Fågel

Plötsligt förvandlas allt till en scen tagen från en spökfilm. Det står gravstenar, skelett och djävular utspridda på alla gräsmattor. Rökmaskiner dolda under statyerna sprider tjock rök över gatan. Och när solen börjat gå ner på den 31a oktober, då börjar de ta sig ut. Alla små häxor, varulvar, zombies och spöken. Det kryllar plötsligt av övernaturliga väsen så långt ögat når. Och alla är de ute efter en sak- godis. Trick or treat.

I flera veckor innan den stora dagen har jag och Tim letat efter de perfekta utklädningskläderna. Det råder ingen brist på maskeradbutiker. Tiden innan Halloween öppnar plötsligt hela varuhus upp fyllda med enbart spökdräkter, djävulshorn och monstorösa masker som kan kosta upp till två tusen kronor styck. Men Halloween är på liv och död i USA. Det gäller att imponera och bräcka de andra barnen på gatan. Det handlar nog även lite om föräldrarnas kamp att klä ut sina barn och bräcka de andra föräldrarna.

Men det är få saker som är mer magiska än att vara där just den kvällen. Bilden är från min första Halloween i USA. Jag minns fortfarande hur jag gick runt med öppen mun och stirrade på alla dekorationer och utklädda barn.

Ytterligare en sen helgnatt i Stockholm utan alkoholintag. Vi sitter på McDonalds och väntar på buss och tunnelbana medan vi skyddar oss från kylan. Plötsligt kommer en kille gående. Låt oss kalla honom för Erik. Erik har en cheeseburgare i sin hand som han håller på och väcklar fram från det prassliga pappret. Då händer det otänkbara. Cheeseburgare liksom hoppar ut ur papret. Bröden flyger åt varsit håll och själva köttet lägger sig med osten nedvänd mot marken. Erik tvekar inte en sekund. Han har ju faktiskt betalat tio kronor för den här cheeseburgaren! Bestämt tar han tag i den geggiga köttbiten på marken och plockar även upp de båda brödskivorna. Han pusslar ihop cheeseburgaren och tar en stor tugga utan att tveka. Sen går han vidare. Allt som minns av hans matbits dödliga fall mot marken är en kletig ostfläck som en städare snabbt kommer och skurar bort. Gott, tänker Erik.

Radioprogrammet är klart, och absolut absolut underbart! Nu ska det firas med tapaskväll med hela klassen på Ramblas vid Hornstull. Efter de ändlösa timmarna framför datorn är en öl precis vad jag behöver.

Jag är för övrigt kommit fram till varför jag är nördig. Jag sjunger karaoke varje vecka och känner mig som en världsstjärna när jag står på scen. Jag har dessutom alla 151 första pokémonkort i japansk orginalutgåva prydligt insatta i en pärm som ligger under min säng. Jag älskar TV-spelet Final Fantasy VIII och har till och med förälskad mig i huvudkaraktären Squall Leonhart. Därför var jag även tvungen att köpa alla actionfigurer som hör till spelet.

Squall med flickvännen Rinoa. Jag önskade ofta att jag var hon. Dessutom hade jag den här bilden uppsatt på väggen och ansåg orden vara ren poesi. Jag blir helt varm i kroppen bara jag tänker på det. Nördig, ja. Men ack så underbart!

När jag var 11 år var jag besatt av Pokémon. Varje rast på Julian Curtiss skolgård i Greenwich, CT gick ut på att byta till sig alla 151 Pokémon kort. Jag och Tim var ett team. Vi hade full koll på vad alla treor och femmor hade för några kort. Vi skulle vara bland de första som lyckades samla motiv på de första 151 pokémonen i japanskt orginalformat. Mamma och pappa fick lägga ner en halv förmögenhet på vår hobby. Vi åkte runt inne i New York City till olika japanska bokaffärer där vi visste att de hade speciella versioner av korten. Våra kära föräldrar fick springa runt med oss i timmar. Och vi lyckades tillslut. Nu ligger pärmen i säkert förvar i mitt rum. En dag kommer den att vara värd en förmögenhet har vi bestämt.

Och vi ritade pokémon hela tiden. Vi spelade Game Boy spelen så fort vi fick chans. Vi hade leksaker och nyckelringar. För att inte tala om kläder med Picachu. Vi hade favoriter. Vi lekte att vi var Pokémon. Totalt besatta. Så om jag någonsin var en riktig nörd. Då var det då. Men det var vi alla.

Bild från Julian Curtiss årsbok 1999. Jag till vänster. Ett gäng skolbarn som flitigt byter kort på en rast.

Utdrag från vår välsorterade pärm. En Nyckelring av Psyduck som jag fick av min japanska vän Satoko Yamakita innan hennes familj flyttade tillbaka till Japan våren 1999. Även den finns i säkert förvar i mitt rum.

Jag älskar att skriva. Hela mitt liv handlar om att skriva. Det känns som mitt kall från en högre makt. Om jag nu tror på en sådan. Men när man ska skriva om en person som man verkligen tycker om och respekterar kan det vara svårt ibland. Att fånga en annan människa på papper på ett sätt som rättfärdigar den personen kräver tid. Det har krävt mig på flera ändlösa timmar. Jag sitter och pillar på enstaka meningar. Överväger enstaka ord. Det minsta lilla gör en hel skillnad. Och nu är klockan sent och alarmet ringer tidigt. Och jag har prestationsångest och tunga ögonlock. Imorgon ska det vara färdigt och inlämnat. Men hur får jag honom att bli levande på papper tills imorgon? Kanske att svaren kommer i sömnen. Det är så omänskligt svårt att göra ett papper mänskligt ibland. Godnatt.

När hela världen är mörk och orättvis... Då gömmer jag mig i din famn och glömmer allt.

Bara vara tätt intill dig i en evighet.

Jag satt och tänkte på när jag fyllde 18 och skulle gå ut på krogen för första gången. Till min stora förtjusning var detta på den tiden då tjejer kom in gratis överallt medan killar var tvungna att betala ca 100-lappen för inträde. Detta var inget som verkade jätte konstigt när det väl gällde, men enda sedan lagen ändrades sommaren 2005 så är tanken att det skulle vara grattis inträde för bara ena könet helt sjuk. Var finns rättvisan i det egentligen? Men som nykläckt 18-åring var detta inget jag klagade särskillt mycket på.

Samma sak gäller rökförbudet på barer, restauranger och fik. När det var tillåtet var det ingen som rynkade näsan åt att folk satt och avnjöt sitt wienerbröd med en cigg i hand eller stod på dansgolvet och fanatiskt viftade runt med ciggen i luften. Idag rynkar jag då minsann alltid på näsan när jag är utomlands och människor sitter inomhus och tar blåss på blåss medan jag försöker dricka en kaffe och fnyser "Usch vilket U-land".

Det är nästan så att man blir förblindad av det man är van att se. För min del känns det åtminstonde extremt konstigt att det någonsin var lagligt med både könsfördelningen på krogen samt med rökning inomhus. Det är skönt att se att vi går i rätt riktning. Men skrämmande att se hur mycket lagstiftningen påverkar våra värderingar. Och att tanken om att det var sjukt som det var förr är något jag kommit underfund med först när det ändrats...