Fågel

Fina älskade bloggläsare- som det ser ut just nu finns jag på allt för många ställen ute på det stora vida Internet. Och jag har varken tid eller kraft att skriva fyndiga, rolig inlägg överallt. Tyvärr blir det mitt älskade livsalster (smått överdriver) "Fågel, Fisk eller Mittemellan" som måste bli min uppoffrning. Därför tar jag en paus från den här sidan på obestämd tid (även om ett eller annat inlägg säkerligen kommer att dyka upp). Men mig blir ni inte av med så lätt... Oroa er inte!

Ni finner mig:

http://gatumusikanterna.se - Jag och Josefin satsar stenhårt på projektet och ska som nämnt tidigare annordna ett SM för Gatumusikanter i Mariefred den 14e augusti. Följ oss på projektets resa!

http://mediesverige.se - Jag har börjat blogga på sajten Mediesverige.se. En sida som har som vision att bli Sveriges största mötesplats för människor i mediebranschen. Sidan lanseras först om några veckor, men mina blogginlägg kan ni läsa redan nu.

http://twitter.com/mediesverige - Jag ansvarar för Mediesveriges sociala medier, så ständiga uppdateringar får ni här.

http://twitter.com/gatumusikantern - Och även Gatumusikanterna finns på Twitter där vi sprider ordet om den stora sommarfestivalen.

Ni behöver alltså inte oroa er om att bli av med mig - jag finns fortfarande överallt!! Vi ses i en annan del av webben...

Först köpte jag, Linnea och Isabelle varsin kastanjeklubba. Ni vet en sådan där som man alltid fick av mamma när man var liten. Brun, söt och sockertäckt till max. Det smakade nostalgiskt underbart. Dessutom var godisbutiken en sådan som man blir glad av bara man går in i den. Jag låter bilden tala för sig själv. Sen satte vi oss på Hötorgstrappan i solen. Jag var tvungen att bättra på mitt nagellack inför jobbet ikväll. När vi satt där och jag slarvigt kladdade på den röda färgen knackade en äldre man mig på axeln.

-Kan du måla mitt lillfinger, frågade han.

Självklart hjäpte jag till och målade lillfingernageln skimrande röd. Han log ett tandlöst leende och sen fortsatte vi njuta av solen. Kan man hjälpa att vara annat än glad i en sådan situation?

Idag var jag på årets första picknik. PICKNICK. Ordet låter så underbart att jag bara hoppar av glädje inombords. Vi hade med oss allt som hör picknickar till: filtar, kaffetermos, pastasallad, kakor och baguett med dipp. Dessutom fick vi besök av en mycket fin liten hund som ägdes av en stilig ung man. "Han försöker köra hundtricket" konstaterade vi när han lät hunden sitta kvar på vår filt i några minuter medan han stod på avstånd och tittade på. Nu brinner det om kinderna, men det är det värt. Sol, sol, Josefin, Linnea och Vasaparken. En underbar mix!

Jag tycker att det är väldigt demokratiskt att vem som helst har möjlighet att dela med sig av nästan vad som helst över Internet. Det är inte längre bara de stora mediejättarna som kan synas, tycka, tänka och styra vad vi ska och inte ska uppmärksamma. Nej, vem som helst har möjlighet att vara sin egen journalist genom att blogga, twittra eller tycka till i olika sociala medier och diskussionsforum.

Däremot är det lite läskigt när man tänker efter... Hur ofta har man själv hamnat på bilder på nätet utan att känna till det? Det är lite som mannen på Turkisk Yogurt förpackningen som visade sig vara Grek eller som Homer Simpson som är frontfigur för ett flingmärke i Japan.

Min "andra lillebror" Niklas fann sig själv på en fotolog här om dagen med titeln: "Gillar man inte SL's stolar får man ta med sin egen!" I själva verket håller han på och flyttar och skulle transportera stolen till sitt nya hem. Men han är inte ledsen för den marknadsföringen:
-Fuck SL, säger han till mig när han visar upp bilden.

