Fågel

För tredje gången i år har en av mina reseberättelser publicerats i Resemagasinet Vagabond. Jag har alltid älskat att resa och tar varje tillfälle jag får att skriva om mina upplevelser ute i världen. Tidningen har en community där vagabonder kan dela med sig av sina reseerfarenheter till andra resesugna. Jag har varit medlem på sidan sedan det att den startades i våras. Om ni vill läsa fler av mina reseberättelser hittar ni dem HÄR. Mitt alias är Emeliefagel. Nedanstående reseberättelse är ifrån Djerba, Tunisien. Tidigare har jag fått texter publicerada om ett toalettbesök i Vietnam och när Fredrik var otrogen med en elefant i Thailand.


VATTENPIPA

"Ett långt bloss. Jag hör det där underbart bubblande ljudet. Solen skiner och det är varmt nere vid hamnen. Det är bara vi här. Jag tittar upp mot solen samtidigt som jag blåser ut. Rök överallt. Det är så vackert. Bomullslik vit rök. Eller kanske det ser ut som grädde? Jag ler inombords och tar ett till bloss. Bubblande ljud. Jag tittar på vattenpipan och fascineras av bubblorna i vattnet som rör sig så fort, så fort. Det är en underbar syn även om jag sett den tusen gånger förut. Sen blåser jag ut igen. Den där underbara, vita röken. Och doften! Det doftar äpple och det doftar sött. Och sen den där kittlande känslan i hela kroppen. Tobaken går snabbt upp till huvudet på en varm dag. Jag älskar känslan.

Fredrik viftar otåligt med handen framför mig. Jag ger honom munstycket. Den här upplevelsen är för underbar för att behålla för sig själv. Och inne i Houmt Souk där män sitter uppraddade längst vägarna på små fik och röker själva känns det mer genuint än hemma. Det är en sådan underbar känsla. Jag ser ett tjockt moln rök lämna Fredriks mun och jag ler även mer."

(Texten är skriven 8 maj 2009 och publicerad i Vagabond #1.2010)

Om jag ska vara självkritisk så inser jag nu hur många gånger jag använder mig av ordet "ler". Inte bara i den här texten utan i de flesta reseberättelser och bloggar jag har skrivit på Vagabond. Jag antar att det beror på att jag alltid är på strålande humör när jag är på resande fot. Och även om semestern i Djerba, Tunisien där vi var sommaren 2008, inte var den mest äventyrliga resan jag har varit på, så rekommenderar jag alla som vill ha en riktigt lugn ledighet att åka dit. Eftersom ön ligger i utkanten av öknen så är det dessutom nästan alltid strålande sol. Det krylar av spännande marknader. Maten är gudomlig. Och om man är lika förälskad i vattenpipa som jag... Varför tveka?

Tidningarna kommer med nya negativa rapporter om framtidsutsikterna för mediebranschen. Prognoser visar på att det utbildas för mycket folk och att vi inte kommer att få jobb när vi har pluggat klart. Samtidigt fortsätter antalet sökande till JMK att öka.

Enligt SACO:s undersökning om framtidsutsikter kommer det att vara överskott av utbildade kommunikatörer år 2014. Undersökningen visar på att det kan komma att bli svårt för JMK:s elever att få jobb när de är färdigutbildade, främst i storstäderna. Den negativa prognosen gäller även människor som utbildar sig inom tv, radio och film.

-          Prognosen baseras på förbundens magkänsla om arbetsmarknaden, men ingen kan veta exakt hur det kommer att se ut om 5 år. Vi vill inte styra människors utbildningsval, vi vill bara ge dem saklig information så de vet vad de har att förvänta sig när de är färdigutbildade, berättar Ossian Wennström, utredare på SACO och redaktör för undersökningen.

Höstterminen 2007 sökte 523 personer till grundkursen i medie- och kommunikationsvetenskap på JMK, i höst var det 869 sökande. Även i journalistikvetenskap har antalet sökande ökat med runt 300 personer på två år. Trenden tyder på att allt fler människor väljer att studera media trots de dystra framtidsprognoserna.

-          Trots osäkerheten på arbetsmarknaden är det viktigt att välja en utbildning som man kan leva med resten av sitt yrkesliv, och då kanske det inte gör något om det blir tufft på kort sikt. Det finns alltid möjligheter att få jobb om man brinner för något, fortsätter Ossian Wennström.

Maria Olin är rektor på Medieinstitutet och tror inte att det kommer att vara ett problem att få jobb inom media i framtiden. Enligt henne är det viktiga är att hänga med trender och omvärldsbevaka, främst på webben.

