Fågel

-Jakob Hellman ska uppträda i sommar! skrev Josefin till mig för några veckor sedan.

När jag hör Vara Vänner och Hon har ett Sätt (här från Nyhetsmorgon 2010) kan jag inte annat än att le. Jakob Hellman är så charmig att man inte kan annat än att falla pladask för honom. Låtarna och albumet "...och stora havet" kom 1989. Alltså över 20 år sedan. Men nu erbjuds svenskarna möjlighet att uppleva 80-talet på nytt:

Festivalen Forever Young kommer under sommaren att resa runt till sex olika städer med artister som Jakob Hellman och Alphaville i spetsen. Bland annat kommer den att landa i Gävle den 20/8. Jag har aldrig varit på festival och jag har aldrig varit i Gävle. Men för Josefin och Jakob är jag beredd att göra det mesta.

Jag har svårt för musikrecensenter. Hur är det möjligt att den bästa konserten jag varit på i mitt liv bara fick en etta och en tvåa? EN ETTA?!

Håkan Steen skriver för Aftonbladet: Men för någon fostrad i pop blir det alldeles för många tålamodsprövande tiominuterssjok frijazzfunkig saxofon på vägen dit.

Anders Dahlblom ger konserten en etta och skriver i Expressen: Det märks att de brukar spela för festivalpublik hemma i staterna, för ljudbilden är konstant omotiverat köttig.

Igår hyllade jag sponaniteten och improvisationen uppe på scen. Den skickliga gitarristen Tim Reynolds battlar med violinisten Boyd Tinsley samtidigt som Dave Matthews sjunger så att det ekar i hela lokalen. Blandningen av rock och jazz, trumpeter, trummor och violin smälter samman till en perfekt orkester av ljud där jag står längst fram och hoppar. Jag fylls av lycka. Ja, en lycka som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. För musiken betyder så mycket för mig. Och det känns att bandet lägger ner hela sin själ i det som de gör. Det går inte att stå stilla, det går inte att vara tysta. Jag sjunger så högt att jag tappar rösten, rörs nästan till tårar när Sister börjar spelas och känner hur mitt hjärta stannar när Along the Watchtower strömmar ut i den svettiga basketlokalen i Fryshuset. Det är så mäktigt att jag saknar ord.

Min enda slutsats är att Aftonbladet och Expressen inte är redo för riktigt bra musik. Men det var väntat. Det enda jag kan säga är- har man inte varit på en Dave Matthews Band konsert, då har man aldrig upplevt livemusik på riktigt.

Den mest fulländade kvällen av mitt liv. Jag har varit på många konserter genom åren. Jag har sett stora artister som U2, Metallica, Oasis, Iron Maiden, Gyllene Tider, Death Cab for Cuties och Sarah McLachlan för att nämna några. Men det finns ingenting som kan jämföras med det jag upplevde ikväll. Det finns ingenting som ens kommer i närheten.

Dave Matthews Band är ett av de största livebanden i USA. I Sverige är de relativt okända. Gruppen bildades 1991 och har sedan dess spelat sin egna musik som måste falla in under genern rockjazz. Det som är så härligt med DMB är att de låter så annorlunda på skiva och live. De vågar improvisera och leka uppe på scen. Man vet aldrig exakt vad som kommer att ske. Jag tror inte att de själva vet det.

Spelningen varade i över två timmar. Den första timman stod jag nästan allra allra längst fram, försökte trycka mig några ytterligare cm längre fram ändå, och hoppade och sjöng med till Crush och Big Eyed Fish. Runt mig var enligt min tolkning nya fans som upptäckt bandet sedan senaste skivan Big Whisky & The Gro Grux King släpptes i Sverige. Under den andra timman letade jag mig bakåt till mina fina föräldrar som stod i lite luftigare regioner. Där stod jag och mamma och dansade som tokar. När Dave Matthwes och Tim Reynolds kom tillbaka för extranumrerna och de första akorden i Sister började spelas trodde jag att jag skulle dö. Den är så vacker. Och All along the watchtower som slutnummer var det mäktigaste jag har upplevt.

