Fågel

Chokladfestival i all ära, men om det finns något som jag älskar mest i godisväg så är det lakrits. Sött, salt, hårt, mjukt. För min del är det alltså ett måste att gå på Lakritsfestivalen den 24-25e april på Hotel Nortull i Vasastan. På hemsidan fick jag även nys om butiken Lakritsroten som ligger på Odengatan 15. En butik som har över 300 sorter söt- och saltlakrits. Det är inte svårt att lista ut var jag ska köpa mitt lördagsgodis i veckan...

Jag och mamma satt länge och tittade på baksidan av mjölkpaketet. BETESSLÄPPET stod det med stora bokstäver. "Den stora kofesten". Det låter ju inte helt fel. Min mamma älskar kor. När hon var liten spenderade hon några somrar på en bondgård i Halland och sen dess har hon varit såld. Hela min uppväxt har jag fått höra hur vackra djur de är och vilka oändligt djupa ögon de har. "Och det är dessutom smarta Emelie!" har hon stolt berättat flera gånger. Hon springer och hämtar en gammal bild på sig själv med några av tjurarna:

-De fick aldrig känna lyckan av att springa ut. Vissa djur får ha kul och andra får bara stå och bli mat, berättar hon för mig när vi tittar på bilden. Hennes älskade tjurar fick aldrig ens komma ut, de stod bara inklämda i en lada tills den dagen de kördes iväg för att slaktas. Hon grät varje sommar när de försvann.

Alltså är det givet att vi måste gå på Betessläppet i år! Min pappa och bror vet ännu inte om det men jag och mamma har bokat in oss på ett familjeäventyr den 16e maj på bondgården Stegholmsgård i Haninge. Inte bara får vi uppleva de glada kossorna springa ut på ängarna, vi bjuds även på mjölk och bullar av Arla. Och sen kommer vi stå och hoppa och skratta och njuta av att det har blivit vår och att de fina kossorna får uppleva en till sommar ute i sommarsverige.

I mars öppnade nya Cinemateket upp i Filmhuset i Stockholm. Mer film, nya biografer och en ny design på medlemstidningen. Än har jag inte tagit mig dit för att titta på film (däremot har jag hyrt film i Filmhusets bibliotek vid ett antal gånger- det är gratis och man får hyra tre filmer per gång och ha dem i två veckor). Men nu i maj är det två filmer som jag vill uppleva på bio, båda två regisserade av Stanley Kubrick. Clockwork Orange den 4e maj- en film som jag hört så otroligt mycket om men av någon underlig anledning aldrig sett. Och The Shining den 1a och 8e maj- en klassisk skräckfilm som jag sett förut men så gärna vill uppleva på bioduken. Vem är sugen på att hänga på?

Att se film på Cinemateket kostar 65kr. Om man vet med sig att man kommer ta sig dit oftare kostar ett årskort 180kr, och då kostar det endast 45kr per film under ett år. Och för den riktiga filmälskaren kostar ett halvårskort 750kr- då får du under ett halvår se all fim du vill.

Den här veckan har jag fått uppleva kultur som jag tidigare inte ansett vara kutlur. Först var det hockey, och nu är det bilar. Fredrik tog med mig på premiärvisningen av Audi A8 ikväll i Berwaldhallen. Kvällens tema var "The Art of Progress" alltså "konsten av framsteg". Med fokus på konst i alla dess former fick gästerna se Salem al Fakir uppträda samt den tyska orkesten Bauhus framföra en egenkomponerad symfoni för den nya bilen. En symfoni bestående av instrument, sång, bild och digitala ljud. Körglädje strömmade ut i lokalen. Ur rökmoln körde plötsligt bilarna fram på scen i takt med ökande trummande och hektiskt spelande fioler. Publiken jubblade.

