Fågel

Den svenska fotbollen handlar inte längre om sport. Den handlar om kärlek, hat och rivalitet. Det handlar om att känna samhörighet med sitt lag. Att känna att man är del av en grupp. Troligtvis handlar det mer om gruppen än vad det handlar om sporten. Och mer än ofta handlar det om våld. Och protester. Och ibland fyverkerier på läktarna. Det blir kaos. Och matcher avbryts. För att fotbollssuportrarna bryr sig mer om att bråka än vad de bryr sig om lag och rätt i matchen. För ofta ser vi exempel av detta på nyheter och löpsedlar. Senast igår kväll när Hammarbyläktaren förvandlades till ett brinnande inferno av fyverkerier och raseri i takt med att laget förlorade matchen mot Gais. Mer om detta kan ses i Aftonbladets artikel: Nya Skandalscener på Söderstadion

Det första derbyt jag var på var inte mycket annorlunda. Jag var där för att titta på fotboll. I efterhand kommer jag inte ihåg någonting av matchen. Bara det som hände sen. Djurgårdsläktaren hölls länge så att AIK-supportrarna skulle hinna lämna Råsundaområdet. När vi väl släpptes ut var det till en krigsscen. Inte mellan de olika supportrarna, utan mellan Djurgårdsklacken, ordningsvakterna och polisen. Helt oförstående stod jag och tittade på kaoset. På hästarna som kom galloperande hotfullt nära. På Djurgårdarna som ställde sig i samlad trupp redo att attackera ordningsvakterna. På ordningsvakterna som kom springande i hög fart med höjda batonger. Och utan att jag förstod vad som hände fick jag ett hårt slag över ryggen. En oskyldig civil som drogs med i kriget. Smärtan strålade längst hela kroppen. Men värst var chocken. Chocken av att se en stor, vuxen man stå med höjd batong över mig. Med en blick som kunde döda. Och han gav sig inte. Han var redo att slå mig igen. Och jag sprang. Sprang för att jag var rädd för livet.

Tyvärr. Sport handlar inte längre om sport. Det handlar om krig.