Sen måste tilläggas att Crush är den bästa livelåt som gjorts. Ikväll varade den säkerligen i 15 minuter. Jag kan bara dra en slutsats. Har man inte sett Dave Matthews Band live, då har man aldrig varit på en konsert.

Idag var första dagen jag och Josefin uppträdde som gatumusikanter i Stockholm. Vi befann oss på Medborgarplatsen och möttes av många medlidande blickar, troligtvis pga att vi inte var särskilt duktiga. Men det betyder bara att det finns utrymme för utvecklingen. Det känns bra att jag för första gången fick möjlighet att använda alla instrument som jag har haft liggande hemma, som jag köpte för över 10 år sedan på en semester med familjen. Vi bör nog öva lite mer på att använda dem inför fredagen bara...

Dagens förställning finns att se på hemsidan:

http://gatumusikanterna.se

Jag tycker om att titta på Melodifestivalen. Det första minnet jag har av att sitta ett helt gäng och titta på programmet var 2002 när vi var uppe i Trysil och åkte skidor. Vi fick in SVT på TVen i fjällstugan som vi hade hyrt och satt sen allihopa och hejade på. Mest av allt minns jag City Brandsta Släckers som sjöng "Kom och ta mig långt härifrån" och sen klappade händerna. Den låten sjöng vi i backen dagarna som följde, åkte skidor på led och klappade händerna. En töntig låt som fick alla att skratta. Och det är väl precis vad musiktävlingen ska handla om- skratt och underhållning.

SVT känner press på sig att vinna nästa Eurovision festival. Efter år av fiaskon och bottenplaceringar av de svenska artisternas behövs en ny plan. Planen är att utesluta ett antal svenska jurystäder från att få rösta på tävlingen, och istället låta större europeiska länder få rösta fram Sveriges vinnare. Tanken är att då kröna en vinnare som tilltalar "Europeisk musiksmak". Några av orterna som offras är Norrköping, Örebro och Sundsvall.

Markus Larsson skriver en krönika om att det är desperat och onödigt av SVT. Han ställer frågan "Hur viktig är egentligen en framgång i Europa? Betyder det nåt alls? Ja, definitivt."

Visst vore det roligt om vi vann Eurovisionfestivalen. Men samtidigt är frågan var gränsen går. Vad händer med skrattet och underhållningen när stora delar av Sverige kommer sitta och tjura över att de inte längre får någon säg i den svenska tävlingen? Och blir det verkligen svenskarnas favoritartist som får representera sverige när övriga europa får en säg även på hemmaplan?

Sommarvärme mitt i vintern. Det kan ju kopplas genom ett underbart avsnitt av Sunes jul där Peter Haber dansar glatt till låten (eller inbillar jag mig den scenen nu- och i sådana fall- varför kopplar jag La Lambada till Peter Haber?) Men nu behöver jag inte klura på det. Nu ska jag bara stå och göra en piruett framför spegeln, sjunga med (så gott jag kan på portugisiska) och invänta det stundande pepparkaksbaket.

Nu har Cat's in the Craddle spelat på repeat hela morgonen. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag blir tårögd av att lyssna på den. Det är något speciellt med låtar som kan förmedla ett helt livsöde på några få minuter.