Sverigechefen Jens Wetterfors talade om vikten att skapa en Audikänsla. Han berättade om människor i Tyskland vars enda jobb är att säkerställa att Audi doftar Audi. De spenderar dagarna med att lukta på olika material i alla situationer, kallt, varmt, vått och torrt, för att säkerställa att kunden får den ideela Audidoften. Designern Magnus Oscarsson beskrev bilen som "en it-bil. Ett objekt som skapar åtrå". Han talade om vikten att skapa en design som tilltalar alla sinnen. Sen sprang människor upp på scen för att känna och klämma. Därefter serverades små matkonstverk av Pontus Frithiof.

Jag trodde inte att bilar var kultur, men jag hade fel. Den kärleken som människor har i rösten när de talar om designen. Sättet som de stryker sina händer över motorhuven eller drar in doften av skinnklädseln. Att en orkester skriver en symfoni tillägnad en ny modell. Det kan bara jämföras med fascinationen som människor har för konst. Idag kände jag för första gången i mitt liv att jag verkligen vill köra och aldrig stanna.

Igår var jag på hockeymatch, närmare bestämt kvartsfinal mellan Djurgården och Brynäs. Matchen var en present av Johan och Leo som länge känt att jag har missat en stor del av den svenska kulturen- att gå på hockeymatch. "Sport är inte kultur" tänkte jag när jag traskade från Gullmarsplan mot Hovet några meter bakom dem. Jag var skeptiskt. På ett sådant där jag-har-bestämt-mig-för-att-jag-inte-kommer-tycka-om-det-här-men-jag-spelar-med sätt. När vi lämnat ifrån oss biljetterna och blivit visiterade fick vi varsin tröja. En alldeles egen DIF tröja. Jag gjorde som resten av hovet och drog på mig den röda tröjan. Ut mot isen gick vi med raska steg. Ett hav av rött spred sig över läktarna. Och jag var del av det havet. Nu log jag. Över isen räknade klockan långsamt ner mot matchstart. Nere mot isrinken stod det tydligt "Var rädd om flaggorna tack." Publiken stod med Djurgårdsflaggorna högt, höll hårt, och viftade lite lätt. Inväntade den stora inledningen av matchen.

Johan och Leo hade köpt biljetter till klacken på kortsidan. Platserna var upptagna så vi ställde oss i trappan, på varsitt trappsteg, tripp trapp trull. Pojkarna talade om matcherna som varit, om spelarna, om oddsen. Jag förstod ingenting. Men någonstans inom mig började det krypa under huden. Klockan slog 0. Ett eldmoln exploderade på andra sidan isen och plötsligt kom spelarna ut. Hovet vrålade, hoppade, brann. Ett tjockt moln av adrenalin och testosteron fyllde lokalen. Jag kipade efter andan, hjärtat i halsgropen. Matchen var igång. Läktaren sjung, klappade, skrek. Jag var del av den läktaren. Bakom mig hörde jag Johan sjunga högt med i varje låt. Jag försökte så gott jag kunde att hänga med. Leo stod bredvid mig och förklarade reglerna. "Vad hände nu? Vad gör domaren? Vilka är spelarna?" Jag älskade det. Jag älskade varje sekund av det. Och när Djurgården vann exploderade vi. En egen subkultur där på läktaren. Vi kramades och hoppade och skrek. Jag hade fel. Sport är kultur. Åtminstone livet på läktaren.

Jag är en schlagernörd. Det är ingen tvekan om saken. Som tur är är Fredrik också en schlagernörd, så vi hade obeskrivligt roligt igår på Melodifestivalfinalen. Och platserna som jag vann av Aftonbladet Plus var över förväntan. Och jag måste erkänna att det känns väldigt häftigt att sitta där uppe och plötsligt se gamla godingar som Kicki Danielsson, Roger Pontare och Nanne Grönwall träda in på scen. För att inte tala om alla de tävlande artisterna. Plötsligt kändes det som att jag kunde varandra ord när jag satt och sjöng med. När vi dessutom fick ljuspinnar var kvällen gjord.

Till den som tycker om Melodifestivalen ens det minsta lilla- GÅ PÅ NÄSTA FINAL!
Det är verkligen en upplevelse. 




