Fågel

"Färjan"-Håkan träffades i huvudet av en kokosnöt under inspelningen av sin nya tv-show "Håkans bar". Han bor under inspelandet av programmet i Thailand där kokosnötter finns lite överallt. Och en av alla dessa kokosnötter beslöt sig för att falla ner på Håkans huvud, från 20 meter upp. Som tur var var det en liten kokosnöt, ungefär lika stor som en tennisboll, så Håkan överlevde. Människor dör årligen av fallande kokosnötter som kan bli upp till 3kg tunga.

Och trots att människor dör varje år så uppmärksammas inte det i media. Men när Färjan-Håkan får en bula då uppmärksammas det direkt. Om inget annat blir det här till PR för hans nya program. "Håkan riskerar livet för vår underhållnings skull". Men bortsett från det är det här ett sådant fall som jag ifrågasätter huruvida det är en viktig nyhet eller inte. Men tidningarna behöver läsare, och visst intresserar sig folk för sådant här. Lite. Eller?

Många av oss älskar att spela dator- och TV-spel. De flesta av oss skiljer dock på spelet och verkligheten. Även om jag älskar Final Fantasy VIII förstår jag t.ex. att jag inte befinner mig i spelet på riktigt när jag sitter framför tv:en och spelar. Men en kanadensare under namnet "Buzz Erik Lightyear" har på onlinespelet Planet Calypso precis inhandlat en rymdstation för 2,4miljoner svenska kronor. En fastighet för miljoner som enbart hans virtuella alterego kan besöka. Men Buzz har en plan- utanför rymdstationen finns det djur med dyrbar päls. Dessa djur ska andra spelare få jaga i utbytte mot pengar- så med tiden, kommer han att tjäna pengar på köpet. Så den virtuella rymdstationen blir verkliga pengar. Personligen skulle jag nog börja ifrågasätta mig själv om jag investerade 2,4miljoner kr i en digital rymdstation. Men samtidigt går vi mot en ny digital era. Skratta bäst som skratta sist- kanske är Buzz en framtidens affärsman?

Jag tycker om när reklamer driver med trender i samtiden. Och vem har missat videobloggarna som poppar upp här och var på alla stora bloggerskors och bloggares websidor? Det jag gillar allra mest är minen som ICA Ulf gör i slutet. Själva fenomenet att driva med bloggare är i sig roligt. Jag driver gärna med mig själv också- varför har jag ett behov av att skriva om alla mina tankar och ragga läsare varje dag? Ibland kan man lägga ner flera timmar på att hitta det perfekta ämnet att skriva om. Men det är väl som sagt ett fenomen i samtiden- när alla kan höras så vill alla höras. En bloggare som går ut stenhårt för att driva med storbloggare är Petter-Nicklas som själv driver Sveriges minsta blogg. Jag rekommenderar hans blogg varmt åt den som vill ha lite cynisk humor. Det är nästan så att man skulle tro att han ligger bakom den här ICA-reklamen faktiskt...

Jag förälskade mig i Final Fantasy VIII första gången jag spelade det. Plötsligt blev det viktigaste i hela världen att sitta framför playstation och spela i timmar. Allt för att få reda på vad som skulle ske mellan Squall och Rinoa. Jag var tvungen att köpa de tillhörande actionfigurerna. Squall blev min drömkille- den tysta mystikern. När spelet kom 1999 var grafiken enorm och själva storyn olikt något annat jag stött på. Under 90-talet utvecklades min kärlek till Super Nintendo och Super Mario till en förälskelse i Playstation och Final Fantasy.

Nu listar Aftonbladet 00-talets bästa spel. Högst upp på listan ligger Halo. Final Fanstay XII hamnar på 16e plats. En plats som spelet knappt förtjänar. Jag orkade med att spela det i någon timma sen gav jag besviken upp. Charmen som finns i sjuan, åttan och nian saknas. Ett spel som däremot förtjänar sin plats på listan är Silent Hill 2, på en åttonde plats, som skrämde livet ur mig när jag som 14 åring satt och spelade det sent om nätterna med min lillebror. Jag trodde aldrig att det var möjligt för att spel att vara så läskigt. Mer än en gång hoppade jag till- det kändes som att man själv befann sig i den fruktansvärda staden och inte kunde ta sig där ifrån. Men trots omänskliga varelser och en skrämselfaktor högt över det vanliga finns det fortfarande inget som kan jämföras med min älskade Squall och hans Rinoa.

