Promenad
Så gick jag min sista morgonpromenad ner till jobbet på östermalm för att en sista dag njuta av stillhet. Ja, plötsligt känns detta jobb väldigt lyxigt i jämförelse med gårdagen- så njuta är faktiskt rätt ord.
När man gjort valet och lämnat något bakom sig känns det gång på gång som att man har begått ett misstag. Ångrar man sig? Eller intalar man sig bara att man ångrar sig? En välbehövd promenad till mitt gamla liv fick mig åtminstonde att inse att jag gjort rätt val. Och det har jag fått möjlighet att inse flera gånger denna vecka..
Dessutom kanske det inte är någon gigantisk livsdröm att jobba på 7-eleven resten av livet, så att mitt beslut var rätt var kanske redan ganska uppenbart:)
Nostalgi
Så står man plötsligt där igen, 8 månader senare, men ändå känns det som om det var i förra veckan. Det doftar av cigarettrök och jäsande bulldeg. Man ser bortglömda smulor ligga och spöka i varje vrå och hör radions festliga dunkande i bakgrunden. På med en svart- och vit-rutig skjorta och ens bredaste leende- sen är det bara att med beslutsamma steg ta sig ut till folket och än en gång ta på sig rollen som deras betjänt.
Det är precis som vanligt: ibland kommer det tusen människor på en gång, ibland kommer ingen alls och man börjar nästan ru.u.u.t.t.n.a bort för att tiden går så l.å.å.å.ngsamt. Men stammisar kände igen mig, och jag kände igen dem. Kolabullarna smakade lika gott som alltid och cappucinon slank ner fint medan klockan sakta tickade mot stängning.
Men det här var bara en kväll. En nostalgisk afton. Ett smakprov på det jag hade men valde att lämna bakom mig. Och när jag stod där och bakade samma gamla muffins och sopade upp skräp som folk alltid lyckas tappa överallt så kändes det riktigt bra att veta att det här var sista gången.
Men doften av nybakta bullar när man stiger in i affären är svårt att få nog av. Bara jag inte behöver vara den som "bakar" dem...
"Ledig"
Det är sommar, och på sommaren är det okey att vara ute på nätterna utan att känna ångest inför nästkommande arbetsdag och tidiga uppgång. Det blir okey eftersom alla människor i stan övergår till ett lugnt semesterlunkande och plötsligt inte ser så allvarligt på förseningar, slöhet och längre raster. Halva Stockholm är lediga, andra halvan är "lediga" de med fast de är på jobbet några timmar och får betalt för att slappa. Själv sitter jag och... slappar. Framför TVen. Och Oprah pratar om tjocka barn. Kanske man borde vara ute och springa i solen? Men nej, man måste sköta sitt jobb. Och sitta och vänta på telefonen som kanske ringer. Men, telefonen ringer aldrig. Och jag får betalat, för att sitta och titta på TV. Och vara "ledig", men ändå på jobbet, några veckor även denna sommar.
skutt skutt
I tankarna hoppar jag fortfarande studsmatta i Vasaparken mitt i natten...
Nytt nytt men ändå gammalt
När åren går och man kommer längre och längre ifrån gymnasietiden och de åren i ens liv när allting var förbestämt så känner man sig på något sätt så himla vuxen. När man tittar tillbaka skrattar man åt saker man sa, trodde och tänkte och intalar sig själv att: "jag vet så mycket bättre nu". Men förändras vi egentligen så mycket med åren? Egentligen är vi väl samma personer med likadana värderingar i grund och botten? Så även om allt känns så nytt, så tror jag nog att man ändå förblir samma gamla person.
Men lika glad är jag för det,
men gladast är nog räven!
Berg och Skogar
Sprang runt hela lördagskvällen uppe på berget i skogen och sjöng "Casper, och Jesper, och Jonathan!" följt av att leka tåg och se ett antal människor ramla omkull över rötter och stenar i mörkret. Sådant som är så enkelt, görs så sällan men ändå är så läskigt barnsligt roligt. Tänk om det alltid vore så lätt att underhålla sig själv. Då kunde man skippa att leta efter dyra lägenheter i stan och flytta in till en trädkojja i skogen! Billigt, enkelt men åååh så mysigt. Åtminstonde under sommaren...Sen antar jag att lägenhetssökande blir väldigt akut när höstlöven börjar falla och frosten lägger sig på marken under tidiga morgnar. Men det är långt kvar än... Nu ska det bara njutas av värme och lekar som om man var barn igen!
Film
De där timmarna när man sätter sig framför en film lämnar man sitt liv en liten stund. Man befinner sig inte längre i TV-soffan eller på biosalongen utan man är faktiskt där, i själva filmen, tar del av varje händelse. Magin i att kunna "förvinna" är enorm. Känslan är att leva ett annat liv. Ibland är det rentav jobbigt när filmen slutar, för då återgår allting till det normala- och känslan man får första gången man ser den där riktigt riktigt bra filmen är mycket mycket svår att återuppleva.
Så i sommar borde varje människa unna sig två timmar av El Orfanato (Barnhemmet). En av de absolut bästa filmerna jag har sett på så många många sätt. Känslan från igår kväll är något jag kommer att längta tillbaka till länge...
jobba jobba
Lugna lugna dagar utan alls särskillt mycket att göra på jobbet. Det blir att sitta och titta på TV, trycka på "uppdatera" på facebook var femte minut och hälla i sig latte på latte.. Men, jag jobbar i alla fall, samvetet svävar över rosa moln och pengarna rullar långsamt men säkert in på kontot i hopp om att snart kunna fara iväg på ytterligare än utlandsresa!
Ljuva ljuva sommar, ack vad glad jag ändå är att du är här!
