Jag hatar att älska skräckfilm. Och jag hatar att bli så rädd att jag inte kan sova.
Halloween närmar sig. Nu återstår bara en vecka. Och Halloween handlar om skräck. Alltså handlar det även om skräckfilm. Och jag älskar skräckfilm. Sanningen är egentligen att jag pinar mig själv varje gång jag sätter mig i soffan framför en film med spökbarn. Jag kan inte sova om nätterna. Efter att ha sett The Ring låg jag sömnlös i nästan ett halvår. Jag var helt övertygad om Samara var i mitt rum och stod och tittade på mig när jag blundade. Jag vågade inte öppna ögonen och jag vågade knappt andas. Och ändå älskar jag att titta på skräckfilm. Kanske för att jag älskar att vara rädd. Men jag skulle aldrig ha vågat utmana mig själv som jag gjort under alla dessa år om det inte vore för Lizzy. Hon är min skräckdrottning. Varje gång vi träffas är det en ny mörk, hemsk och fruktansvärd film som står på tur. Jag sitter och skakar i soffan och håller för ögonen. Hon är hårdare, modigare och får mig att känna mig lite tryggare. Om Lizzy är med, då kan inte Samara få tag på mig. Därför försöker jag begränsa mitt skräckfilmstittande till de gånger som Lizzy finns vid min sida.
Men vad är då den absolut bästa skräckfilmen?
Barnhemmet. El Orfanato. En spansk skräckfilm från 2007 som handlar om ett barnhem och barnen som mystiskt förvann därifrån för många, många år sedan. Jag minns när jag såg bilder i Barcelonas tunnelbana under hösten 2007. Jag rös. Barnet med mask var så obehagligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och när vi, jag och Lizzy, satte på filmen våren därpå trodde jag att hela Samara scenariot skulle upprepa sig och att jag inte skulle kunna sova på ett år. Men sådant blev inte fallet. Jag var livrädd under filmens gång. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Men slutet är så bra att skräcken försvinner. Man är inte rädd längre. Och alltså hemsöks man inte av något spökbarn om nätterna. El Orfanato är onekligen den absolut bästa, orginella och genomtänkta skräckfilm, om inte film, som jag har sett. En rekommendation till alla som vill spendera Halloween framför tven.
Samara. Min ängel av skräck. Jag blir rädd bara jag ser bilden. Hon förstörde ett halvår av mitt liv. Och om det är vad som avgör hur pass bra en skräckfilm är. Då måste The Ring, från 2002, få en utmärkelse av mig. Även om jag inte rekommenderar någon att se den.
Teresa Tingblad, webtv-reporter och filmvetare, håller just nu en undersökning i samband med hennes krönika på Aftonbladet.se. Rösta på din favoritskräckfilm genom tiderna här
Haha naaaw, vad gulligt :)
