Fågel

Igår var jag på hockeymatch, närmare bestämt kvartsfinal mellan Djurgården och Brynäs. Matchen var en present av Johan och Leo som länge känt att jag har missat en stor del av den svenska kulturen- att gå på hockeymatch. "Sport är inte kultur" tänkte jag när jag traskade från Gullmarsplan mot Hovet några meter bakom dem. Jag var skeptiskt. På ett sådant där jag-har-bestämt-mig-för-att-jag-inte-kommer-tycka-om-det-här-men-jag-spelar-med sätt. När vi lämnat ifrån oss biljetterna och blivit visiterade fick vi varsin tröja. En alldeles egen DIF tröja. Jag gjorde som resten av hovet och drog på mig den röda tröjan. Ut mot isen gick vi med raska steg. Ett hav av rött spred sig över läktarna. Och jag var del av det havet. Nu log jag. Över isen räknade klockan långsamt ner mot matchstart. Nere mot isrinken stod det tydligt "Var rädd om flaggorna tack." Publiken stod med Djurgårdsflaggorna högt, höll hårt, och viftade lite lätt. Inväntade den stora inledningen av matchen.

Johan och Leo hade köpt biljetter till klacken på kortsidan. Platserna var upptagna så vi ställde oss i trappan, på varsitt trappsteg, tripp trapp trull. Pojkarna talade om matcherna som varit, om spelarna, om oddsen. Jag förstod ingenting. Men någonstans inom mig började det krypa under huden. Klockan slog 0. Ett eldmoln exploderade på andra sidan isen och plötsligt kom spelarna ut. Hovet vrålade, hoppade, brann. Ett tjockt moln av adrenalin och testosteron fyllde lokalen. Jag kipade efter andan, hjärtat i halsgropen. Matchen var igång. Läktaren sjung, klappade, skrek. Jag var del av den läktaren. Bakom mig hörde jag Johan sjunga högt med i varje låt. Jag försökte så gott jag kunde att hänga med. Leo stod bredvid mig och förklarade reglerna. "Vad hände nu? Vad gör domaren? Vilka är spelarna?" Jag älskade det. Jag älskade varje sekund av det. Och när Djurgården vann exploderade vi. En egen subkultur där på läktaren. Vi kramades och hoppade och skrek. Jag hade fel. Sport är kultur. Åtminstone livet på läktaren.