-          Mediebranschen är ingen krympande bransch, det är en föränderlig bransch. Framtiden är digital så det gäller att hålla koll på vad människor gör på Facebook och Twitter idag. Nya kanaler för information kommer att fortsätta att dyka upp och då gäller det att vara redo, menar hon.

Josefin Hagström läser medieproduktion på JMK och tycker att det känns tungt att höra om alla negativa prognoser om framtiden.

-          Jag tänker att medieyrket rymmer väldigt mycket och många olika typer av jobb. Vill jag, så kan jag få ett. Dock har jag ingen direkt tro på att jag kan få det jobb jag helst vill ha på en gång. Slaveri först, sen kanske...

Det går att sjunga karaoke varje dag i veckan i Stockholm. Trots fördomar om att karaoke handlar om sunkhak och fylla finns stammisar som träffas regelbundet på scen. För dem handlar det om en livsstil. 

Inne på Johnnys vid Fridhemsplan har klockan precis blivit nio. Långsamt börjar musiken dunka ur högtalarna. Karaokevärden Frederic Ericsson står framför datorutrustningen och tar emot lappar från ivriga gäster. Stammisar berättar med inlevelse om vilka låtar de ska sjunga ikväll och att de har tränat hårt på att sätta den där höga tonen som inte lät så bra i förra veckan. Fluff, som alla kallar honom, engagerar sig djupt när karaokegästarna pratar med honom. Han kan inte tänka sig att jobba med något annat.

-          Hur känns det att andas? Så viktigt är det för mig att sjunga, berättar Fluff.

Johan Sjöberg, 22, lämnar in en lapp med låten Slide av Goo Goo Dolls som han brukar sjunga nästan varje vecka. Han har varit karaokestammis på krogen sedan hösten 2005. Det började med att några från gymnasieklassen började sjunga karaoke efter skolan. De flesta slutade gå dit efter studenten men han var fast.

-          Jag älskar att sjunga. Sen är det kul eftersom det är ett bra sätt att träffas på. Jag har lärt känna ett gäng på sex personer genom Johnnys och vi försöker träffas på onsdagar. Vi sjunger, pratar om livet, dricker lite öl och har jätte roligt.

Karaokegänget hade troligtvis aldrig lärt känna varandra om det inte var för deras gemensamma passion att stå på scen och uppträda. Nu hörs de nästan dagligen via Facebook över en karaoketråd där de diskuterar olika karaokehak och vad de ska sjunga för låtar nästa gång.

-          Egentligen är det inte Johnnys som är något särskilt men det har blivit som en ikongrej. Vi i järngänget måste gå dit så ofta som möjligt. Jag hoppas att vi alltid kommer att fortsätta, berättar Johan.

Johan älskar att stå på scen och sjunga. Det händer ofta att personer kommer fram till honom och berömmer honom efter en sång. För två år sedan gick han hos en sångpedagog för att bättra på sina uppträdanden. Han fick enorm respons från de andra stammisarna på Johnnys.

-          Att sjunga är det bästa jag vet. Det går inte riktigt att sätta fingret på. Det handlar om så mycket känslor.

Det gnistrar i ögonen när han berättar. Plötsligt ropar Fluff upp Johans namn i högtalarna och han samlar snabbt ihop sig innan han greppar tag i mikrofonen och ställer sig på scen. Lokalen fylls av publikens jubel.

 
Läs hela min artikel i Femte Statsmakten, nr. 7, sida 30-31: 

Året är 2003. Jag är 16 år gammal. Jag sitter klistrad framför datorn inne i ett chattrum sent på natten.  Mamma och pappa har gått och lagt sig. En okänd kille startar en privat konversation och frågar genast ”ska vi ha lite cybersex?” Jag biter mig i underläppen någon sekund innan jag får fram ett ”Ja”. Sen sätter vi igång.

När jag frågar elever på JMK om cybersex är det några som känner igen sig. Men de flesta skakar generat på huvudet och säger ”Ja men vaddå, det var ju alltid på skämt!” Det är intressant att journalistik- och medieelever som annars pratar öppet om vårt översexualiserade samhälle plötsligt tar ett steg tillbaka. Varför skulle det vara genant att erkänna att man höll på med något sådant när man var yngre? Enligt Ungdomsmottagningen är det ju faktiskt normalt att ha sex genom Internet. Samtidigt är allt normalt enligt Ungdomsmottagningen. De talar positivt om konceptet: ”Att ha sex över nätet ger en massa möjligheter att experimentera, fantisera och träffa personer som man kanske aldrig skulle träffat annars.”

