Fågel

I januari inledde jag och Josefin projektet Gatumusikanterna. Ett projekt där vi under tio veckor skulle vara gatumusikanter på Stockholms gator för att få en inblick i hur man som gatumusikant blir bemött av sin omgivning och om det går att tjäna pengar på arbetet. Vi fick många glada leenden och ett och annat hejande rop från människorna som gick förbi oss där vi stod och sjöng vid Björns Trädgård, Västerlånggatan och i Kungsträdgården.Totalt tjänade vi in 86 kronor under projektets gång, alltså ingen förmögenhet. Men projektet är inte slut än...

Imorgon ska Gatumusikanterna iväg på sin första affärsresa. Vi ska diskutera möjligheten att starta upp en stor musikfestival i sommar i en näraliggande stad. Tåget går från centralen vid nio-tiden. Nu gäller det!

Jag kanske är själv om att tycka det här... Men den här senapstuben är den mest osmakliga senapstub jag har skådat. Visst är den charmigt amerikansk och väldigt gullig att titta på. Men det känns mer som gul målarfärg än vad det gör som ätbar senap? Särskilt med tanke på att förpackningen lägger större fokus vid att säga att tuben innehåller "100% Classic YELLOW", än vad den gör på de minimalistiska bokstäverna "mustard" under. Den glada rubriken "New No mess cap" för mina tankar till instruktioner till småbarnsföräldrar som orädda ska våga låta sina barn använda färgen. Och gul målarfärg på korven är något som jag klarar mig utan, tack.

Stockholms gator är fyllda av smuts, skräp och hundbajs. Vad vi skulle behöva är att Pacman tar på sig utmaningen att städa upp gatorna. Att han hoppar ut ur datorskärmen och gapar i sig allt utpritt skräp. Så tolkade jag det skrivna budskapet på marken på Norrtullsgatan. Och jag välkomnar förslaget. Frågan är bara hur vi ska lura hit den gula filuren...

Rapelay - ett japanskt datorspel som går ut på att våldta tonårsflickor. Spelet börjar på en tunnelbaneperrong. Fokus ligger på en ung flicka i kort kjol. Du styr vinden så att kjolen blåser upp och stringtrosorna blottas. Sen ska du göra henne upphetsad, klä av henne, lura in henne i ett hörn och tillslut våldta henne. Allting med tydlig grafik. Huvudpersonen är en man som nyligen släppts ut ur fängelset där han suttit inlåst i några år för våldtäckt. Nu ska han hämnas på den våldtagna flickan genom att våldta hennes systrar och hennes mamma. Jag är chockad.

Se klippet:

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6884251.ab

Jag kommer ihåg när jag var liten och både Expressen och Aftonbladet hade utmärkande maskotar: Getingen och Jycken. När man var ute på stan delades pins ut med de leende figurerna. Det kändes som att kvällstidningarna ville rikta in sig mot barn, skapa ett varumärke som vi skulle hålla varmt om hjärtat även när vi växte upp. Allt är tillåtet i kampen om framtida läsare? Getingen finns kvar hos Expressen, men vad gjorde Aftonbladet med Jycken?

Många älskade Jycken som tecknad serie under barndomen. Jag älskade Jycken. Och det slog mig av någon underlig anledning först imorse att han är försvunnen. Och att jag på något sätt saknar honom. I den här artikeln från 1998 läser vi om Dillan Sorén, då 10 år gammal, som samlade på Aftonbladets jycke. När artikeln skrevs hade han fått ihop hela 2000 stycken utklipp ur tidningarna. 

– Jag klipper ut alla Jycken jag ser. Ibland är de små och svåra att hitta, då hjälper hela familjen till att leta, berättar Dillan.

Vi läser även att det är barnboksförfattaren Christina Alvner som är Jyckens "matte" och har ritat honom från början. Det var 1991 som Aftonbladet välkomnade den släthåriga terriern som sin maskot och som serie. Men vad hände sen?
 
I wikipedia läser jag att det var Christina Alvner och Arne Höök som tillsammans tog fram Jycken till Aftonbladet. "Efter 14 år upphörde dock serien". Om alla årtal stämmer bör det alltså innebära att Jycken senast gjorde ett framträdande i Aftonbladet 2005.