Debatten om medieproduktionskursen på JMK (Institutionen för Journalistik, Media och Kommunikation på Stockholms Universitet) fortsätter. Först gjorde SR (Sveriges Radio) och  Lars Truedson ett radioprogram där de lyfte fram problematiken och missnöjet med att vi läser en kurs som är inriktad på så väl PR som journalistik. Sen kontrade JMK genom att säga att de förväntade sig mer än en snedvriden bild av verkligheten från SR. Efter det svarade SR med att förklara att det inte finns någon grund för JMK:s kritik. Idag skriver Dagens Media om att "JMK-ledningen attackerar SR:s "Medierna". Jag följer debatten med skräckblandad förtjusning. Jag ser det som positivt att vi får publicitet. Men undrar ändå, varför frågar ingen oss hur det egentligen ser ut och fungerar på kursen?

Dagen har spenderats med den bosniska läraren Ajan som lärt oss allt om animation. I morgon ska vi börja kreara också. Och innan dess behöver jag rita ihop en story board som ska presenteras för klassen. Idag vann jag hans bok för att jag pitchade en bra idé till en karikatyrfilm, inte illa. Nu ska jag sitta hela jullovet och skapa små animationsfilmer tror jag. Jag tycker om det här. Och sen känner jag att jag är ganska duktig på det också. Enligt Ajan fungerar teckningen som ett internationellt språk och är ett uttryckssätt i den moderna tiden. Hela världen förs över till webben och karikatyrfilmen är ett bra sätt att berätta på detta framtidens medium. En satirisk bild kan ofta säga mer än en journalistisk text- komplicerade budskap förtydligas genom bilder.

Skapade av moi på lektionen idag (jag koncentrerar mig bättre när jag ritar):

Kursen i Medieproduktion vid Stockholms Universitet skapar debatt i medievärlden. Är det rätt att den gamla journalistikhögskolan utbildar PR-konsulter? Enligt vissa så bidrar vår utbildning till den gråzon som idag finns mellan journalisterna som skriver den objektiva sanningen för publiken och den övriga medievärlden som skriver på beställning. Plötsligt ska alla göra allt. Några lärare på JMK vägrar enligt ett reportage som sändes på P1 i fredags att undervisa på Medieproduktionskursen eftersom det skulle sänka deras trovärdighet hos journalistikeleverna. Det är studierektor Håkan Lindhoff som kämpar för oss och har säkerställt att kursen har dragit igång. Håkan har vid många tillfällen kommit in på våra lektioner och pushat för att alla ska hålla god min. Det här är en satsning från skolans sida. Och jag måste erkänna att det känns spännande att vara mitt i mediedebatten och sätta standarden för vad den här kursen kommer att innehålla. Det enda som bör ifrågasättas hor P1 är varför de inte valt att ha med några av våra röster i reportaget (trots att tre stycken från klassen blev intervjuade). Med, det är väl beviset på att journalister inte speglar verkligheten som den egentligen är. Objektivitet finns inte.

Jag måste bara tillägga att vi inte utbildas till PR-konsulter som reportaget påstår. Vår utbildning är bred men har än så länge varit mer riktad mot journalistik och filmskapande än något annat. Sen har vi fått lära oss lite om reklam och lite om information. Det som väntar härnäst är tillämpningar på webben med bl.a. bloggande, html och flash. PR har än så länge saknats helt. Vilket kan vara en av anledningarna till att våra röster inte fick höras i programmet - det är precis vad klassen sa i intervjuerna. Men då hade inte P1 haft någon nyhet att rapportera om. Jag följer debatten med stora öron.  Och hoppas dessutom på mer PR i undervisningen framöver. Det skulle trots allt göra mer PR för oss.

För den intresserade kan P1 reportaget höras på:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=3318154 mellan 18:30-25:20

Och mer om kursen kan läsas på: http://www.jmk.su.se/contents/sidor/grundutbildningar/medieproduktion/

Nu fortsätter Aftonbladet att skriva om nördar. Plötsligt har det blivit på trend att vara lite annorlunda och specialinriktad på ett ämne. Datornörden omtalas som Sveriges framtid men även som någon som ändå blir missförståd i samtiden. Det är bara utstötta och underliga människor som sitter framför datorn har fördmen hetat i åratal. Det här med datoranvändande. Det blir lite av ett beroende. Jag vet själv att jag kan sätta mig framför datorn vid fyra på eftermiddagen och plötsligt är klockan tio på kvällen. Eller som nu, klockan är nästan ett och här ligger jag i min säng med datorn i famnen. Det känns för tråkigt att sova. Att sitta med datorn är avkopplande- man befinner sig i en egen värld där man kan göra allt. Och i och med att datorkunskaper faktiskt behövs i dagens samhälle så har nörden blivit normen. Töntstämpeln försvinner sakta. 

