Barnleksaker
Om det finns något område i samhället som jämställdhetens skyddande famn inte lyckats nå så är det den delen som är avgörande för alla våras framtid. De ting som är de först vi bekantar oss med som små: dockan vi ligger och kramar på innan vi slumrar in eller polisbilen med tjutande syrener som underhåller när mamma och pappa inte har tid att leka. Men alla små barn har inte en docka,
alla små barn har inte en polisbil med tjutande syrener.
Barnleksaker visar så tydligt på hur det manliga och kvinnliga heterosexuella idealen ser ut. Detta påmindes jag om idag inne på en matvarubutik när jag kom till barnleksaksavdelningen; och jag äcklades. Den tydliga uppdelningen rosa vs blått gjorde det enkelt för en att observera vad som tillhörde vem. Den rosa avdelningen hade spännande saker som matvarukorgar, glittrande smink, blöjor till dockor och leksaksmobiler med rosa ludd. Den blåa avdelningen hade tuffa saker som dinosoarier, brandbilar, polisbilar, detektivset och leksakssvärd. Vad lär sig barn av det här? Det är trots allt ingen slump att barn av olika kön utvecklar olika personligheter utifrån de leksaker de har. Jag minns att jag och min bror brukade leka gemensamt, jag med mina barbie-dockor och han med sina turtle-action-figurer. Men figurerna tog på sig väldigt tydliga personligheter och sagan lydde alltid: actionfigurer slåss, barbie dyker upp, actionfigur blir flörtig, barbie spelar svårflörtad, actionfigur och barbie blir tillsammans. Och om den här urgamla historian redan uppfattas när man är liten är det inte konstigt om människor har svårt att släppa rollerna som vuxna.
Men jag undrar vad föräldrarna säger...? För tider förändras, och även om det finns en annan medvetenhet idag än när våra far och mor föräldrar, föräldrar och även vi själva föddes, så förändras inte det tydliga rosa vs blå mönstret i barnleksaksavdelningen.
En vän sa till mig på gymnasiet att hans yngre kusin emellanåt kläddes i klänningar för att hans mamma inte förstod varför det ska finnas kill- och tjejkläder. Människor rynkade på näsan, jag reagerade själv väldigt starkt vet jag och det är antagligen därför jag kommer ihåg det. Men det handlar knappt om att jag tyckte att det var rätt eller fel, utan att det var annorlunda. Och kanske är det detta annorlunda som krävs för att ideal ska ändras? Kanske behövs några extrema eldsjälar för att visa vägen? Det finns även prat om att det inte ska finnas tjej- och killnamn och att man ska ha tillåtelse att döpa sitt barn till vad man vill. Namn som Kim och Robin blir alltså mer betydelsefulla. För varför ska man kunna avgöra på ett namn eller på ett klädesplagg eller på en leksak om det är en man eller kvinna man ska träffa eller hör talas om? Vad spelar det egentligen för någon roll för våran tolkning av olika situationer och hur mycket påverkas vi omedvetet av de olika könsrollerna?
En sak är säker: att om något ska ändras måste man börja fixa det från början.
Så fort som det bara är möjligt drömmer jag om att kunna gå in i en butik utan att behöva äcklas av allt det rosa och blåa som brinner i mina ögon.
gissa vad som hör till vilket kön?
alla små barn har inte en polisbil med tjutande syrener.
Barnleksaker visar så tydligt på hur det manliga och kvinnliga heterosexuella idealen ser ut. Detta påmindes jag om idag inne på en matvarubutik när jag kom till barnleksaksavdelningen; och jag äcklades. Den tydliga uppdelningen rosa vs blått gjorde det enkelt för en att observera vad som tillhörde vem. Den rosa avdelningen hade spännande saker som matvarukorgar, glittrande smink, blöjor till dockor och leksaksmobiler med rosa ludd. Den blåa avdelningen hade tuffa saker som dinosoarier, brandbilar, polisbilar, detektivset och leksakssvärd. Vad lär sig barn av det här? Det är trots allt ingen slump att barn av olika kön utvecklar olika personligheter utifrån de leksaker de har. Jag minns att jag och min bror brukade leka gemensamt, jag med mina barbie-dockor och han med sina turtle-action-figurer. Men figurerna tog på sig väldigt tydliga personligheter och sagan lydde alltid: actionfigurer slåss, barbie dyker upp, actionfigur blir flörtig, barbie spelar svårflörtad, actionfigur och barbie blir tillsammans. Och om den här urgamla historian redan uppfattas när man är liten är det inte konstigt om människor har svårt att släppa rollerna som vuxna.
Men jag undrar vad föräldrarna säger...? För tider förändras, och även om det finns en annan medvetenhet idag än när våra far och mor föräldrar, föräldrar och även vi själva föddes, så förändras inte det tydliga rosa vs blå mönstret i barnleksaksavdelningen.
En vän sa till mig på gymnasiet att hans yngre kusin emellanåt kläddes i klänningar för att hans mamma inte förstod varför det ska finnas kill- och tjejkläder. Människor rynkade på näsan, jag reagerade själv väldigt starkt vet jag och det är antagligen därför jag kommer ihåg det. Men det handlar knappt om att jag tyckte att det var rätt eller fel, utan att det var annorlunda. Och kanske är det detta annorlunda som krävs för att ideal ska ändras? Kanske behövs några extrema eldsjälar för att visa vägen? Det finns även prat om att det inte ska finnas tjej- och killnamn och att man ska ha tillåtelse att döpa sitt barn till vad man vill. Namn som Kim och Robin blir alltså mer betydelsefulla. För varför ska man kunna avgöra på ett namn eller på ett klädesplagg eller på en leksak om det är en man eller kvinna man ska träffa eller hör talas om? Vad spelar det egentligen för någon roll för våran tolkning av olika situationer och hur mycket påverkas vi omedvetet av de olika könsrollerna?
En sak är säker: att om något ska ändras måste man börja fixa det från början.
Så fort som det bara är möjligt drömmer jag om att kunna gå in i en butik utan att behöva äcklas av allt det rosa och blåa som brinner i mina ögon.
gissa vad som hör till vilket kön?
Kommentarer
Postat av: rocketqueen
Usch, jag håller med. Vilken träffsäker beskrivning.
Postat av: Lizzy
Urs jag vet! Hatar det. Jag brukar försöka köpa könsneutrala leksaker till Emma. Det enda som skulle kunna tolkas som tjejleksak är möjligtvis leksaksmicron jag köpte en gång. Men det tycker jag ifs lika gärna kan tolkas som: "Du behöver inte lära dig laga mat, det finns micro" ;)
Men det värsta är iaf Bratz-dockor och smink! Urs! Det har jag meddelat mamma om redan nu att mina barn kommer du inte få köpa det till. När en flicka sedan har lekt med sitt smink så säger alla vuxna "åh vad fin du blev". Varför lära en 4 åring att dom ska sminka sig för att vara fina? Och bratz-dockorna som sagt, behöver jag ens förklara mig?
Trackback
