Melodifestivalen på blodigt allvar
Jag tycker om att titta på Melodifestivalen. Det första minnet jag har av att sitta ett helt gäng och titta på programmet var 2002 när vi var uppe i Trysil och åkte skidor. Vi fick in SVT på TVen i fjällstugan som vi hade hyrt och satt sen allihopa och hejade på. Mest av allt minns jag City Brandsta Släckers som sjöng "Kom och ta mig långt härifrån" och sen klappade händerna. Den låten sjöng vi i backen dagarna som följde, åkte skidor på led och klappade händerna. En töntig låt som fick alla att skratta. Och det är väl precis vad musiktävlingen ska handla om- skratt och underhållning.
SVT känner press på sig att vinna nästa Eurovision festival. Efter år av fiaskon och bottenplaceringar av de svenska artisternas behövs en ny plan. Planen är att utesluta ett antal svenska jurystäder från att få rösta på tävlingen, och istället låta större europeiska länder få rösta fram Sveriges vinnare. Tanken är att då kröna en vinnare som tilltalar "Europeisk musiksmak". Några av orterna som offras är Norrköping, Örebro och Sundsvall.
Markus Larsson skriver en krönika om att det är desperat och onödigt av SVT. Han ställer frågan "Hur viktig är egentligen en framgång i Europa? Betyder det nåt alls? Ja, definitivt."
Visst vore det roligt om vi vann Eurovisionfestivalen. Men samtidigt är frågan var gränsen går. Vad händer med skrattet och underhållningen när stora delar av Sverige kommer sitta och tjura över att de inte längre får någon säg i den svenska tävlingen? Och blir det verkligen svenskarnas favoritartist som får representera sverige när övriga europa får en säg även på hemmaplan?