Jag avvaktar för nu, men jakten på den försvunna Jycken är långt ifrån färdig.

Var är Jycken--->

Hon heter Roxxxy. Och hon är en ny och förbättrad uppblåsbar barbara. Hon är 170cm, väger 64kg, pratar med dig och har sex med dig när du vill. Sexroboten är gjord av silikon och har en inbyggd dator som gör att hon kan känna igen röster och samtala med dig, men hon kan även få orgasm, stöna och snarka. Kunden får själv välja personlighet och utseende på dockan.

Människor vill inte vara ensamma. Varför skulle annars sociala medier, dejtingsajter och mötesplatser på Internet slå så stort? Och att känna samhörighet med en docka kanske är lättare än att känna samhörighet med en anonym person som man chattat med över nätet? Och om det inte är kärlek utan sex som man letar efter. Ja, då är det ju helt klart säkrare att ha sex med sin docka än med en okänd människa på krogen och riskera könssjukdomar och pinsamma tystnader på morgonen. För oss tjejer finns den manliga versionen Rocky, även han med en kommande prislapp på ca 50 tusen kronor.

Jag har inget ont att säga om sexroboten. Så länge som folk blir lyckliga och ingen kommer till skada- då borde det här väl kunna ses som en ganska bra uppfinning ändå? Det enda negativa vore väl om alla människor i framtiden skaffar sig en Roxxxy, slutar ligga med varandra, med följden att vi inte förökar oss, människorna dör ut och sexrobotarna tar över världen. Men, riktigt så långt behöver vi nog inte spåna än.

Mer om Roxxxy finns att läsa på Expressen och 69adget (med fler bilder från lanseringen på erotikmässan Adult Entertainment Expo i Las Vegas.

Jag bestämde mig nog egentligen redan när jag var 16 år. Det är copywriter som jag ska bli. Jag älskar att skriva och jag fascineras av reklam- så det går ihop som handen i handsken. Jag beslöt mig dock ganska tidigt för att lämna alla vägar inom mediebranschen öppna. Därför läser jag ihop massa kurser för att få en kandidatexamen i Medie- och Kommunikationsvetenskap från JMK. De första tre terminerna var teoretiska. Delkurserna behandlade mediehistoria, medierätt, journalistik, reklam, pr, information och populärkultur. Bland annat skrev jag en C-uppsats inom ämnet populärkultur med inriktning på Internet och religion. Sedan i höstas har jag läst en nystartad kurs som heter Medieproduktion. Medieproduktion är en praktisk kurs där vi har arbetat med journalistikt skrivande, radio, film, webbpublicering och fördjupning i program som Photoshop, Flash och After Effects. Den sista terminen av min utbildning kommer jag att praktisera. Drömmen är givetvis att då vara på en reklambyrå och arbeta som copywriter. Och sen till nästa vår. Ja, då hoppas jag på att börja arbeta på en reklambyrå på riktigt. Men som sagt- jag har lämnat dörrarna öppna, så jag kan försöka mig på arbete inom PR, Event eller Journalistik som jag också är mycket fascinerad och intresserad av.

Och om någon där ute hittar hit och har några frågor angående vilka val som finns att ta när man vill ta sig in i mediebranschen. Då är det bara att ropa så hjälper jag så gott jag kan. 

Mjölkpaket är väldigt mysiga att läsa när man sitter och äter mat. Man känner sig lika liten och glad som när man var barm på något sätt. Jag tycker om att vissa saker aldrig förändras. Ikväll när jag satt och drack ett stort glas mjölk gjorde jag en upptäckt: Mini-Mu! En iPhone-applikation där man får ta hand om en liten kalv och och hjälpa den att bli en "stor och klok ko" i Bregottfabriken. Jag kan bara tänka tillbaka på mina älskade tamagotchi. Och sen tänker jag att det är dags att skaffa en iPhone som alla andra JMK:are nu. Jag var bara inte beredd på att det skulle vara Arla som övertalade mig i slutändan. Eller en liten ko.

