Fågel

Fina älskade bloggläsare- som det ser ut just nu finns jag på allt för många ställen ute på det stora vida Internet. Och jag har varken tid eller kraft att skriva fyndiga, rolig inlägg överallt. Tyvärr blir det mitt älskade livsalster (smått överdriver) "Fågel, Fisk eller Mittemellan" som måste bli min uppoffrning. Därför tar jag en paus från den här sidan på obestämd tid (även om ett eller annat inlägg säkerligen kommer att dyka upp). Men mig blir ni inte av med så lätt... Oroa er inte!

Ni finner mig:

http://gatumusikanterna.se - Jag och Josefin satsar stenhårt på projektet och ska som nämnt tidigare annordna ett SM för Gatumusikanter i Mariefred den 14e augusti. Följ oss på projektets resa!

http://mediesverige.se - Jag har börjat blogga på sajten Mediesverige.se. En sida som har som vision att bli Sveriges största mötesplats för människor i mediebranschen. Sidan lanseras först om några veckor, men mina blogginlägg kan ni läsa redan nu.

http://twitter.com/mediesverige - Jag ansvarar för Mediesveriges sociala medier, så ständiga uppdateringar får ni här.

http://twitter.com/gatumusikantern - Och även Gatumusikanterna finns på Twitter där vi sprider ordet om den stora sommarfestivalen.

Ni behöver alltså inte oroa er om att bli av med mig - jag finns fortfarande överallt!! Vi ses i en annan del av webben...

Fina hjärtan, vackra färger, handskrivna ord och så en urtjusig prickig vit sidenkavaj som inte kan beskrivas som annat än mitt framtida nyckelplagg. Små vardagsförändringar som gör mig glad- varje gång jag tittar in på min egen blogg. Och nu känner jag att det är dags för ökad fokusering och tydligare riktlinjer runt mig och den här bloggen...

Jag började blogga maj 2008. Anledningen var att en lärare på JMK förklarade att bloggar är det mest demokratiska verktyget i den moderna världen. Jag ville så gärna göra min röst hörd! Men jag hade ingenting att säga. Därför fylldes Fågel, Fisk eller Mittemellan mest med sporadiska och splittrade inlägg.

Sommaren 2009 beslöt jag mig för att satsa lite extra. Det var en lång och lugn sommar i reception med datorn som ända sällskap. Dagliga inlägg om sommar, sol och lite media fyllde bloggen.

Hösten 2009 gick jag ut på besökarjakt. Jag utmanade mig själv- hur många läsare kunde jag få? Jag länkade flitigt till nyhetssajter som länkade tillbaka till mig. En topp nåddes på 550 besökare på en dag. Sen tappade jag lusten. Jag skrev för att få besökare, inte för att jag hade något vettigt att säga.

Våren 2010- det är nu bloggen ska fyllas med prickar och färger som gör mig glad. Mitt fokus är media. Media som även varit mitt studie- och arbetsfokus under de senaste tre åren. Jag tycker om underhållning, därför upptar populärkultur en stor del av inläggen. Men eftersom jag är jag, och jag gärna vill dela med mig lite av mig själv, så tillkommer även ett fokus på "sådant som gör mig glad".


Så välkomna hit alla fina människor- gamla som nya. Nu har jag äntligen hittat min sanna plats i bloggosfären. Nu kan vi sätta igång på allvar.  

Ibland känns det som att tekniken är emot en. Trots att man har full förståelse för hur ens mobil, dator eller kamera fungerar så vill de inte fungera som de ska. Nej, plötsligt bestämmer de sig för att leva ett eget liv och göra uppror mot att alltid fungera efter dess ägares viljor. Som min mobiltelefon i fredags kväll. Plötsligt stängdes den av helt utan anledning. När jag sedan satte på den igen var den mycket s-e-e-e-e-g. Och då gör jag upptäckten. I ren protest mot sitt liv som min slav har mobilen lagt inte mindre än 6267 sms i min utkorg. När jag öppnar upp för att se vad dessa mystiska sms är för något så får jag svaret- skadat.

