Fågel

Igår gick jag till gymmet. I vanlig ordning vore inte detta någon världsnyhet eftersom jag varit imponerande duktig sedan i januari och traskat iväg till SATS Fridhemsplan 3-4 gånger i veckan. Sen kom sommaren. Och med sommaren kom en lathet. En hemsk, ful lathet som svepte sig runt mig som ett täcke. Och man kan ju inte gå och gymma om man är insvept i ett täcke? Men igår, för andra gången på en månad, gick jag dit. Lite lönnfett och så där små finnig som man kan bli när man inte rör på sig på ett tag och äter fel (eller snarare dricker en masse latte framför datorn på jobbet) traskade jag ner till gymlokalen i mina fina och plötsligt lite obehagligt tajta gymkläder. Framför mig uppenbarade sig vältränade, halvnakna människor med muskler som glänsde som diamanter insmorda i svett. Perfekta kroppar med perfekt hud. Jag undvek att titta på mig själv i spegeln när jag tog mig igenom lokalen till min trampmaskin. Sen satte jag igång. Jag körde samma program som vanligt, bara det att jag och min kropp var långt ifrån sin vanliga form. Svetten rann ner för hela min kropp, tyvärr kunde den inte få några muskler att glänsa, för mina muskler verkade ha försvunnit i takt med första sommarsolstrålen. Men fan vad bra det kändes att stå där och svettas. Och fan vad stolt jag var över mig själv när jag en timme senare vandrade hem från gymmet. Nu gäller det bara att ta sig dit igen och fortsätta på denna trend.

Ibland är allt som krävs lite uppmaning och uppmuntran...
"Heja Emelie! Duktig Emelie!"