Vet ni vad jag önskar mig? En systemdigitalkamera. Det fullkomligt kliar under huden på mig när jag tänker på alla vackra bilder jag skulle kunna ta med en sådan kamera. Inte för att jag vill klanka ner på min fina Canon Ixus 85IS. Den har givit mig mycket mycket lycka. Men det känns som att det finns en hel värld av färg, form och textur där ute som jag inte kan fånga. Jag vill fånga världen! Sen vill jag sitta framför datorn hemma och bläddra igenom alla de vackra vardagliga detaljer som man inte uppskattar innan man ser dem på en skickligt tagen bild. Kärlek. 

Förövrigt känns det skönt att Stockholms vatten börjar fyllas av vackra fåglar. Det tyder på att våren är på väg. Och det går ju faktiskt att fotografera dem även med en vanlig digitalkamera. Även om resultatet kan variera stort från bild till bild. 

Nästan midnatt och först nu känner jag att jag har tid att dela med mig av mina erfarenheter och funderingar här. Annars går all min vakna tid åt att sprida kärlek som vackraste Mica så fint beskrev det. Idag fick jag lära mig något väldigt intressant:

Om man sätter på sig ett par glasögon som vänder världen upp-och-ner kommer hjärnan efter två veckor att anpassa synen så att man uppfattar världen åt rätt håll ändå. När man sedan tar av sig glasögonen kommer världen att framstå som upp-och-nedvänd i ytterligare ett dygn innan världen framstår som "normal" igen. Förklaringen är Perceptuell Anpassning, alltså att hjärnan uppmärksammar och anpassar skillnader i den visuella omgivningen åt oss. Om skillnader i omgivningen uppstår kommer hjärnan att anpassa vår syn så att omgivningen framstår som "normal" efter en tid. Psykologen George Stratton genomförde det första experimentet på 1890-talet för att se om hjärnan anpassade omgivningen om han bar ett par glasögon som vände världen upp och ner under några dagar. På femte dagen började omgivningen framstå som normal tills dess att man koncentrerade sig på olika ting. Detta och fler experiment bevisade hjärnans förmåga att normalisera vår omgivning trots skillnader i synfältet.

Vår lärare pratade om att han länge har velat försöka själv. Men att han ändå tvivlat:
-Vad händer om man lyckas ändra sin uppfattning av vad som är upp och ner och sen tar av sig glasögonen för att upptäcka att- haha- det går bara att ändra en gång?

Jag blir själv mycket, mycket nyfiken.

Läs mer om Perceptual Adaption och George Stratton.
Och även här.

Och nu ska vi se om jag kan göra något lika skickligt själv. Kanske inte. Men om några veckor? Vem vet...

I åtta veckor framöver, med start den 1a februari, kommer jag och Josefin att vara gatumusikanter i Stockholm. Syftet med projektet är att studera hur det är att leva som gatumusikant samt hur människor och samhället bemöter en när man står på gatan och skapar musik. Med lite skicklighet kommer vi dessutom att kunna dryga ut studentkassan. Hela projektet kommer att läggas ut på vår nya blogg. Där kommer ni att kunna ta del av så väl reflektioner och intervjuer som musikvideos, radioinspelningar och bilder.

Ta del av vårat offentliga experiment: http://gatumusikanterna.wordpress.com/ 
 

Och så var det bara tre dagar kvar av denna kurs. Frihet? Ja. Nu blir det att springa iväg på seminarium och presentera en marknadsföringskampanj om filmen "Bland Människor". Ni har väl inte missat Märthas blogg som kom till världen tidigare i veckan? Nu kan ni även få njuta av en trailer som jag slängde ihop till barndokumentärfilmen:

Vem blir inte sugen att se den nu?:)

Annat än det har jag inte så mycket att tillföra världen så här på morgonkvisten. Jag har precis skapat en lyxlunch bestående av nudlar, soja och tomat (varenda kotte på JMK kom att bli avundsjuk...).