Tidningarna är dock mer fokuserade på vinnaren Anna Bergendahl:s converseskor. Aftonbladet skriver om att Anna har lurat SVT genom att göra reklam för skomärket trots kanalens förbud. Samtidigt är dagens toppnyhet på Resumé: Anna Bergendahl lyckades med skokuppen. SVT hotade att diskvalificera Anna om hon valde att bära converseskor även i finalen, och på så vis produktplacera skomärket i Melodifestivalen. Anna lyckades dock komma undan genom att bära conversekopior. Följden blir nog antagligen ändå att människor tolkar dem som converse och att märket på så vis får gratis reklam av SVT, vår allas älskade public service kanal.

– Det finns ett val, antingen gör man låten eller så har man på sig sina favoritgympa­dojor, sa Thomas Hall, projektledare för Melodifestivalen, till Aftonbladet efter tävlingen i Malmö.

Anna Bergendahl gjorde båda. Det gick hem. Nu får hon slåss för Sverige i Oslo i Maj.

Den här underbara broschen i organsikt bomull hittade jag i Moderna Museets presentbutik. Broschen är ett av flera motiv i en serie skapad av konstnären Johanna Larsson. Hon arbeterar med designföretaget Jukomero och med den tillhörande bloggen http://jukomero.blogspot.com/. Jukomero designar för barn och föräldrar med Japaninspirerande motiv. Del av kollektionen finns nu att köpa på Moderna Museet. Jag är mycket nöjd med köpet och kände mig extra piffig igår när jag hade på mig broschen.

Moderna Museet gästas för närvarande av Lee Lozano och hennes konstverk. Att tolka av utställningen var Lozano en kvinna som ifrågasatte den manliga dominansen i samhället och drömde om en värld där kön inte spelade någon roll. Många av hennes verk är grafiskt gripande och groteska, föreställande avhuggna könsorgan, bröst, penisar och vaginor som skjuts ut ur revolvrar och kvinnor och men i samband med texter som uppmanar dem att "eat cock for mental health" alternativt "eat cunt for mental health". Den experimentellt feministiska eran från början av 60-talet följs av en samling gigantiska oljemålningar föreställande olika verktyg. Det finns även textsamlingar från senare år av Lozanos konstnärskap som bl.a. berör onaniexperiment, vikten av att boka möten med människor för att föra dialoger och varför det vore en bra idé att blanda dofter i oljefärg inför målandet för att öka beskådarens upplevelse. Utställningen följer hennes konstnärliga liv från början av 60-talet fram till 1999 då hon gick bort i cancer och begravdes enligt önskemål under en omärkt gravsten på Southland Memorial Park i Dallas.

Lee Lozano, No title, 1961 © Moderna Museet.

En varierande och oväntad utställning som inte lämnar en orörd, av en tämligen bortglömd nordamerikansk konstäner. Lee Lozano finns att se på Moderna Museet mellan 13.2 och 25.4.2010. Missa henne inte.

- Vi vill göra det lättare för fler att gå på museum, säger museichefen vid Etnografiska museet Anders Björklund i ett pressmeddelande på museets hemsida.


I samband med regeringsskiftet valet 2006 infördes en avgift på alla museibesök. Ett beslut som jag rynkade på näsan åt och inte alls tyckte om. Förvisso var jag inte en frekvent museibesökare under tiden som den nya avgiften infördes, men av rena principskäl tog det emot. Kultur bör vara tillgängligt för alla.


Nu tar Etnologiska museet, under ledning av Statens museer, beslut om att inträde ska vara gratis. Sen den 27 februari togs inträdesavgiften bort. Syftet är att visa upp utställningarna från hela världen för alla människor, däribland att göra museet till en given familjeutflykt. Det är en reform som jag välkomnar med öppna armar.