Jag är en riktig Kungsholmsbo. Därför är det inte konstigt att jag känner mig lite vilsen på Södermalm emellanåt. Min kära bror å andra sidan- jag är förvånad över att han inte har bott på Södermalm hela sitt liv. Det liksom bara skriker Söder om honom. Därför har han, som så många av mina klasskompisar, alltid talat varmt om Morfar Ginko. "Vem är det?" är en fråga som jag som Kungsholmsbo gärna ställer. Det handlar inte om ett vem. Det handlar om ett vad. Morfar Ginko är en gigantisk bar, eller enligt deras egna beteckning "Nöjespalats & Champangeria", som ligger precis vid Mariatorget. Här kan du dricka god öl, spela pingis, dansa loss eller virra bort dig i oändliga underjordiska tunnlar och små utrymmen. Det enda jag kunde tänka i fredags när jag för första gången satte min fot i lokalen var "Tar det aldrig slut?". Nej, det roliga tar nog aldrig slut när man är på besök hos Morfar Ginko.

Chokladfestival i all ära, men om det finns något som jag älskar mest i godisväg så är det lakrits. Sött, salt, hårt, mjukt. För min del är det alltså ett måste att gå på Lakritsfestivalen den 24-25e april på Hotel Nortull i Vasastan. På hemsidan fick jag även nys om butiken Lakritsroten som ligger på Odengatan 15. En butik som har över 300 sorter söt- och saltlakrits. Det är inte svårt att lista ut var jag ska köpa mitt lördagsgodis i veckan...

I januari inledde jag och Josefin projektet Gatumusikanterna. Ett projekt där vi under tio veckor skulle vara gatumusikanter på Stockholms gator för att få en inblick i hur man som gatumusikant blir bemött av sin omgivning och om det går att tjäna pengar på arbetet. Vi fick många glada leenden och ett och annat hejande rop från människorna som gick förbi oss där vi stod och sjöng vid Björns Trädgård, Västerlånggatan och i Kungsträdgården.Totalt tjänade vi in 86 kronor under projektets gång, alltså ingen förmögenhet. Men projektet är inte slut än...

Imorgon ska Gatumusikanterna iväg på sin första affärsresa. Vi ska diskutera möjligheten att starta upp en stor musikfestival i sommar i en näraliggande stad. Tåget går från centralen vid nio-tiden. Nu gäller det!

Ibland kan övertydlighet vara väldigt väldigt komisk. Alltså var jag tvungen att fota denna varningsskylt från vår hyttoalet på Galaxy-kryssningen igår. Men det är klart- det hör väl till "kryssningskulturen" att hinka i sig alkohol och då kan det kanske vara svårt att tänka logiskt? (vad det nu säger om svenskar)

Väl ombord fick vi reda på att Magnus Carlsson från Barbados och Alcazar skulle uppträda. Det blev "Kom Hem" och det blev "Physical". Ytterligare att skäl att le när man hör Magnus sjunga Physical: I'm here to tell you that I'm fleeting like a butterfly. Vi firade gläjen med kexchoklad och chips!

Men bäst av allt var att spendera tid med fina Johan och fina Björn. (Även om toalettskylten och låttexten i sig är ganska svårslagna underhållningsmoment)

-Jakob Hellman ska uppträda i sommar! skrev Josefin till mig för några veckor sedan.

När jag hör Vara Vänner och Hon har ett Sätt (här från Nyhetsmorgon 2010) kan jag inte annat än att le. Jakob Hellman är så charmig att man inte kan annat än att falla pladask för honom. Låtarna och albumet "...och stora havet" kom 1989. Alltså över 20 år sedan. Men nu erbjuds svenskarna möjlighet att uppleva 80-talet på nytt:

Festivalen Forever Young kommer under sommaren att resa runt till sex olika städer med artister som Jakob Hellman och Alphaville i spetsen. Bland annat kommer den att landa i Gävle den 20/8. Jag har aldrig varit på festival och jag har aldrig varit i Gävle. Men för Josefin och Jakob är jag beredd att göra det mesta.

Artikeln i Aftonbladet för mig att undra:

Vi känner nog alla igen den vithåriga mannen från Turkisk Yogurt förpackningen. Jag har själv sett honom titta på mig flera gånger när jag öppnat upp kylskåpsdörren här hemma (trots att han själv inte har någon aning om att han sitter fastklistrad på någon yogurtförpackning i ett svenskt kylskåp). En härlig medelhavsbild som för tankarna till värme, autentiska Turkiet och ja, god svalkande yogurt. MEN mannen bör inte få oss att tänka på Turkiet, han kommer ju ifrån Grekland...

