Fågel

Jag har en enorm svaghet i mitt liv, och det är kläder. Kläder som jag egentligen vet att jag inte behöver, men som jag lik förbannat köper ändå och översvämmar min gaderob tills det inte får plats något mer. Och inte bara att gaderoben är översvämmad- varje gång jag tittar in i den ser jag i-n-g-e-n-t-i-n-g som jag vill sätta på mig! Hur är det ens möjligt?

Men visst är det så att man mår bra av att shoppa? Man mår riktigt bra av att konsumera. Att hitta den där klänningen i favorit butiken, sätta på sig den i provhytten och sen göra en piruett framför spegeln och bara le för att man känner sig så himla vacker. Lika bra mår man när man lägger fram klänningen vid kassan och flashar med kontokortet för att man faktiskt har råd att köpa klänningen, att köpa sig vacker, med helt eget ihoptjänade pengar! Sen spattserar man stolt runt på staden med en vacker påse i handen och ler ännu mer, om det ens är möjligt. Men sen när man kommer hem... då kommer en annan känsla... en ångerfull känsla... För när man ska placera klänningen i gaderoben bland alla andra plagg inser man hur många gånger förr man gjort samma sak och spontanköpt ett klädesplagg som sen hux-flux bara glöms bort.

Det lustiga är dock att jag ändå tycker att det är värt det. Den där "falska" tillfredställelsen av att äga något nytt. Att känna sig oehört vacker den första gången man har på sig den. Att fullkomligt stråla av lycka och bara gå omkring och le. Det är, även om bara temporärt, en form av lycka i mina ögon. Även om jag inser att det är en lycka grundad i ett beroende...