before the magic happens...
Timmarna går långsamt och fort på samma gång. Klockan har redan hunnit bli två, men samtidigt är klockan bara två. Det återstår fortfarande åtta timmar innan de går på scen. Vi står tappert ute i regnet. Det ska föreställa mitten av sommaren men termometern visar inte mer än 18 grader. Och det blåser. Blåser så hårt att det känns ända in i märgen. Någonstans, någon gång tidigare imorse lärde vi oss att glömma bort kylan. Jag blundar och föreställer mig scenen som nu döljs bakom Ullevis höga väggar. Runt omkring oss spelas musiken högt på högtalarna. Människor sitter med ölbukrar och bag-in-boxar och dricker glatt samtidigt som de sjunger med musiken. Jag sjunger också med, högt, trots att jag inte har någon alkohol i kroppen. Jag ska inte dricka en droppe på hela dagen, jag kan inte riskera att blåsan senare ikväll ska hindra mig från att kunna njuta fullt ut. Allting måste vara perfekt, det ska inte finnas några hinder. Vi går ifrån kön i omgångar. För att köpa mat, godis, tidningar, cigaretter, öronproppar. Människor sjunger fortfarande runt omkring oss och klockan har hunnit bli fyra. Tiden går så fort, men så långsamt på samma gång. Ljudet skär igenom luften när bandet sound-checkar på scenen innanför de höga väggarna. Jag hör Until the End of the World och No Line on the Horisont fylla människorna runt omkring oss med lycka, deras ansikten fyllas av gigantiska leenden. De vrålar. Jag vrålar. Vi vrålar allihopa som i en kör. Som ett mantra börjar vi alla sjunga inledningen av Pride. Klockan visar att det bara återstår fem timmar nu. Snart...