Varningsskyltar överallt i hela Stockholm. Akta er för fallande istappar! På Nyheterna varnar de- istappar kan döda. Jag går långt, långt ut på trottoaren och kastar vaksamma blickar upp mot hustaken. Hela Stockholm har blivit en farozon. Men då frågar jag mig själv. Om en istapp skulle falla från en skyskrapa i New York- borde inte det då kunna klassas som en krigszon?

När man var liten var det bara de "coola kidsen" som bröt mot reglerna. Någon norpade en kaka i skolkafeterian eller fuskade på ett prov. Jag var aldrig en av de coola. Nej jag var en av dem som alltid gjorde som jag blev tillsagd av mina lärare. Jag kommer ihåg i femman när jag gick i Julian Curtiss School i Greenwich och plötsligt började bli kallad för "teacher's pet" av andra barn i klassen. Jag var som en liten oskyldig docka som gjorde läxorna flitigt, alltid kom i tid till skolan och oftast fick höga resultat på proven. I USA börjar man få betyg och skriva komplicerade prov redan från första klass så jag kämpade för att få ett A i varje ämne redan som tio åring. Jag fortsatta vara flitig och följa alla regler även när jag växte upp. Båda på högstadiet och i gymnasiet var det många som betraktade mig som en pluggis. Men jag var en stolt pluggis som stod rakryggad och verkigen njöt av att känna mig duktig.

Men sen någonstans så måste man göra revolt mot sitt gamla liv. Jag har varit duktig och ordningsam sen det att jag var liten. Det är först nu som jag börjar njuta av att göra små hyss. Plötsligt blir jag som en av de coola små flickorna på lågstadiet som fnittrar åt bus som man hittar på. Men jag är äldre än dem så jag skrattar snarare högt än att jag fnittrar. Som i onsdags när vi hade pub i skolan. Vi passerade stopp-skylten och vände på en tavla i hallen. De må låta som barnsliga och tråkiga hyss, men som jag sa, jag lever om det "coola" liv jag aldrig hade som barn. Efter 22 års slit känns det faktiskt rättfärdigat att få bryta mot reglerna någon gång ibland.

Jag och Linnea hade precis varit på ICA och köpt upp ett stort lager godis. På väg ner mot tunnelbanan får vi syn på ett killgäng som beter sig underligt. En av killarna går omkring och hotar folk, viftar med armarna och verkar vara extremt påtänd. De går före oss igenom spärren, eller snarare hoppar de över spärren. Jag och Linnea håller oss på lite avstånd. Vi följer gänget med blicken när vi börjar vandra ner för trappan ner på tunnelbaneperrongen. Och från ingenstans. Pang. Den påtända killen slår helt oprovocerat till en äldre man som står och väntar på tunnelbanan. Hans glasögon slungas bort genom luften. Tystnad. Vi springer fram till mannen. Linnea kommer fram precis när han börjar falla ihop till marken och slocknar. Jag ringer 112. Den påtända killen springer runt någonstans i bakgrunden. Mannen på marken börjar att kvickna till. Tyvärr hinner polisen inte fram i tid och den påtända killen försvinner med sina vänner ut ifrån perrongen. Båda tunnelbanorna har stannat men det hjälper tyvärr inte. Ingen ingriper för att stoppa killen. Vi får prata med polisen senare och säkerställer att den nedslagna mannen blir omhändertagen. Vi är båda helt chockade och skakar när vi går ner mot tunnelbanan igen och åker vidare. Vilken idiot slår oprovocerat ner en annan människa på en perrong? Det första som den äldre mannen fick ur sig när han kvicknade till var: "Var är jag? Jag var ju bara på väg hem". En oskyldig människa i en allt för farlig värld. Jag är fortfarande chockad. Och det här med civilkurage stötte jag på på riktigt för första gången. En del människor ingrep, men det var främst vi två som var i framkanten. Och vem förväntar sig att två unga tjejer hoppar på en snedtänd kille med tre kompisar? Fler människor måste våga agera för att vi ska kunna stå trygga på tunnelbaneperrongen klockan 18:00 på en helt vanlig lördag. Tyvärr.