I våras blev jag och min bror anställda av ett känt bemanningsföretag för att köa för Bruce Springsteen biljetter. Vi reflekterade inte över att det lät konstigt och dessutom behövde vi extrapengarna. Vi blev tillsagda att träffas utanför NK:s vänstra ingång tidigt på morgonen för att möta chefen för uppdraget. Tio stycken stod vi fundersamma och väntade när en underlig man kom fram till oss med en stor svart portfölj. Han gav oss alla varsit kuvert med 5000 kr i kontanter. "Gå nu ner och köa. Säg inte att det är mig eller mitt företag ni jobbar för. Ni är här som privatpersoner, glöm inte det. Köp så många biljetter som ni kan". Så vi ställde oss i kö nere på plattan och väntade i en timma, låtsades att vi alla älskade Bruce Springsteen. Jag fick dåligt samvete inför de inbitna fansen som hade stått och köat hela morgonen och glatt pratade på om gamla minnen om Brucan och vad hans musik betydde för dem. Efter ett tag kom den underliga mannen tillbaka till oss med mobil i hand och ropade "Skynda, ut ur kön, ställ inga frågor". Vi blev invisade i varsin taxi som bar iväg till Pet Sounds Store på söder. Där köpte vi 6 biljetter var, gick ut ur butiken och mötte upp den underliga mannen bakom en husknut. "Vill ni följa med och köpa mer biljetter på ett annat ställe? Ni kanske har någon kompis eller något syskons namn som ni kan ange denna gång?" Jag och min bror skakade på huvudet. Bruce Springsteen biljetterna sålde slut snabbt. Senare den dagen fanns de att köpa på den underliga mannens hemsida för det tredubbla priset. I anslutning till den arbetsdagen reflekterade jag över konsertbiljetthandeln på den svarta marknaden för första gången.

Just nu pågår en debatt om biljettförsäljning på den svarta marknaden. Stora bolag köper upp biljetter till populära konserter och säljer dem till skyhöga priser. Leif Pagrotsky och Thomas Bodström säger idag till Aftonbladet att de anser att det bör vara fängelsestraff för brottet.
– Det här är en fråga som har förvärrats de senaste åren. Det har alltid funnits svartabörshajar men inte i den utsträckning som nu, säger Leif Pagrotsky, före detta kulturminister och socialdemokratisk riksdagsman.

Lördag morgon och jag får sova ut. Jag kan knappt minnas sist jag fick sova ut. I bakgrunden spelar min älskade Lasse Lindh- det är omöjligt att inte le när man lyssnar på hans musik. Svensk popindie är genre och låtarna är så banalt enkla att de blir bra. Det är en äkta feel good känsla att lyssna. Låten Svenska Hjärtan var den första jag hörde av honom för fyra år sedan och sen var jag fast. Jag är väl lite av en besatt fjortistjej (med viss överdrift) när det kommer till just Lasse. Jag har sett honom live fem gånger, pratat med honom två gånger och till och med addat honom på facebook en sommarkväll när jag druckit ett glas vin och kände mig extra modig. Jag tyckte att det var jätte pirrigt först och blev stolt när han accepterat, men sen insåg jag att han hade över 1000 vänner på facebook och att väldigt väldigt många av dem såg ut att vara småtjejer som uppenbarligen, precis som jag, var besatta fans. Nu har Lasse åkt till Syd Korea där han ska bli stor stjärna. Det kommer med andra ord dröja ett tag innan jag får se honom live nästa gång. Men att ligga i sängen och lyssna på hans musik så här på morgonen, en morgonen när jag faktiskt har fått sova ut, det är obeskrivligt underbart.

Dave Matthews Band kommer till Stockholm och spelar på Fryshuset den 13e februari nästa år. Jag såg dem för två år sedan i Bryssel med mina fina föräldrar. Det var den bästa konsterten jag sett. Att få möjlighet att se dem här i Stockholm känns därför underbart. För den intresserade finns biljetter att köpa på:
http://www.livenation.se/artist/dave-matthews-band-tickets


Crush, en av mina favoritlåtar någonsin. Och lyssna på hans röst. Mmmm

Det här är en av de bästa sångerna någonsin. Det är den enda sången som jag någonsin lärt mig att spela på gitarr. Och Stevie Nicks röst är. Oslagbar. När den här låten började spela i lördags reste jag mig från min plats och sprang fram till scenen. Jag var tvungen att vara nära henne. Nära musiken. Ingen kan slå henne med den här låten. Njut.

Det kommer att bli magiskt att se hela bandet återförenat och på scen. Fleetwood Mac's greatest hits skiva spelas flitigt på stereon hela dagen.

Var: Nalens bakbar Alcazar, David Bagares gata 15

När: Insläpp 19:00, spelningen börjar 21:00

Gratis inträde! Och möjlighet att köpa bandets första EP för en 20-lapp. (Designad av mig!)