Fågel

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet tog världen med häpnad när Titanic hade biopremiär 1998. Jag satt fastklistrad i biostolen med tårar rinnande i eviga floder längst mina 11-åriga kinder. Jag hade aldrig upplevt något liknande. DiCaprio och Winslet erövrade världen, åtminstone filmvärlden.

Tio år senare kommer filmen Revolutionary Road. En film där de två skådespelarna återförenas. När jag satte mig i soffan för att se filmen på Canal Plus i lördags så var jag skeptisk. Kunde det någonsin bli lika bra som Titanic? Jag fick bevisat för mig att det kunde bli så mycket bättre...

Kate Winslet levererar en av de mest övertygande roller jag någonsin skådat på film. Mitt hjärta krossas gång på gång när hennes karaktär, April Wheeler, försöker övertala mannen och fadern till deras två barn, Frank Wheeler (Leonardo DiCaprio), om att sälja huset i Conneticut och flytta till Paris. I Paris där alla människor är lite gladare och livet är lite enklare. En plats som Frank har talat om sedan dagen de möttes. Som han alltid har sagt att de ska åka till tillsammans. Filmen utspelar sig under 50-talet. En tid där mannen var familjens huvudsakliga försörjare och kvinnan var hemma med barnen. April Wheeler är fånge i sitt eget liv. Hon kan inte komma därifrån. Och när jag sitter i soffan och följer Wheeler familjen, familjen som alla andra vet är ämnade för något stort, för något revolutionerande, så kan jag knappt andas. Det blir mer än en film. Winslets och DiCaprios övertygande skådespeleri får mig att tro att jag är del av filmen, att jag är del av deras familj. Jag mår så dåligt. Så uppriktigt dåligt av att se dem bråka, skratta, älska för att återigen bråka, låtsas, ge falska leenden.

Jag tror aldrig att jag har blivit så illa berörd av en film som jag blev av Revolutionary Road. Se den.