Jag kommer ihåg slutet av förra decenniet, det stora millenniumskiftet. Jag bodde i USA med min familj och var 12 år gammal. Farmor hade skickat över en glittrig silverklänning till mig med en stor luva. En klänning som jag stolt satte på mig den stora dagen. Jag minns att vi var hemma hos oss- jag, mamma, pappa, Tim och sen familjen Preston med deras två söner Luke och Daniel. När klockan blev 18:00 började samtalen komma från Sverige. Nyårsfirandet var igång. Och rapporten var att 00-talet inte inleddes med katastrof så som millennium-buggen hade förutspått. När klockan slog midnatt satt vi alla samlade framför tv:en och kollade på den stora bollen på Times Square som sakta åkte ner. Och så var det nya millenniet kommet. Fyrverkerier är ju förbjudna att brukas av privatpersoner i USA.

Nu är ett decenieskifte kommet igen. Under de senaste 10 åren har vi flyttat hem från USA, jag har förälskat mig i Spanien, börjat på gymnasiet, träffat Fredrik, tagit studenten, jobbat på 7-eleven, läst spanska i Barcelona och börjat på JMK. Mycket väldigt kortfattat. Jag sitter och kollar på Vi i Bullerbyn och funderar på om man ska börja göra sig iordning inför kvällen. Och vad man ska ha på sig. Utanför snöar det för fullt och framför mig har jag en stor påse godis som jag ska försöka hålla mig ifrån fram tills dess att jag träffar mina vänner lite senare i eftermiddag. Sen känner jag att jag borde dela med mig av vackra bilder eftersom jag har fått klagomål av mina vänner att min blogg består av för lite bilder och nästan bara en massa text som ingen ändå orkar läsa. Antaligen ser ni som har sagt det inte ens att jag reflekterar över att jag inte har några bilder eftersom ni inte kommer att orka läsa så här långt in på andra paragrafen i det här blogginlägget. Men det här är för er. Ett litet bildhav från de gånga nyårsfirandena.

2006: Paulina, Lena, Lizzy och jag äter middag hemma hos mig. Sen drar det iväg till Café Opera.


2007: Jag och Isabelle jobbar på 7-eleven till klockan 23:00, där vi festar på oxfilé, potatisgratäng och lite vitt vin. Väldigt glamoröst. Sen drar jag iväg till Haninge och Fredrik.




2008: Sandra och Richard har precis skaffat en fin fin lägenhet i Orminge. Dit åker vi ett helt gäng och firar en riktigt lyckad nyårsafton.




2009: Ho Chi Minh City, Vietnam med fina familjen. Vi är uppe i Saigon Saigon Bar vid tolv-slaget när Abba och Happy New Year börjar spela.




Nu kan ingen komma och klaga på att jag inte har bilder...! Snart bär det av till Nacka och vackraste Linnea. Vem vet, jag kanske till och med bjuder på bilder från kvällen sen?

Gott nytt år!!

Vi föds, vi växer upp och vi åldras. Jag älskar mina släktingar. Min mormor, farmor och farfar är bland de underbaraste människorna jag känner. Jag kan sitta och krama på dem i timmar. Jag känner mig trygg i deras famnar där jag kan dra in deras doft och lyssna på deras kloka ord. Samtidigt tycker jag att det är obehagligt att de åldras. Ibland gör det mig väldigt ledsen. Men sen tänker jag på vilka långa och underbara liv de har haft och då blir jag glad igen. Och de mår fortfarande bra, de är bara lite virrigare nu än för några år sedan. En ny undersökning visar att allt fler svenskar lever till att bli 100 år. Antalet som får fira sin 100 års dag är 10 gånger större än för 40 år sedan. Om jag fick bestämma skulle mina tre älsklingar virra runt till minst 100 års bemärkelsedagen. Jag kan faktiskt inte föreställa mig mitt liv utan dem. Och att få fira jul med dem igår var underbart.

-Det är lustigt, sa mamma när jag och hon stod framför granen imorse och beundrade presenterna som vi prydligt slagit in och lagt iordning.
-Vad är lustigt? frågade jag.
-Jo, först är man liten och får en massa julklappar. Sen blir man lite äldre och får inte så mycket under flera år. Men sen blir man gammal och plötsligt får man hur mycket paket som helst igen. Man blir barn på nytt.