För de datornördar som omskrivs av Aftonbladet gäller det att vara starka och stå upp mot fördomarna på skolgården och i samhället. Jag vill inte påstå att datorkunskaper är det enda som kommer att behövas i framtiden, men i och med att världen blir allt mer digitaliserad så förflyttas mer och mer av verkligheten till the world wide web. Då kommer vi alla att behöva bli nördar för att orientera oss i vardagen.

Jag har skrivit om, pratat om och spelat in ett radioprogram om nördar under hösten. Jag har velat lyfta fram att nörden är på väg att bli cool. Att det rentav är lite häftigt att vara nördig. Och nu. Bekräftar Aftonbladet min tes. Nördarna styr Hollywood (hela artikeln med Aftonbladet plus) är rubriken på artikeln. Det diskuteras att det är nördarna och deras kritik och hyllning som avgör om en film blir framgångsrik eller inte. Fansens ord väger tungt idag. Jag arbetade på Science-Fiction mässan förra året som är en stor samlingsplats för svenska nördar. I artikeln diskuteras den Amerikanska motsvarigheten Comic-Cons som hade ca 140 000 besökare i år. En sådan stor grupp människor har definitiv ett säg i samhället. De Amerikanska High School filmerna och deras stereotypsika, misslyckade nörd kan slänga sig i väggen. Nördarna håller på att ta över världen, Hollywood är bara första steget.


Vilken tur för mig att jag är en av dem. 

Det är ett återkommande tema i tidningarna att tala om viktnedgång och banting. När jag och min fina vän Kristin skrev vår B-uppsats valde vi att undersöka alla Aftonbladets löpsedlar under fyra månader, våren 2007. Utav alla löpsedlar innehöll 24,5% något om viktnedgång eller banting. Var fjärde dag bemöts alltså en vanlig svensk av den hälsotrend som genomsyrar samhället. Jag är helt för att leva hälsosamt och äta nyttigt. Men ibland går tidningarna till överdrift.

Jag läser på Aftonbladet idag om "nyheter" som: Ät mindre och minska kaloriintaget och Tappa kilon med tankekraft. I båda artiklar framgår det att man går ner i vikt av att äta mindre. Ja, logiskt sätt går man ner i vikt om man slutar att äta. Men är det inte bättre om vi försöker slopa alla bantingsartiklar och istället får fler människor att börja röra på sig? Att ha ett stillasittande jobb och att alltid sitta framför tven när man kommer hem blir inte automatiskt en hälsosam livsstil om man enbart äter en banan om dagen. Man går ner i vikt. Men man mår antagligen skit dåligt också. Det vore positivt om människor istället insåg att det inte finns några genvägar, det gäller att träna och att äta rätt om man ska gå ner i vikt och må bra samtidigt. Men vem skulle läsa Aftonbladet om de skrev en artikel om sanningen som alla redan vet men de flesta ändå väljer att blunda för?

Nu delar Aftonbladet och en skara av Sveriges sexexperter med sig av sina främsta sextips enda fram till jul. Sextipsen levereras i en julkalander- ett nytt tips per dag. Om man har Aftonbladet plus. Det är en spännande debatt egentligen. Tidningen i print minskar i försäljning medan websidan får allt fler besökare. Men annonserna genererar inte lika mycket pengar på webben som i print. Därför måste Aftonbladet ta till med andra trick- exempelvis att sälja sexrådgivning genom tilläggstjänsten Aftonbladet plus. Det handlar ju om tidningens överlevnad, så deras beteende är faktiskt rättfärdigat, även om det handlar om en viss typ av prostitution. Nå väl, det är väl ingen nyhet att sex säljer?

