Jag har haft ett ärr på kinden sen det att jag var fyra år gammal
Jag försöker sätta mig in i situationen. SVD och Aftonbladet talar idag om att ett ärr retuscherades bort från 3-åriga Mejas kind. Förra året redigierades ett annat sår på hennes kind bort från skolfotot. Pappan kritiserar samhällsidealen som anser att det är okej att "försköna" småbarn på bild. Fotografen Thord Larsson kontrar med: "Vi vill bara vara snälla och gulliga".
När jag var fyra år gammal var jag med om en pulkolycka på dagis. Det slutade med att en sten körde rakt igenom min vänstra kind. Jag har haft ett synligt ärr sedan den vintern. Idag är jag 22 år gammal och ärret har blivit en del av den jag är. När jag var yngre skämdes jag ibland över det och försökte föreställa mig hur livet skulle vara om jag inte hade ett märke på kinden. Skulle killarna tycka att jag såg bättre ut? Skulle jag vara nöjdare med mig själv? På högstadiet var det några killar i min klass som kallade mig för "scarface" när de pratade om mig. En förälder sa till mig på en skolresa: "Gud man tänker verkligen på ditt ärr när man ser dig". Först kändes det jobbigt. Men sen blev jag arg. Jag blev arg över människors okunnighet och idioti. Jag skäms inte över mitt ärr. Jag tror att det beror på att en familjevän sa till mig när jag var yngre att det är mitt ärr som gör mig speciell, jag är inte som alla andra tjejer. Dessutom har jag aldrig levt utan det. Och på senare år tänker jag knappt på det. Visst får jag ofta frågan hur jag har fått det. Ibland märker jag av att folk känner sig lite obekväma som frågar, men jag tar verkligen inte åt mig utan berättar gladligen historian om den där vinterdagen i Älta. Jag är stolt över den jag är.
Men om någon fotograf någonsin gjort samma sak mot mig som de gjorde mot Meja och retuscherat bort mitt ärr från ett foto. Då skulle jag bli galen. Det är sjukt att samhällsideal säger att vi inte får ha några skavanker i ansiktet. Och den här flickan är 3 år gammal. Hör det inte till att hon ska ramla och slå sig ibland? För ärret i fråga var inte ett permanent ärr. Men hur kan ett fotograf avgöra det? Jag hoppas innerligt att om jag varit med om samma sak som yngre så hade mina föräldrar stormat mot fotografen ifråga. Och jag hoppas att alla föräldrar vars barn har ärr i ansiktet säger ifrån om de är med om en liknande historia. Allt annat är att säga att barnet inte duger som det är. Vi duger alla som vi är. Oavsett våra ärr.
Läs artikeln på: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3760255.svd
och http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6076492.ab
Läste just ditt blogginlägg om att retuchera bilder. Klokt skrivet. Det kan vara tufft att vara liten, men vägen till att bli en trygg människa med en bra självbild blir inte enklare när vuxenvärlden sänder så tvetydiga signaler till våra barn.
//Per, Mejas pappa.
Och tack för att du tog upp problematiken i media. Jag blev verkligen chockad när jag läste artikeln.
Vilket bra inlägg du skrev. Känner mig något skyldig till ditt kära ärr i ansiktet, men det är väl något som jag får leva med resten av mitt liv. Jag känner precis som du att man ifrån början inte ville ha kvar ärret, men sen blir det ju en del av en själv. En del av ens personlighet. Skulle aldrig i livet vilja bli av med det nu, inte ens om jag fick pengar för att ta bort det. Det är tufft med ärr!