Så därför tänkte jag att jag kunde ge er ett underbart läsartips istället. Tipset heter Mica. Mica är en otroligt skicklig bloggerska som får alla världens små beskymmer och tankar att plötsligt kännas som livsviktiga frågor. Jag tror nog att Mica är bland de mest begåvade skribenter jag har stött på i mitt liv. Så vad väntar ni på? LÄS!

Januarinumret av australienska numret av magasinet Marie Claire pryds av en oretuscherad Miss Universum, Jennifer Hawkins. Nu väcks debatt när människor menar att Hawkins inte representerar normalkvinnan och därför inte bidrar till goda kroppsideal.
– Hur kan hon vara en kroppsförebild, när genomsnittskvinnan inte liknar henne det minsta? Det är inte konstigt att så många lider av ätstörningar, sade Bianca Dye som tidigare har poserat naken och oretuscherad i Madison Magazine men drar en storlek 42.

Att kvinnor och män mår dåligt över sina kroppar är ett faktum. Men när en kvinna ställer upp på ett tidningsomslag bör hon inte anklagas för att vara för snygg för att representera normalkvinnan. Det finns de som drar mindre och de som drar större storlekar. Att Hawkins representerar vissa kvinnor och Dye andra ifrågasätter jag inte. Men vem är det som avgör vad som ska anses vara normalt? Om Hawkins lever ett sunt liv (vilket faktiskt är en realitet för smala kvinnor världen över) och inte svält ner sig så ser jag inte problemet med att hon får pryda tidningsomslaget. Sen bör kanske variationen på tidningsomslag öka. Problemet är att tidningarna inte skulle sälja lika bra då. Och vilken tidningen är det som har råd att chansa på större modeller för att det är etiskt korrekt samtidigt som deras försäljning kan komma att stupa? Det är lätt att anklaga en enskild tidning. Sen är det en annan sak att klaga på och ändra på människors köpvanor. Något som ingen enskild tidning på egen hand kan åstadkomma.

 
Januarinumret av Marie Claire, Bildkälla: Aftonbladet

Bianca Dye i Madison Magazine, Bildkälla.

Citat Niklas Alriksson: ”Jag har alltid velat ha en mustasch. Så jag ansåg att en dokumentation av försöket att uppnå denna dröm var självklar. Men inte bara det, jag vill även dela med mig av försöket till dom som delar denna dröm. Till dom som också saknar skäggväxt, t.ex. många av de yngre och en del kvinnor. Jag insåg snabbt att för att uppnå en mustasch krävs tålamod och självdistans. För det slutade med en mindre sådan än väntat. Men visst finns det humor inblandat. Men detta var ju ett experiment och dessutom endast del 1.”

I slutet av januari drar projektet Mustachen igång på nytt på bloggen: http://mustachen.blogg.se. Om Niklas lyckas odla en mustasch detta år återstår att se. Hur som helst garanterat underhållande läsning. Jag påminner på nytt när experimentet drar igång. Men varför inte spana in Josefin så länge? Hon hade mustasch igår.

Jag skickar minst 10 sms om dagen. Det behöver inte handla om att jag ska skriva något viktigt. Ibland är det bara en liten smiley-gubbe. Redan från första dagen som jag skaffade mobil började jag skicka de små textmeddelandena. Hela tiden. Men då var det betydligt dyrare att skicka iväg ett sms, så man var tvungen att begränsa sig lite ändå. Min killkompis blev nyligen ihop med en tjej. Han berättade för mig att innan det att de blev tillsammans så kunde de skicka över sextio sms var till varandra på en dag. Och hur många människor är det inte som fruktar att skicka det där sms:et till tjejen eller killen som de träffade på krogen dagen innan? Att våga ringa vore totalt otänkbart. Nyårsafton är inget undantag. Mellan klockan 24:00 igår och 9:00 nu på morgonen skickades 32 miljoner sms via Tele2:s nät. Jag stod för en del av dem. Många förutspår att framtiden kommer att utspela sig på mobiltelefonen. Hela våra liv kommer vi att kunna styra via den lilla telefonen i byxfickan. Så det frekventa sms:andet kommer nog bara att fortsätta att eskalera. Vi får se hur många sms som skickas nästa nyårsafton... För att inte prata om nyår om 10 år?