Avgör hudfärg intelligensen hos en sexåringen?
När jag var tio år gammal skrev jag mitt första nationella prov. En av de första uppgifterna som jag skulle kryssa i var vilken ras jag tillhörde. Det var i staten Connecticut, i USA och där för alla skolor statistik över vilka poäng barn av olika etnicitet får på de nationella proven. Det här gäller alltså barn från sex års ålder och uppåt.
Frågan är om så unga barn ens har reflekterat över vilken ras de tillhör? Jag försöker föreställa mig föräldrar hemma vid middagsbordet förklara för sina barn att ”du är asiat”, ”du är svart”, ”du är vit”, ”du är latino”. Det måste finnas några barn som inte vet, vars föräldrar valt att skydda dem från vuxenvärldens fack. Blir de då tvungna att räcka upp handen och låta sin lärare avgöra vilken rastillhörighet de har?
På National Center for Education Statistics (NCES:s) hemsida finns statistik över elevernas provresultat att läsa. Poängen är bland annat kategoriserade utifrån ras och står i tydliga stapeldiagram. Dessa stapeldiagram visar svart på vitt att asiatiska barn får högst poäng när det kommer till matematik och att vita barn är bäst på ordförståelse. Men avgör verkligen hudfärg en sexårings intelligens?
Den amerikanska statistikbyrån menar antagligen själva att den här typen av dokumentation behövs för att visa hur barn med olika bakgrund har olika förutsättningar att klara skolan. De anser förmodligen att det är viktigt att använda statistik för att anpassa skolan för alla. Att ens hudfärg automatiskt visar på en förbestämd bakgrund är dock tvivelaktigt. Jag ryser när jag tänker på vad mer den här statistiken kan användas till. Jag ser ett skräckscenario framför mig där en professor står inför en stor publik människor och pekar på stapeldiagrammen och säger ”titta här, vita är den överlägsna rasen, ända från barnsben.”
En skola ska lyfta sina elever. Då tycker jag att statistik ibland kan vara onödig och farlig. Alldeles för många människor väljer att tro blint på siffror. Sanningen är dock att statistik inte förklarar något om omständigheterna runt omkring. Världen kan inte speglas svart på vitt, men ändå gör vi det än idag. Det är något man inte behöver åka till USA för att hitta exempel på.
En utländsk kvinna kan enbart komma in i mediebranschen genom kvotering, förklarade vår lärare för oss. En av oss, en mörkhyad kvinna på första raden, räckte genast upp handen och frågade: Så det är omöjligt för mig att få jobb då? Läraren svarade: Ja tyvärr, om det inte är genom kvotering. Sen fortsatte han sin föreläsning om det svenska medielandskapet. Hon blev tyst. Vi satt i ett rum fyllt med studenter som alla delade en dröm och en längtan efter ett jobb i mediebranschen. Läraren slaktade omedvetet en av dessa drömmar. Det var en av mina första lektioner på JMK.
Publicerade i Femtestatsmakten nr.5 2009: http://www.femtestatsmakten.se
Min första publicerade krönika!
Fin krönika, bra jobbat!
Vi borde fira att vi är publicerade journalister i veckan!! Heja oss! :)
