Fågel

Idag klev jag av bussen vid Järla station. Jag vandrade upp för den allt för branta backen på andra sidan vägen. Sakta, sakta kunde jag skymma Nacka Gymnasium där uppe. Solen sken och utanför satt människor uppraddade längst bänkar och njöt av varenda stråle. De satt där precis som vi en gång gjorde. Njöt av en håltimma som alltid kändes lika välkommen när solen skymtade fram bakom molnen på vårkanten. När jag trädde in genom skolans portar greps jag av något av en panikkänsla. Tre år spenderade vi i den byggnaden. Tre år var detta vår vardag. Cafeterian såg ut precis som vanligt. Bord utspridda varsom och lata elever som skolkade från lektioner och satt och spelade kort. Kort som så ofta underhöll oss på rasterna. Uppför trappan och iväg från cafeterian. Idag stannade jag inte kvar där uppe på balkongen och spanade ut efter alla människor jag kände. Det finns inte någon kvar. Men jag minndes så tydligt alla eviga diskussioner som man haft lutandes över det där räcket med vänner och bekanta, alltid redo att vinka lite glatt när någon man kände gick förbi där nere. Idag gick jag vidare och in i korridoren. Bort mot en gammal lärare som lovat hjälpa oss med vår c-uppsats. Ett nostalgiskt möte på en nostalgisk plats. Ibland kan jag längta tillbaka så otroligt... Men samtidigt känns det skönt att kommit en bit därifrån och brutit mot den mekaniska vardagen som gymnasieschemat erbjöd. Det var ändå med ett leende som jag senare lämnade skolan. Ett leende för alla underbara minnen. Men även ett leende för allt som finns i nuet och för de människor jag lyckats behålla i mitt liv sen den dagen vi med mössor på huvudet och champange i glasen lyckliga sprang ut från skolan för sommaren en sista gång...