– Vi blev väldigt förvånade, säger Tomas Axelsson på Lindahls Mejeri. Merjeriet bakom produkten.

Tydligen har den grekiska mannen utan egen vetskap stått modell för de turkiska produkterna i Sverige under de senaste åtta åren. Han antar själv att bilden kommer från en turist som fotat honom för privat bruk och sedan sålt vidare bilden. Då kan man ju fråga sig- om jag någonsin har fastnat på en turistbild, kan det vara som så att jag finns på matförpackningar i någon annan del av världen? Och hur skulle jag egentligen reagera om jag hittade mig själv på en hylla i Marrocko med orden "Norska fiskpinnar" bredvid mig?

Hela mitt liv har jag spenderat somrarna i Trosa. En underbar liten hamnstad i Södermannaland, bara en timmas bilväg från Stockholm. Farmor och Farfar skaffade landställe strax utanför staden redan på 60-talet. Därför var det ingen större överraskning att pappa kände att även vår familj skulle ha ett landställe i trakterna- i underbara Källvik som ligger 20 minuter med båt därifrån. Trots att jag spenderat oändliga många dagar promenerande längst Trosahamn, ätandes glass nere vid hamnbodarna eller köpandes godis och leksaker som barn på Albins har jag aldrig besökt Trosa Marknad. Trosa Marknad är ett gigantiskt loppis som besöks av mellan 10- 15 tusen människor varje år. Det är runt 300 stånd med alla möjliga skatter som bara finns att finna på loppisar. I år äger marknaden rum lördagen den 14e juni. Jag ska göra mitt allra bästa för att ta mig dit då!

Trosa är en sommarstad som precis börjar vakna till liv. Så här såg det ut i helgen:

Jag har länge funderat på att bli medlem i webbcommunityn Coachsurfing. Coachsurfing är ett nätverk som går ut på att resa och bo billigare genom att övernatta på en annan communitymedlems soffa. Du erbjuds gratis boende var som helst i världen i utbyte mot att du själv erbjuder din soffa till rundresande vagabonder. Ett spännande och billigt sätt att uppleva ett nytt land. (Jag ska undersöka sajten och återkommer snart med mer)

Jag älskar att resa. Att uppleva nya platser, maträtter, kulturer och människor. Det är särskilt människorna som fascinerar mig. Hur mycket man har gemensamt med folk trots att man växt upp i helt olika länder. Som den översociala person jag är anstränger jag mig alltid för att hålla kontakt med nya vänner från främmande länder. Om två veckor ska jag och Fredrik åka till Berlin. I Berlin känner jag en sprudlande glad tjej som heter Katarina. Henne lärde jag känna när jag bodde i Barcelona och pluggade spanska under hösten 2007. Med Katarina vid vår sida kommer vi att få uppleva staden ur en riktig Berlinares perspektiv. Mindre turistigt krims-krams och mer autentiskt Tyskland, helt enkelt. 

Andra fina platser som jag blivit visad av lokalbefolkning:

Placa del Sol i Barcelona- två fulla främlingar vägledde oss dit genom små ringlande gränder i stadsdelen Gracia en sensommarnatt. Hit kommer jag alltid tillbaka.


Baren bakom soprummet i Budapest- Hit vägledde Dóra mig och Kristin vid tvåtiden en sommarnatt i Ungern. In i en mörk gränd, förbi sopcontainrar, in i en gömd dörr och sen igenom en lång, smal korridor uppenbarade sig en minst sagt annorlunda pub som jag troligtvis aldrig skulle hitta tillbaka till på egen hand.

Jag och mamma satt länge och tittade på baksidan av mjölkpaketet. BETESSLÄPPET stod det med stora bokstäver. "Den stora kofesten". Det låter ju inte helt fel. Min mamma älskar kor. När hon var liten spenderade hon några somrar på en bondgård i Halland och sen dess har hon varit såld. Hela min uppväxt har jag fått höra hur vackra djur de är och vilka oändligt djupa ögon de har. "Och det är dessutom smarta Emelie!" har hon stolt berättat flera gånger. Hon springer och hämtar en gammal bild på sig själv med några av tjurarna:

-De fick aldrig känna lyckan av att springa ut. Vissa djur får ha kul och andra får bara stå och bli mat, berättar hon för mig när vi tittar på bilden. Hennes älskade tjurar fick aldrig ens komma ut, de stod bara inklämda i en lada tills den dagen de kördes iväg för att slaktas. Hon grät varje sommar när de försvann.