Under vår gran i år var de flesta presenterna till mormor, farmor och farfar. De fick bli barn igen för en kväll. Nu sitter vi och dricker conjac och pappa pratar om framtiden. Jag har precis stoppat i mig min hundrafemte pepparkaka. Runt midnatt väntar den traditionella skinkmackan. Det är jul på riktigt. Hoppas att ni alla haft en lika underbar dag.

Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord. Igår satt jag och tittade igenom lite gamla foton på min dator. Sen tänkte jag: "Hmm, jag undrar hur många jag har nu". Jag tryckte på info på mappen "Mina Bilder". Jag har 30 170 foton på min dator. Tagna av mig under de senaste 7 åren. Om en bild säger mer än tusen ord så säger min dator mer än 30 miljoner ord till mig, och vem har överhuvudtaget tid att lyssna på så många ord?

Jag mötte upp Tim utanför porten när jag var på väg hem. "Följ med mig Emelie" sa han med en mognare röst än vanligt. Först bar det av till skräddaren där han skulle sy upp tre par byxor. Sedan skulle han iväg till Apoteket på ärrende. Efter det var det Systembolaget som gällde. Expediten sa "Grattis".

-Oj vad vuxen jag känner mig idag, sa Tim till mig. Jag bara log och kände mig lite extra speciell som storasyster som fick följa med honom till Systembolaget för första gången i hans liv. Sen gick vi hem och drack cava.

Sen står du där, med masken för ansiktet och alla ögon på dig. Alla ögon på masken och inte på dig. Du är i centrum men du är osynlig. Lite som med en anonym blogg, allas ögon läser ihärdigt dina ord, men de blir bara ord, ingen vet att det är dina. Ibland är det en skön känsla att sätta på sig en mask.



(Maskerna är inköpta i butiken Antikt och Nytt på Mäster Samuelsgatan i Stockholm)

Filmvisning hela dagen och sen middag med min fina bror, mor och mormor på restaurang ['Meleu] i Birkastan. I Vasaparken åkte barn skridskor. Det känns lite vinterligt. Nu myser jag med mig själv och ett glas proviva mango till ett nytt avsnitt av House på TV4. Imorgon påbörjas pitching inför kommande filmreportage. Jag får se vad som händer med drömmen med vitt furugolv imorgon. På senare tid har jag insett att jag har blivit smått besatt av färgen vit.

 

Nu är klockan tio i midnatt denna måndagkväll. Och jag är så obeskrivligt trött. Som jag nämnde tidigare var jag och tittade på en lägenhet idag. Vitt furugolv. Behöver jag säga något mer? Det var en gräddbakelse av lägenhet och tanken av att den skulle kunna bli min är kittlande under huden. Vi får se vad som händer imorgon. Idag har vi i alla fall redigerat klart vår stumfilm "Men jag älskar dig" och imorgon blir det filmvisning i skolan. Då kanske det är bäst att vara pigg? Och popcorn vill jag ha. Det kan jag köpa till min fina klass.

Nu sova.

Imorgon köpa micropopcorn.

(bild lånad från Estatum Fastigheter- gräddbakelse!!)

Jag drömmer om den perfekta lägenheten. Den ska ha ett bra läge, inte vara mindre än 30kvm, gärna med en balkong, ett stort kök med sittplats för fyra personer, helkacklat badrum, sovalkov och walk-in closet. I Stockholms trakterna är det i dagsläget nästan en omöjlighet för mig som fattigt student att hitta och ha råd med.

Idag skriver Aftonbladet om en etta på 22 kvm som såldes för 3 miljoner kronor på Östermalm i torsdags- det är ett kvadratmeterpris på 136 000kr. Lägenheten hade även biytor på 15 kvm så i verkligheten är den större. Men jag blir så klart helt chokad. Hur ska jag kunna ha råd med en lägenhet för 3miljoner? Skulle CSN bidrag och lån täcka det?

Om en timma ska jag på visning på en lägenhet i söderort. En helt magisk underbar lägenhet som bara måste bli min. Jag har räknat på det här. Om jag är den enda personen på visning, lägenheten säljs till mig för utropspriset och om jag sen lever på nudlar i ett år fram till det att jag är färdigexaminerad och har ett heltidsjobb- då kan den här drömmen på verklighet. Hoppas hoppas hoppas! Annars får jag vänta tills i vår när ekonomer spår att bostadspriserna kommer att sjunka i takt med stigande räntor. Men våren känns så obeskrivligt långt bort...

