera Halloween framför tven.


Samara. Min ängel av skräck. Jag blir rädd bara jag ser bilden. Hon förstörde ett halvår av mitt liv. Och om det är vad som avgör hur pass bra en skräckfilm är. Då måste The Ring, från 2002, få en utmärkelse av mig. Även om jag inte rekommenderar någon att se den.


Teresa Tingblad, webtv-reporter och filmvetare, håller just nu en undersökning i samband med hennes krönika på Aftonbladet.se. Rösta på din favoritskräckfilm genom tiderna här

När man dessutom ska sova själv. Det är ingenting som jag rekommenderar... usch!