Jag blir nyfiken på hur det fungerar idag, sex år senare. Jag loggar in på en chattsida klockan tolv mitt på dagen en fredag och skriver in alias ”Nyfiken”. Innan jag kommer in i chattrummet kommer meddelandet ”Ditt namn har blivit ändrat från Nyfiken till Fjortis8101920”. Det var en väldigt spännande omdöpning tänker jag. Inom någon minut har ett tiotal killar påbörjat privata konversationer med mig. Killarna undrar om jag är kåt, om jag tycker om rollspel eller om jag kanske har webcam. Jag frågar dem varför de sitter framför datorn en solig dag. Killarna säger att de letar efter nyfikna tjejer, letar efter yngre tjejer som vill träffa dem på riktigt eller att de letar efter mig. Smickrande. Jag stänger ganska fort ner sidan.

Många jag frågar ironiserar existensen av cybersex idag. De argumenterar att det bara är på låtsas. Men uppenbarligen finns det människor som samlas mitt på dagen för att prata sex med okända personer över Internet. Jag tror inte att alla de människorna befinner sig i chattrummen på skämt. Efter fredagens chattupplevelse inser jag att det här inte är något för mig längre. Men den känslan jag fick som 16-åring när alla killar plötsligt ville ha mig, även om det enbart berodde på att jag var tjej, var enorm för mig då. Och jag har valt att bekänna det nu. Det var på riktigt.



Det här är min andra publicerade krönika i JMK:s skoltidning Femte Statsmakten. Numrets tema var Naket så jag var bara tvungen att skriva om cybersex... Jag har även skrivit en artikel om sexspalter i Veckorevyn och Moore på sida 8. Krönikan finner ni på sida 13.

När jag var tio år gammal skrev jag mitt första nationella prov. En av de första uppgifterna som jag skulle kryssa i var vilken ras jag tillhörde. Det var i staten Connecticut, i USA och där för alla skolor statistik över vilka poäng barn av olika etnicitet får på de nationella proven. Det här gäller alltså barn från sex års ålder och uppåt.

Frågan är om så unga barn ens har reflekterat över vilken ras de till­hör? Jag försöker föreställa mig föräldrar hemma vid middagsbordet förklara för sina barn att ”du är asiat”, ”du är svart”, ”du är vit”, ”du är latino”. Det måste finnas några barn som inte vet, vars föräldrar valt att skydda dem från vuxenvärldens fack. Blir de då tvungna att räcka upp handen och låta sin lärare avgöra vilken rastillhörighet de har?

På National Center for Education Statistics (NCES:s) hemsida finns statistik över elevernas provresultat att läsa. Poängen är bland annat kategoriserade utifrån ras och står i tydliga stapeldiagram. Dessa sta­peldiagram visar svart på vitt att asiatiska barn får högst poäng när det kommer till matematik och att vita barn är bäst på ordförståelse. Men avgör verkligen hudfärg en sexårings intelligens?

Den amerikanska statistikbyrån menar antagligen själva att den här typen av dokumentation behövs för att visa hur barn med olika bakgrund har olika förutsättningar att klara skolan. De anser för­modligen att det är viktigt att använda statistik för att anpassa skolan för alla. Att ens hudfärg automatiskt visar på en förbestämd bakgr­und är dock tvivelaktigt. Jag ryser när jag tänker på vad mer den här statistiken kan användas till. Jag ser ett skräckscenario framför mig där en professor står inför en stor publik människor och pekar på stapeldiagrammen och säger ”titta här, vita är den överlägsna rasen, ända från barnsben.”

En skola ska lyfta sina elever. Då tycker jag att statistik ibland kan vara onödig och farlig. Alldeles för många människor väljer att tro blint på siffror. Sanningen är dock att statistik inte förklarar något om omständigheterna runt omkring. Världen kan inte speglas svart på vitt, men ändå gör vi det än idag. Det är något man inte behöver åka till USA för att hitta exempel på.

En utländsk kvinna kan enbart komma in i mediebranschen genom kvotering, förklarade vår lärare för oss. En av oss, en mörkhyad kvinna på första raden, räckte genast upp handen och frågade: Så det är omöjligt för mig att få jobb då? Läraren svarade: Ja tyvärr, om det inte är genom kvotering. Sen fortsatte han sin föreläsning om det svenska medielandskapet. Hon blev tyst. Vi satt i ett rum fyllt med studenter som alla delade en dröm och en längtan efter ett jobb i mediebranschen. Läraren slaktade omedvetet en av dessa drömmar. Det var en av mina första lektioner på JMK.




Publicerade i Femtestatsmakten nr.5 2009: http://www.femtestatsmakten.se
Min första publicerade krönika!