Tom & Jerry kex. Att äta dem blir som terapi- hela jag blir sprudlande glad. Jag tror helt ärligt inte att det finns någonting som är lika gott som dessa underbara underbara små kreationer. Man blir ju glad bara av att titta på dem! Nu är min dag komplett.

Nu är ormbunken populär igen. Jag köpte en jätte fin ormbunke till min vän i inflyttningspresent för ett tag sedan. Den fina växten missköttes och dog. Nästa gång jag var där tittade hon oberört på mig och sa "Ja men det förstod du ju att jag skulle ta död på den". Nu ångrar du dig nog. Tänk vad populär och inne du hade varit enligt Nina Bergström, som skrivit artikeln på Expressen, om du hade skött den gröna, sköna växten..

Det här har du gått misste om:
"Ormbunkar har en hälsofrämjande effekt eftersom de kan rena luften" 
    "De funkar också som luftfuktare  eftersom mycket av vattnet man ger dem avdunstar i rummet."

Mer på: http://www.expressen.se/levabo/1.1771189/valkommen-tillbaka-ormbunken

Jag försöker sätta mig in i situationen. SVD och Aftonbladet talar idag om att ett ärr retuscherades bort från 3-åriga Mejas kind. Förra året redigierades ett annat sår på hennes kind bort från skolfotot. Pappan kritiserar samhällsidealen som anser att det är okej att "försköna" småbarn på bild. Fotografen Thord Larsson kontrar med: "Vi vill bara vara snälla och gulliga".

När jag var fyra år gammal var jag med om en pulkolycka på dagis. Det slutade med att en sten körde rakt igenom min vänstra kind. Jag har haft ett synligt ärr sedan den vintern. Idag är jag 22 år gammal och ärret har blivit en del av den jag är. När jag var yngre skämdes jag ibland över det och försökte föreställa mig hur livet skulle vara om jag inte hade ett märke på kinden. Skulle killarna tycka att jag såg bättre ut? Skulle jag vara nöjdare med mig själv? På högstadiet var det några killar i min klass som kallade mig för "scarface" när de pratade om mig. En förälder sa till mig på en skolresa: "Gud man tänker verkligen på ditt ärr när man ser dig". Först kändes det jobbigt. Men sen blev jag arg. Jag blev arg över människors okunnighet och idioti. Jag skäms inte över mitt ärr. Jag tror att det beror på att en familjevän sa till mig när jag var yngre att det är mitt ärr som gör mig speciell, jag är inte som alla andra tjejer. Dessutom har jag aldrig levt utan det. Och på senare år tänker jag knappt på det. Visst får jag ofta frågan hur jag har fått det. Ibland märker jag av att folk känner sig lite obekväma som frågar, men jag tar verkligen inte åt mig utan berättar gladligen historian om den där vinterdagen i Älta. Jag är stolt över den jag är.

Men om någon fotograf någonsin gjort samma sak mot mig som de gjorde mot Meja och retuscherat bort mitt ärr från ett foto. Då skulle jag bli galen. Det är sjukt att samhällsideal säger att vi inte får ha några skavanker i ansiktet. Och den här flickan är 3 år gammal. Hör det inte till att hon ska ramla och slå sig ibland? För ärret i fråga var inte ett permanent ärr. Men hur kan ett fotograf avgöra det? Jag hoppas innerligt att om jag varit med om samma sak som yngre så hade mina föräldrar stormat mot fotografen ifråga. Och jag hoppas att alla föräldrar vars barn har ärr i ansiktet säger ifrån om de är med om en liknande historia. Allt annat är att säga att barnet inte duger som det är. Vi duger alla som vi är. Oavsett våra ärr.

Läs artikeln på: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3760255.svd 

och http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6076492.ab

Första dagen som vi får gå ut och vara kreativa regnar och snöar det konstant... Men jag, Rihaneh och Malin överlevde och kreativiteten flödade.