Alltså är det givet att vi måste gå på Betessläppet i år! Min pappa och bror vet ännu inte om det men jag och mamma har bokat in oss på ett familjeäventyr den 16e maj på bondgården Stegholmsgård i Haninge. Inte bara får vi uppleva de glada kossorna springa ut på ängarna, vi bjuds även på mjölk och bullar av Arla. Och sen kommer vi stå och hoppa och skratta och njuta av att det har blivit vår och att de fina kossorna får uppleva en till sommar ute i sommarsverige.

Jag kanske är själv om att tycka det här... Men den här senapstuben är den mest osmakliga senapstub jag har skådat. Visst är den charmigt amerikansk och väldigt gullig att titta på. Men det känns mer som gul målarfärg än vad det gör som ätbar senap? Särskilt med tanke på att förpackningen lägger större fokus vid att säga att tuben innehåller "100% Classic YELLOW", än vad den gör på de minimalistiska bokstäverna "mustard" under. Den glada rubriken "New No mess cap" för mina tankar till instruktioner till småbarnsföräldrar som orädda ska våga låta sina barn använda färgen. Och gul målarfärg på korven är något som jag klarar mig utan, tack.

Stockholms gator är fyllda av smuts, skräp och hundbajs. Vad vi skulle behöva är att Pacman tar på sig utmaningen att städa upp gatorna. Att han hoppar ut ur datorskärmen och gapar i sig allt utpritt skräp. Så tolkade jag det skrivna budskapet på marken på Norrtullsgatan. Och jag välkomnar förslaget. Frågan är bara hur vi ska lura hit den gula filuren...

Igår när jag satt på bussen påväg till skolan såg jag en reklam som direkt fångade mitt intresse: "Are you focused enough to land the hottest job in media?" Avsändaren var deodoranten Axe Dry. Jag blev osäker på vad en deo hade att göra med ett hett mediejobb, men jag skrev snabbt ner webbadressen...

När jag går in på webben ser jag att Axe Dry sammarbetar med den galet coola tidningen Vice (en gratistidning som jag bl.a. hittat på Urban Outfitters och Café Sirap i Stockholm). Jag klickar mig vidare. MAN TÄVLAR OM PRAKTIK PÅ TIDNINGEN I NEW YORK I TVÅ VECKOR! Tävlingen går ut på att registrera sitt CV via Facebook och få folk att rösta på en. Så gå in på Facebook och rösta på mig!!!!!! Jag vill till Vice och New York!

RÖSTA PÅ MIG HÄR // // // -->

Det argentinska ölmärket Cerveza Andes konstaterade två saker:

1. Unga män tycker om öl.
2. Unga kvinnor tycker inte om att deras pojkvänner är ute och dricker öl med sina vänner istället för att vara hemma med dem.

För Cerveza Andes blev de unga kvinnorna uppenbarligen ett problem. Men hur skulle man kunna säkerställa att de unga männen kunde gå ut och dricka öl utan att bli stoppade av sina flickvänner? Det fanns bara en lösning:

En teletransportmaskin!

På Svenska: Cerveza Andes byggde en ljudisolerad kabin med en panel där man kunde välja olika bakgrundsljud som skulle spelas upp inne i kabinen. Denna så kallade "teletransportmaskin" ställdes sedan ut på barer runtom i Argentina. Nu kunde de unga männen gå in i kabinen mellan ölen, sätta på ett lämpligt bakgrundsljud som "bibliotek" eller "barnvakt" och ringa upp sina flickvänner och enkelt ljuga om var de befann sig.

Resultat: Fler glada män på barerna. Färre förstörda förhållanden.

Slutsats: Por que mentir, si podes teletransportarte? / Varför ljuga när du kan teletransportera dig?

Kampanjsajt: http://www.andesteletransporter.com/ (lösenordet är ditt födelsedatum- sidan är på spanska)

Jag tycker att kampanjen är helt genialisk. Även om människor inte använde maskinen på fullaste allvar utan mer såg det som en rolig grej så ökade försäljningen av ölmärket Andes på barerna där teletransportmaskinen fanns. Och vilken snackis! Här kan man verkligen tala om att skapa ett buzz.

