Vårt Öde
Alla de dagar som sakta krupit förbi. Alla de träd som fällt sina löv inför kalla vintrar för att sedan återfå dem i takt med vårsolens första strålar. Alla de kvällar det har förekommit sång utan att vi har vågat ta steget... Fyra år passerade. Fyra år där vi dagligen vände våra ryggar åt ödet. Men dagen närmar sig. Vi kan inte förneka det längre. Onsdagen den 27 maj 2009 kl. 21:34 efter några billiga glas vin i Rålambshovsparken ska vi ta steget. Det finns ingen återvändå längre. Vi kan inte förneka ödet. Det måste göras. Och vi. Vi kommer att bli föreviga.
"Men hallå"! Tänk om du har en bloggstalker som kommer att spionera på dig i parken nu när han vet när och var du kommer att vara!! ;)
Onsdagen den 27:e menar du förresten ;)
Hmmm... ja det menar jag så klart... haha, ska ändra på det!
Har du förövrigt tänkt på att det här kanske är en inbjudan till min stalker då jag alltid haft en fantasi om att bli överraskad av en okänd man (eller kvinna) i en park? Dessutom sker det ju under trygga förhållanden då jag har sällskap- typ du! Aha- nu kommer de stalka dig också!!
Oh no! :O
...
;)
Ettusenfyrahundrasextio dagar är en lång tid, men det känns nu som att vi äntligen är redo. Det känns skrämmande, men det känns rätt. Och framför allt som du själv säger, det är numera oundvikligt