För att fira ska jag och Lizzy besöka museet imorgon. Jag ser fram emot att se utställningen om Nordamerikas indianer och foton från svenska missionsarbeten i Kongo i utställningen Kongospår x2. Fredriks farmor och hennes syskon är missionsbarn som är födda och uppvuxna i Rhodesia (nutida Zimbawe). Därför har jag hört och läst mycket om missionsarbete och deras egna historia. Det ska bli spännande att se Kongoutställningen och jämföra den med det jag fått berättat för mig av familjen Struble.

Illustrerat omslag till Skandinaver i Congo. Utgiven av den danske officeren H Jensen-Tusch 1902-1905.

Jag sitter och tittar på TV6 när kommentatorn säger "Gå in på TV6 och rösta på din favoritvampyr genom tiderna". Jag antog utmaningen och gick in på hemsidan, eftersom jag ju faktiskt har en favoritvampyr. Det är ingen mindre än Anne Rice:s Lestat. Denna underbara varelse har fått mig att tro på vampyrer och älska dem innerligt. Att läsa Anne Rice:s böcker är som att vara nyförälskad. Man kan inte sluta läsa och man kan inte fokusera på något annat i sin omgivning. När Lizzy för några år sedan fick mig att köpa första boken "Interview with the Vampire" trodde jag inte så  mycket om den. Men redan från första kapitlet var jag fast. Och efter det har jag varit helt såld på konceptet. Lestat osar ren kärlek, mystik och upphetsning på ett enastående sätt.

Jag har blivit något av en konservativ vampyrälskare. Jag kan liksom inte acceptera någon annan form av vampyr än den som Anne Rice skriver om. Att vampyrer t.ex. skulle skrämmas bort av vitlök, inte kunna komma in utan att vara välkomna (som i "Låt den rätta komma in"), ha sex med människor (som i "True Blood") eller vara ute på dagen (som i "Twilight") köper jag inte. Därför kan jag inte titta på andra vampyrserier. Nej, alla vampyrer är som Lestat, Louis och Armand. De kan inte vara ute på dagtid, de kan läsa tankar, de kan flyga (om de är tillräckligt gamla) och de kan absolut inte äta, dricka eller ha sex. Det mest erotiska i världen för dem är att suga blod. Anne Rice får mig att tycka att suga blod är det mest erotiska som finns. Så om det finns en vampyr där ute är ni välkomna att hälsa på mig. (Förtydligande: om Anne Rice:s vampyrer finns där ute så är ni välkomna att hälsa på mig).


Den femte boken i serien "Memnoch the Devil" och även den sista boken som Lestat spelar huvudrollen i. Mitt största fokus under Thailandsresan. Till Fredriks stora besvikelse?


Jag som vampyr i 3:an. På väg till Club Mera på vampyrkväll.


Och Lizzy från samma kväll. Lite mer övertygande.

Vet ni vad? Det är vinter och en massa snö ute. Nu råder SL Stockholmarna att stanna hemma imorgon. Ja, jag tror faktiskt att jag kan överväga att stanna hemma. Och dricka te. Under en stor filt. Och inte komma ut fören snön har smält. Här är anledningarna till varför Stockholmarna får ta ledigt imorgon:
 

Det går inte att åka kommunalt


Cyklarna har drunknat


Och snön har trängt in i bilarna

Vi ses i vår!

-Hela bibeln kan sammanfattas i en mening: Kom ketchup så går vi, säger Jonas Gardell där han står uppe på scen på Folkoperan på Södermalm i Stockholm. Det är andra dagen han kör föreställningen "Trafikplats Glädjen", en föreställning där han plötsligt framstår som lite mognare än tidigare. Lokalen är proppfylld av medelålders människor och en och annan ungdom. Vi sitter på tredje raden, precis i mitten, och kan därifrån tydligt se hur spott flyger ur hans mun när han står längst fram på scen och terroriserar gästerna på första raden.

