Virriga men glada
Vi föds, vi växer upp och vi åldras. Jag älskar mina släktingar. Min mormor, farmor och farfar är bland de underbaraste människorna jag känner. Jag kan sitta och krama på dem i timmar. Jag känner mig trygg i deras famnar där jag kan dra in deras doft och lyssna på deras kloka ord. Samtidigt tycker jag att det är obehagligt att de åldras. Ibland gör det mig väldigt ledsen. Men sen tänker jag på vilka långa och underbara liv de har haft och då blir jag glad igen. Och de mår fortfarande bra, de är bara lite virrigare nu än för några år sedan. En ny undersökning visar att allt fler svenskar lever till att bli 100 år. Antalet som får fira sin 100 års dag är 10 gånger större än för 40 år sedan. Om jag fick bestämma skulle mina tre älsklingar virra runt till minst 100 års bemärkelsedagen. Jag kan faktiskt inte föreställa mig mitt liv utan dem. Och att få fira jul med dem igår var underbart.
Precis - "virriga men glada". Du får påminna dig själv om att det är oss anhöriga som det är jobbigt för, inte dem själva.
Det är tråkigt när de försvinner. Själv har jag bara min mamma kvar ur generationen ovan min. Men mormor blev 97 och morfar 91!! Däremot dog mina farföräldrar innan jag föddes och min pappa var bara 71 när han gick bort.. Jag är väldigt rädd om min mamma nu! :o)
Ta vara på tiden! Virriga eller ej! :o)
Kram!