På Biblioteksgatan i Stockholm finns det halvnakna människor i skyltfönstrena. Det är Replays butik som visar upp de vältränade unga kropparna med trånande blickar. De populära uttrycket "Sex sells" står i stora neonbokstäver tätt intill kropparna. I mindre blinkande bokstäver står det "unfortunatly we sell jeans". Roligt, inspirerande och rätt i tiden.

Nej för i USA finns det bara vackra svanar. Åtminstone om reality TV-serien The Swan (Fox 2004) får bestämma. Ikväll när jag var hemma på middag hos Paulina började vi plötsligt att prata om tv-serien The Swan som gick på TV3 för några år sedan. Ett program som påminde mycket om Extreme Makeover, fast med en extra twist, det var även en skönhetstävling...

Programmet erbjöd "fula ankungar" en chans att förvandlas till vackra svanar. I varje program fick vi möta två kvinnor som mådde dåligt över sitt utseende. De flesta hade även genomgått personliga tragedier i privatlivet- fattigdom, döda släktinar, misshandel, för att nämna några. Målet med programmet var att göra kvinnorna vackra genom massiv plastikkirurgi, terapi, tandvård och träning. Kvinnorna fick inte se sig själva i spegeln, eller träffa sina familjer, under tre månader. Och sen på den stora galadagen kläddes de upp i vackra balklänningar och sminkades oigenkänliga innan de fick träda fram inför en spegel och bryta ihop i tårar. De var nya människor! Men inte bara det. I slutet av varje avsnitt valdes EN av de TVÅ plastikopererade kvinnorna ut till dagens vinnare. Alltså, man fick äran av att utses till den som blivit bäst omgjord (?!). I slutet av säsongen fick varje avsnitts vinnare samlas och tävla om vem som hade blivit vackrast, eller med andra ord, bäst omgjord av dem alla, under säsongens gång.

Och där stod de med matchande leenden och svallande hår. Åtta identiska barbiedockor med stora bröst, bländande vita tänder och ansikten som pumpats så fulla av botox att de inte kunde sluta le. Och en av dem kårades till The Swan.

Behöver jag ens förklara varför det här programmet är så oetiskt att jag spyr?

Mer om TV-serien på Wikipedia.

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet tog världen med häpnad när Titanic hade biopremiär 1998. Jag satt fastklistrad i biostolen med tårar rinnande i eviga floder längst mina 11-åriga kinder. Jag hade aldrig upplevt något liknande. DiCaprio och Winslet erövrade världen, åtminstone filmvärlden.

Tio år senare kommer filmen Revolutionary Road. En film där de två skådespelarna återförenas. När jag satte mig i soffan för att se filmen på Canal Plus i lördags så var jag skeptisk. Kunde det någonsin bli lika bra som Titanic? Jag fick bevisat för mig att det kunde bli så mycket bättre...

Kate Winslet levererar en av de mest övertygande roller jag någonsin skådat på film. Mitt hjärta krossas gång på gång när hennes karaktär, April Wheeler, försöker övertala mannen och fadern till deras två barn, Frank Wheeler (Leonardo DiCaprio), om att sälja huset i Conneticut och flytta till Paris. I Paris där alla människor är lite gladare och livet är lite enklare. En plats som Frank har talat om sedan dagen de möttes. Som han alltid har sagt att de ska åka till tillsammans. Filmen utspelar sig under 50-talet. En tid där mannen var familjens huvudsakliga försörjare och kvinnan var hemma med barnen. April Wheeler är fånge i sitt eget liv. Hon kan inte komma därifrån. Och när jag sitter i soffan och följer Wheeler familjen, familjen som alla andra vet är ämnade för något stort, för något revolutionerande, så kan jag knappt andas. Det blir mer än en film. Winslets och DiCaprios övertygande skådespeleri får mig att tro att jag är del av filmen, att jag är del av deras familj. Jag mår så dåligt. Så uppriktigt dåligt av att se dem bråka, skratta, älska för att återigen bråka, låtsas, ge falska leenden.

Jag tror aldrig att jag har blivit så illa berörd av en film som jag blev av Revolutionary Road. Se den.

På landet gäller det att vara så traditionell som möjligt. Därför köpte vi varsin lott, letade fram färgglada pennor och satt redo när Lotta Engberg började rabbla upp den första Bingon. Vi vann ingenting. Men likväl satt vi där i 2,5 h och höll tummarna. Det är sådant som man bara lägger ner tid på när man sitter ute i stugan på landet.

