Fågel

Regnet låg konstant i luften och det var kvavt, nästan jobbigt att andas. Våra kläder klibbade fast längs ryggen och från pannan rann svett i jämna floder. Vi hade precis klivit ur taxin inne i Nha Trang och gick nu längst en lerig väg mot den stora marknaden. Moppar susade förbi obehagligt nära och ljudet från deras tutor dånade från alla hörn och kanter. Och det doftade. En doft av nygrillad kyckling och fisk blandad med sopor och mögel. Det vände i magen på mig. Jag tog en stor klunk vatten och försökte kväva stanken. Kanske var det en av anledningarna till att så många gick runt med munskydd? Vi kom fram till marknadens ingång. Människor överallt. De ropade på oss. Alla ville att vi skulle komma till deras stånd och spendera några kronor på en billig märkeskopia av varierande kvalité.

En klocka?
En parfym?
Kanske en leksak?

Något av en panikkänsla la sig över mig, men den avtog snabbt. Jag gick runt och kände på sjalar och halsband. Lät mina fingrar smeka varje sötvattenspärla, känna kontexten av varje silkestråd. Plötsligt kände jag hur det vände sig i magen igen. Jag var fortfarande inte helt van vid den Vietnamesiska maten. De andra hade försvunnit åt varsitt håll och jag var själv. Fanns det en toalett här inne? Jag vandrade igenom labyrinten av stånd samtidigt som folk fortsatte ropa på mig. Äntligen kunde jag se en toalettskylt på håll. Jag småsprang sista biten. Bakom en trappa låg toalettdörren och framför den satt en liten kvinna på en ostadig stol med en utsträckt hand. Jag la motsvarigheten till en 50 öringen i den och gick in.

Ett litet kaklat rum uppenbarade sig framför mig. Jag tog ett steg längre in. Min fot blev plötsligt blöt. Jag tittade ner och såg hur min en gång i tiden vita tygsko var helt dränkt i vatten. Vid närmare eftertanke var hela golvet inne på toaletten helt dränkt i vatten. Och på golvet satt det kvinnor på huk med nerdragna byxor som tittade frågande på mig. En annan kvinna stod vid en brunnliknande struktur och hävde vatten över golvet med en plasthink. Stanken av urin nådde min näsa. Det tog några sekunder innan jag förstod riktigt vad de höll på med, och varför min sko var dyngsur. Men min mage gjorde fortfarande ont. Motvilligt tog jag ytterligare ett steg in i rummet och hörde plasket under mina fötter. Det fanns två små bås i ena hörnet som jag långsamt, och på tå, tog mig mot. Jag stängde dörren om mig. Ett hål och ett vattentäckt golv. Där och då insåg jag att jag inte klarade av det. Jag vände tvärt om och gick skamset ut ur rummet. Jag föreställde mig hur kvinnorna som satt hukade på golven log lite för sig själva. Nej, jag brukar klara det mesta, men det här blev snäppet för mycket för mig.

Jag gick kvikt förbi den äldre kvinnan på den ostadiga stolen utan att riktigt våga titta på henne; inte möta hennes blick. Sen försökte jag ignorera smärtan i magen samtidigt som jag sökte upp de andra som själva var helt lyriska över att de hade hittat ett sådant paradis av billiga fynd. I mina ögon kändes inte marknaden som något direkt paradis den dagen. När vi nästa dag åkte dit såg jag till att besöka toaletten innan vi hoppade in i taxin och då kunde jag äntligen dela deras glädje och njuta av riktigt bra shopping.