Första gången jag såg Jonas Gardell var under föreställningen "Väckelsemöte" 2004. Jag var nyss fyllda 17 år och hade aldrig skrattat så mycket i mitt liv. Gardells skämt om falukorvar som åkte ut och in, ut och in ur ugnen till korvvätskan åkte ut fick tårarna att rinna. Pappa och mamma har många gånger berättat för mig att de aldrig sett mig så glad eller skratta så mycket. Han hade vunnit mitt ungdomshjärta. Jag hade föreställningens affisch på mitt flickrum i år därefter. Han var det första jag såg på morgnarna när jag vaknade upp. Tre år senare var jag och såg föreställningen "Tillfällig gäst i ditt liv" på Circus. Samma charm och samma humor. Jag skrattade minst lika högt som första gången och fascinerades över hur någon kunde hålla igång med den energin i 1,5 timma på scen. 

Igår var det en mognare Jonas Gardell som gled in på scen. En Gardell som inte längre kände behovet av att vara hyseriskt rolig hela tiden. Föreställning blandade humor och sorg på ett mästerligt sätt. Till skillnad från de två tidigare föreställningarna grät jag inte längre av skratt. Detta trots att vitsar om korvar kom upp flera gånger. Publiken fick lära känna Jonas som en ung man som inte blev bjuden på hippor och aldrig fick dansa tryckare, med undantag från en gång. En ung kort man med talfel som drömde om "The happiest place on earth". Vi fick höra vad som hände under hans föräldrars skillsmässa och få en inblick i hans liv med Mark. Hur Mark varje natt innan han gick och la sig tog av sig linserna och plötsligt såg Jonas som världens sexigaste man. "Grrr". Från att ena sekunden sitta i total tystnad till att andra stunden skratta högt. Han lekte med publikens känslor.

Jonas Gardell förblir en av mina största idoler. En man som bjuder på sig själv med sådan energi att jag aldrig skådat något liknande. En man som klär av sig på scen och skakar på gubbfettet. Hur kan han då inte få en permanent plats i mitt hjärta? Ja Jonas, du får chans på mig!




Läs fler recensioner:
Svd: "Predikan om att leva livet"
Aftonbladet: "Mästare på att möta publiken"

Ikväll var jag på Norra Brunn i Stockholm. Varför tar man inte chansen att gå på Stand Up oftare egentligen? Som student kommer man in och kan stå i baren för bara 80kr från tisdag till torsdag. Ikväll stod Måns Möller, Soran Ismail och Johan Sköld på scen. De är bra på TV men även bättre i verkligheten. Det som främst etsade sig fast i mitt minne var Sorans tankar om hur vår svenska mentalitet fungerar i internationella sammanhang. Han berättade om när han bodde i USA under ett utbytesår och satt hemma hos några kompisar. Någon skulle precis döda en spindel som kröp fram över golvet när Soran utbrast:

-Don't kill the spider!
-Why, frågade kompisen.
-Because it will rain tomorrow.

Han ifrågasatte även allt för vanliga svenska uttalanden som översatta på engelska blir: "It's a day tomorrow too" och "We can't have that fun". Fraserna fungerar inte riktigt så bra som ursäkter till varför man vill gå hem tidigt en kväll istället för att följa med på festen när man befinner sig i uttlandet. "Yes, it's a day tomorrow too...? But why can't you come to the party?!"



Imorgon väntar Jonas Gardell på Folkoperan på Södermalm. Jonas Gardell är min absoluta favorit. Imorgon kommer jag skratta så att jag gråter.

Jag tycker om när folk har tidningar liggandes vid kaffebordet hemma som gästerna kan läsa. Det kan se så himla hemtrevligt ut med en Allers, Se & Hör eller Plaza Kvinnan som ligger på en slarvig (ofta en planerad slarvig) hög i ett tidningsställ eller på bordet. Tidningarna ska se lite utnötta ut så att man verkligen förstår vilken läsglädje de skänkt gång på gång sen det att de las vid det där kaffebordet. Men jag vill inte ha likadana tidningar som alla andra. Idag var jag och Josefin på Filmhuset och gjorde ett riktigt fynd: Films and filming. Det är gamla filmtidningar från 50-, 60- och 70- talet fyllda med filmnyheter och underbara bilder. Filmhusets bibliotek rea:de ut de nostalgiska konstverken för 20 kr för 10 stycken. Så nästa gång någon kommer hem på kaffe till mig lovar jag att de kommer att mötas av riktigt gamla, slitna och vackra tidningar som bara skriker hemtrevlighet och flera års läsglädje.