Dag 1 satt jag i linne. Dag 2 kom bikinin på. Dag 3 täcktes hela altanen av snö och isande vindar. April, april?

Rapelay - ett japanskt datorspel som går ut på att våldta tonårsflickor. Spelet börjar på en tunnelbaneperrong. Fokus ligger på en ung flicka i kort kjol. Du styr vinden så att kjolen blåser upp och stringtrosorna blottas. Sen ska du göra henne upphetsad, klä av henne, lura in henne i ett hörn och tillslut våldta henne. Allting med tydlig grafik. Huvudpersonen är en man som nyligen släppts ut ur fängelset där han suttit inlåst i några år för våldtäckt. Nu ska han hämnas på den våldtagna flickan genom att våldta hennes systrar och hennes mamma. Jag är chockad.

Se klippet:

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6884251.ab

Inom tidningsvärlden finns en återkommande tradition den 1a april varje år. En nyhet i tidningen är ett aprilskämt. Jag har inte hunnit sitta och bläddra särskilt mycket i tidningarna idag- men en tanke har jag. Skattehöjningen på godis. Känns det inte som lite för mycket av ett sammanträffande att detta förslag läggs fram på just 1a april? Och dessutom dagen innan påskledigheten som är en av de mest traditionella godisdagarna på hela året?

Nyheten kan läsas i bl.a Aftonbladet, Expressen, DN och SVD. De nämnde den även på TV4 Nyhetsmorgon.

Samtidigt så skulle kanske en skatt på godis behövas. Om den kom tillsammans med en skattesänkning på frukt och grönsaker. Jag säger inte bu eller bä. Men OM det är ett aprilskämt, då har det verkligen väckt stor uppmärksamhet hos folk eftersom kommentarsfälten fylls på i brinnande fart i de fyra webbtidningarna.

Förra veckan var jag och Petra på Guldäggets Vernissage i Volkswagen Showroom på Hamngatan. Guldägget är ett av de främsta reklam- och kommunikationspriserna en byrå kan belönas med i Sverige. Låt oss kalla det för reklamvärldens motsvarighet till filmvärldens Guldbaggen. Jag och Petra kände att det vore roligt att vara med och mingla i folkvimmlet, titta på bidragen till årets gala och även synas. Ofta handlar det om att synas i den här branschen- det gäller att låta folk veta vem du är, även innan du är klar med dina studier. Vi hade jätte roligt- träffade trevliga människor och såg otroligt inspirerande och kreativa nomineringar:  


Rolighetsteorin:
Uppmaningen lyder- "Kan vi få mer människor att välja rulltrappan genom att göra den roligare?". Vid Odenplans tunnelbana i Sverige monterades ett gigantiskt piano upp på trappan invid rulltrappan vid en av utgångarna. Att gå i trappan lät alltså likadant som att spela på ett piano. Det slutade med att 66% fler människor än vanligt valde att ta trappan istället för rulltrappan. Se videon på Youtube. Bidraget är nominerat till bl.a. Event och Film. Skaparna är DDB Stockholm, för kunden Volkswagen. Fler roligheter på: http://www.rolighetsteorin.se/



Vart tar 100 000 kondomer vägen i sommar?:
Vad händer egentligen med alla kondomer i Stockholm under sommaren? Delas de med den där snygga tjejen du drog hem från krogen, din pojkvän sedan fler år tillbaka eller med en sommarflört ute på en äng under bar himmel? Projektet 100 000 kondomer skickade ut kondomer till kändisar, delade ut dem på stan och satte upp dem på fik och klubbar runtom i Sverige. Varje kondom fick ett ID-nummer. När man använt kondomen var tanken att man (anonym) skulle gå in på hemsidan http://www.kondom08.nu/ och dela med sig av sin sexupplevelse. Bidraget är nominerat till bl.a. Direkt. Skaparna är ESTER, uppdragsgivaren är LAFA (Enheten för sexualitet och hälsa).


Den stora galan äger rum den 15e april. Priset är saftigt och går på nästan 2000kr pp. Som tur är är jag student, och en studentbiljett (som ger inträde till efterfesten) går på 300 kr. Men då gäller det att stå och köa utanför China Teatern den 13-14 april. Vi får se om Petra eller min klass är intresserade av att haka på. Till påsk önskar jag mig en biljett till guldägget!