Och bakom lucka 3:

Bildkälla: Aftonbladet

Jag vet faktiskt inte om det här är på riktigt eller inte (men något säger mig att om det var helt sant så hade Aftonbladet och Expressen snappat upp på det redan). Hur som helst är det ett sevärt (?) Youtube-clip, som säkerligen snart kommer att ha setts av betydligt fler än 44000 människor. Underhållningsvärdet, med en oväntad twist på slutet, finns här. "Russia's got talent" - ska jag skratta eller gråta?

Aftonbladet och Klick! vill att man ska rösta på den blogg som man tycker är allra bäst just nu. Bland alternativen finns de 40 populäraste bloggarna på Bloggportalen, däribland Kissie, Blondinbella, Kenza och Foki. När man läser dessa tjejers bloggar är det svårt att låta bli att fråga sig: Vad gör en blogg bra?

På senare tid har provocerande bloggar växt i populäritet. Kissie har ca 80 000 dagliga läsare som triggas av hennes hårda samhällskritik och uppkäftiga attityd. Jag erkänner, jag kikar in på hennes blogg då och då och skrattar glatt åt hennes ord och tankar. Men då har Kissie lyckats- för det är underhållande att läsa henne även om man gör det för att man anser att det som står ibland är helt sjukt och korkat. Jag tror att Alexandra Nilsson som skriver bloggen egentligen är jäkligt smart- hon har hittat ett fungerande koncept och kör stenhårt på det. Denna provakation har vunnit henne omslagsbild på bland annat Veckorevyn, utmärkelsen "Sveriges kaxigaste blogg" och en hög lön. Och andra bloggare skriver hård kritik i kommentarfälteten på hennes inlägg. De gör de ofta för att få läsare misstänker jag. Allting handlar om att få läsare.

Det jag egentligen undrar är vad det säger om samhället. Om en provocerande 18-åring får flera tio-tusentals läsare varje dag så pekar det på ett fenomen. Jag tror att det beror på att det finns så otroligt mycket information som vi matas med i vardagen och att man tillslut blir helt matt. Man orkar inte ta åt sig av allt som är seriöst, hemskt och tungt i världen. Ibland är det skönt att bara skratta och le och förundras över hur människor kan ha så underliga åsikter om bland annat kost och mode. Kissie säger att man ska undvika att äta banan för att det gör en fet, att man är äcklig om man är blek och att alla som väger över 60 kilo är tjocka och fula. Jag håller inte med om något men jag tycker att det är underhållande att läsa.

När jag själv började blogga så gjorde jag det av anledningen att jag såg bloggning som ett demokratiskt verktyg där alla kunde göra sina röster hörda om saker som sker i samhället. Jag såg det som min plikt att dela med mig av mina åsikter för att det skulle finnas en mångfald av röster på Internet. Det är en tanke som JMK tutade i mig, och jag tror samtidigt på den. Men det är inte seriösa bloggar som blir bra bloggar. På gott och ont.

Om man ska tro läsarstatistiken så betyder det att en bra blogg enligt dagens samhälle är en oseriös blogg.

Det var en enormt stor födelsedag för mig. I det största och underbaraste paket jag sett fick jag ett Super Nintendo av pappa. Med stor sannolikhet beror det på att min pappa är barnsligt förtjust i spelmaskiner av alla dess former (han har bland annat letat efter, hittat och köpt det flipperspelet som han spelade på varje rast under sina fyra år på gymnasiet).  Och nu var jag, lilla 6-åriga Emelie, stolt ägare av en helt egen TV-spelskonsol och ett Super Mario spel. Jag blev riktigt bra på spelet. Jag klarade alla banor utan problem. Pappa däremot, han hade det lite svårare. Han satt uppe på nätterna när jag och min lillebror låg och sov och övade. Det spelade ingen roll- vi vann ändå.

Idag skriver Aftonbladet om en studie som visar att personer födda på 80-talet eller senare är smartare än sina föräldrar. Anledningen är med stor sannolikhet TV- och datorspelandet som lär ut logiskt tänkande. Spelen gör att man har lättare för vissa typer av snabb problemlösning. Varje generation gör bättre ifrån sig än tidigare generationer på IQ-test.

Med andra ord är det kanske obefogat att förbjuda sina barn att spela TV- och datorspel som förälder, om man nu inte vill hindra deras utveckling det vill säga? Jag är, så här 16 år senare, fortfarande helt besatt av TV-spel även om ett hektiskt skolschema och extrajobb hindrar mig från att spela ofta. Efter Super Nintendo (som jag självklart fortfarande har kvar) blev Playstation och Final Fantasy spelen självklara favoriter. Final Fantasy går, enligt mig, under kategorin strategispel, och jag har i timmar suttit och spelat det om nätterna under min uppväxt. Är det därför jag alltid har haft det lätt för mig i skolan?