Jag har någon slags övertygelse om att bilder utan blixt är finare än bilder tagna med blixt. För helt ärligt talat- vem vill lysa upp sitt kritvita ansikte mitt i vintern med omänskligt ljus? Däremot är inte min kamera den lättaste att få tydliga bilder med när man stänger av blixten och försöker ställa in kontraster och slutartid manuellt. Men resultatet blir ju lite arty. Och eftersom vi är ganska arty av oss så fungerar det ändå riktigt bra. Det bästa av Baltazar i fredags var vi.


Farima och Rihaneh

Josefin

Niklas och Emily

Annandagen är den första dagen på mellandagsrean. Vissa år har jag stått utanför butikerna tillsammans med en flock människor för att vara bland de första som får möjlighet att fynda bland alla kläder när portarna slåss upp. Det är en förtjusande känsla att strosa runt och ta i alla de vackra plaggen som plötsligt kan bli mina för halva priset. Jag har alltid fått ett rus av att fynda kläder. Men i år beslöt jag mig för att sova. Jag behövde sömnen och jag behöver inte mer kläder. Jag satt hemma och tittade på tv vid tolv tiden när det plötsligt började krypa under huden på mig. R.E.A. Ett inre kall inom mig fick mig att slänga i mig frukosten och snabbt sätta på mig ytterkläderna och ge mig ut i snöovädret. Jag drogs mot de utlovade billiga kläderna. Mitt mål var givet- Weekday. Och butiken var fylld med berg av billiga kläder. Jag kunde inte sluta le. Men jag var inte själv. Butiken var proppad med människor. Alla lika upphetsade som jag. Folk blev som gamar som ryckte i saker och plockade på sig mer än de kunde bära. Jag provade själv en hel del kläder efter att ha stått och köat till provrummet ett tag. Jag förälskade mig i två tröjor och beslöt mig för att köpa dem. Jag gick och ställde mig i kö- stolt över vad jag hittat. Och jag köade. Och köade. Jag gav tillslut upp efter att ha köat i en halvtimma utan att komma halvvägs fram till kassan. Det tog emot lite. I år fick jag känna lite av ruset, men några kläder blev det inte på Annandagen för mig. Om jag ska vara ärlig med mig själv var det nog lika bra- jag behöver egentligen ingenting.

I år utmanas den svenska julen. Först får vi höra att Anna Anka ska utmana Kalle Anka och sända programmet "Anna Anka och hennes vänner" på TV3 samtidigt som SVT1 visar "Kalle Anka och hans vänner önskar god jul". Nu larmar tidningarna om att det är akut brist på 33cl glasflaskor vilket hindrar försäljningen och tillverkningen av julmust.

Någonstans tar väl tidningarna i lite. Man behöver inte titta på TV3, man kan faktiskt titta på SVT1 klockan 15:00 på Julafton. Och julmust kan faktiskt köpas även i PET flaskor. Men man börjar så klart att undra... Vem är det som försöker förstöra och utmana våra svenska jultraditioner? Är det kanske Amerikanerna? Först har vi Hollywood frun Anna Anka, sen har vi kanske läskjätten Coca Cola som saborterar för Julmust för att kunna bli den officiella juldrycken även i Sverige.

Vi uppmanas i alla fall att panta alla glasflaskor som ligger hemma och skräpar- då kan julens juligaste julmust serveras i traditionella glasflaskor! Och sen är det en god gärning för miljön (om vi kommer ihåg att panta även de flaskor som vi köper julmusten i det vill säga).