Fågel

Det finns något alldeles magiskt över att gå på en förhandsvisning av en film. Den där känslan av att vara en av de första som får uppleva, granska och njuta av ett nytt konstverk. För om det är något man kan säga om den här filmen, så var det verkligen att det var ett konstverk. Något lite annorlunda, en kuslig känsla blandat med ett virvarr av fallande snö och dolda blodfläckar i mörkret. Den handlar om Oskar, en 12-årig utstött pojke som varje dag kämpar för att bli omtyckt, eller om inget annat åtminstonde lämnad ifred från de slag han får av sina klasskompisar. En ganska vanlig och väldigt sorglig händelse som utspelar sig dagligen i svenska skolor. Men den här filmen slutar inte i det eviga, eländiga mobbandet. När Eli flyttar in i lägenheten bredvid så får Oskar plötsligt en vän. En person att tala med och vara med, någon att känna sig omtyckt med. Men Eli är en vampyr...

Jag rördes djupt av filmen. Jag är glad att jag såg den utan några egentliga förväntningar eller kunskaper om hur den skulle vara och vad den skulle handla om. Jag skulle inte vilja kalla den en skräckfilm i den bemärkelsen, även om den är lite obehaglig ibland. Men den är ändå romantisk och varm, vilket får mig att vilja undvika att kategorisera den. Den överraskade mig eftersom den skilde sig så mycket från andra filmer jag har sett. Både handligen, filmningen och ljudet var något alldeles eget. Jag rekommenderar den varmt.