Fågel

Det känns nästan som en ångstklump i magen. Jag sitter dagarna i enda framför den här datorn och tjänar pengar som jag så desperat behöver för att överleva hösten och studier samt för att kanske ha råd med en liten resa till solen senare i sommar. Samtidigt gör jag ingenting för att förtjäna de här pengarna. Telefonen ligger helt död och tittar på mig med toma ögon. Det enda ljudet jag hör är från fläkten som surrar högt i bakgrunden då jag vänt ner temperaturen till minsta möjliga. Jag tar små promenader till köket för att se om det behövs städas. Kanske står en kopp framme på diskbänken som vill komma ner i diskmaskinen? Kanske står kaffemaskinerna och skriker efter fler kaffebönor? Kanske, bara kanske finns det något ruttet i kylen som vill slängas som jag råkat missa de andra tjugo gångerna jag redan tittat efter denna vecka? Ibland kommer någon av de fyra personerna som är på kontoret ut och säger något till mig.  De behöver ingen hjälp, bara lite sällskap. Min första kopp fyller jag med te. Den andra med kaffe. Sen tar jag ett glas vatten. Sen börjar jag om från början. Det är kusligt lugnt här på på 6e våningen. När posten är sorterad och blommorna vattnade- vad behövs jag till då? Det känns som om hela världen står stilla. Utanför skiner solen. Jag skulle kunna gå ut och sätta mig på balkongen. Men då skulle min närvaro här kännas ännu mer meningslös. Men sen plötsligt ringer telefonen som legat död i flera timmar. Plötsligt kommer någon med ett bud som brådskande fort måste hitta fram till rätt person. Plötsligt springer någon ut från kontoret och behöver min hjälp med att sortera fakturor eller scanna in ett dokument i datorn. Då plötsligt känner jag mig lite behövd, sträcker stolt på ryggen och med mitt största leende utför dessa viktiga arbetsuppgifter men extrem glädje och precision.