Så finaste pappa, jag har högre IQ än dig och jag är bättre på Super Mario än dig. Men det finns en sak som jag aldrig kommer att bli bättre än dig på, och det är ditt flipperspel. För om Super Mario har givit mig ett logiskt tänkande, så har "Jumping Jacks" givit dig blixtsnabba reflexer.

Gudrun Schyman slår klackarna i taket och snurras runt i en piruett. Kanske får vi en ny troschock? Ja, allt är möjligt i nästa säsong av Let's Dance på TV4. Det är mycket hush hush kring vilka deltagarna kommer att vara, men Nöjesbladet tror sig ha avslöjat att Gudrun Schyman ska dansa i TV-rutan i år. Kanske hinner hon få in ett eller annat ord om mansskatt medan hon svänger på dansgolvet (mansskatt: att alla män ska betala en särskild skatt p.g.a. att en del män misshandlar sina fruar vilket kostar sjukvården pengar= massbestraffning). Förra valet satsade Schyman och FI på detta kontroversiella skatteförslag samt många jämställdhetsfrågor för att vinna väljare. Inför nästa år tar de kanske till en ny strategi? Schyman skrattar retsamt mot de andra politikerna när hon själv träder in på dansgolvet och gör reklam för Feministiskt Initiativ på bästa sändningstid på TV4. Kanske hon bjuder på en troschock trots allt, med partinamnet prydligt skrivet på baken, bara för att försköna hela fenomenet lite extra.

Idag har vi filmvisning av alla mästerliga stumfilmer som vi skapat under veckans gång i TV-salen i JMK. Äntligen lite tid för att pusta ut och bara sitta och skratta ett tag i skolan med andra ord. Nu precis innan jag ska springa iväg läser jag på Aftonbladet att medieyrket inte nämns som ett framtidsyrke enligt Saco:s studie om framtidsutsikterna för en del akademikeryrken år 2014.

"Antalet som utbildat sig för att jobba med kultur- eller museiyrken, tv, radio eller kommunikation kommer att vara för många om fem år."

Varför arbetar alltid tidningarna emot mig när det kommer till mitt utbildningsval? Nå väl, jag pluggar hellre någonting jag älskar och innerligt intresserar mig av som media och kommunikation än att jag väljer en "tryggare" väg och utbildar mig till präst, socionom, jurist eller civilekonom. Man ska trots allt arbeta hela sitt vuxna liv- ca 40 år- och då kämpar jag hellre efter att få ett jobb som jag älskar att gå till på morgonen än att buttert traska iväg till arbetsuppgifter som jag inte trivs med bara för att det var säkrare att satsa på den banan när jag var yngre

Eller snarare genom att sälja information om Idol-deltagarnas sexdebuter. I Aftonbladets gratisartikel står det: 

"Vi tog idolerna åt sidan för att snacka kärlek, kyssar och sex. Vi tog reda på vem som förlorade oskulden som 14-åring, vem som tyckte att första kyssen var äcklig och vem som gjorde det i skogen.

  Bli Plus-medlem för att läsa mer!"

Ett plus-medlemskap kostar 29kr/månad och är faktiskt värt pengarna. Man får tillgång till väldigt många spännande artiklar till ett väldigt rimligt pris, så jag rekommenderar det. Men för är som inte orkar starta en prenumation så kan jag berätta att Erik blev av med oskulden som 16-åring och kände sig som en man. Eddie var 15 år, Reza 16 år och Calle 14 år. Varken Tove eller Mariette vill svara men säger båda två att de var kära första gången som 6 åringar.

Det är spännande att Aftonbladet "prostituerar sig" och säljer sex(artiklar) för pengar. Men samtidigt väldigt komiskt och underhållande så här på en fredagseftermiddag.

Vad vill vi säga med kluddrandet egentligen? Och varför finns det precis överallt? Vill man kommunicera med en skylts författare eller vill man bara göra sig lustig inför nästa person som ser den? Kanske är det precis som en av kluddrarna skriver på JMK:s toalett:
-Det finns ingen bättre plats för att koppla av, you know!

Koppla av, koppla bort och bara njut av att kommunicera med penna och papper. Så enkelt och så otroligt underhållande.