Fågel

Jag sitter och tittar på TV6 när kommentatorn säger "Gå in på TV6 och rösta på din favoritvampyr genom tiderna". Jag antog utmaningen och gick in på hemsidan, eftersom jag ju faktiskt har en favoritvampyr. Det är ingen mindre än Anne Rice:s Lestat. Denna underbara varelse har fått mig att tro på vampyrer och älska dem innerligt. Att läsa Anne Rice:s böcker är som att vara nyförälskad. Man kan inte sluta läsa och man kan inte fokusera på något annat i sin omgivning. När Lizzy för några år sedan fick mig att köpa första boken "Interview with the Vampire" trodde jag inte så  mycket om den. Men redan från första kapitlet var jag fast. Och efter det har jag varit helt såld på konceptet. Lestat osar ren kärlek, mystik och upphetsning på ett enastående sätt.

Jag har blivit något av en konservativ vampyrälskare. Jag kan liksom inte acceptera någon annan form av vampyr än den som Anne Rice skriver om. Att vampyrer t.ex. skulle skrämmas bort av vitlök, inte kunna komma in utan att vara välkomna (som i "Låt den rätta komma in"), ha sex med människor (som i "True Blood") eller vara ute på dagen (som i "Twilight") köper jag inte. Därför kan jag inte titta på andra vampyrserier. Nej, alla vampyrer är som Lestat, Louis och Armand. De kan inte vara ute på dagtid, de kan läsa tankar, de kan flyga (om de är tillräckligt gamla) och de kan absolut inte äta, dricka eller ha sex. Det mest erotiska i världen för dem är att suga blod. Anne Rice får mig att tycka att suga blod är det mest erotiska som finns. Så om det finns en vampyr där ute är ni välkomna att hälsa på mig. (Förtydligande: om Anne Rice:s vampyrer finns där ute så är ni välkomna att hälsa på mig).


Den femte boken i serien "Memnoch the Devil" och även den sista boken som Lestat spelar huvudrollen i. Mitt största fokus under Thailandsresan. Till Fredriks stora besvikelse?


Jag som vampyr i 3:an. På väg till Club Mera på vampyrkväll.


Och Lizzy från samma kväll. Lite mer övertygande.

I min familj har alltid den 24e oktober varit en helig dag. För att det är FN-dagen? tänker kanske ni. Men nej, det är inte pga FN som dagen alltid har firats hemma hos hos, utan pga att det är Evert-dagen. Det är nämligen som så att min familj består av en lill-Evert, en mellan-Evert och en stor-Evert, närmare bestämt min bror, pappa och farfar. På Evert-dagen äts det tårtor och det köps presenter. Och då har jag givetvis suttit hela mitt liv och känt mig lite bortglömd och bitter så där. Varför skulle min bror firas en extra dag om året och inte jag? Emelie, Maria eller Linnea klingade liksom inte fest och högtid i någons öron. Men sen sa min mamma till mig en dag:

 -Emelie, vi börjar fira Maria-dagen.

Maria-dagen är ingen mindre dag än den 28e februari, alltså idag. Då firas alla världens Marior för deras förträfflighet. Min mamma hakar på trots att hon heter Marie, men det fungerar liksom ändå. Och tankarna går ut till min gammelmormor Maria som är anledningen bakom varför jag heter Maria. En mycket fin saga. Idag lagadepappa en fin middag till mamma och mig så att vi kunde fira ordentligt.

Sen kom jag unnefund med att världens vackraste Isabelle också heter Maria, förvisso av för mig okända anledningar, men Maria heter hon. Därför har vi spenderat denna heliga dag tillsammans. Början på en evig tradition. Och vår kärlek kanske ser intim ut på bild. Men när man är två Marior på Mariadagen som tycker så mycket, så mycket om varandra, ja då blir det lätt lite intimt. Så grattis alla ni Marior där ute, på vår underbar dag!

Ibland känns det som att tekniken är emot en. Trots att man har full förståelse för hur ens mobil, dator eller kamera fungerar så vill de inte fungera som de ska. Nej, plötsligt bestämmer de sig för att leva ett eget liv och göra uppror mot att alltid fungera efter dess ägares viljor. Som min mobiltelefon i fredags kväll. Plötsligt stängdes den av helt utan anledning. När jag sedan satte på den igen var den mycket s-e-e-e-e-g. Och då gör jag upptäckten. I ren protest mot sitt liv som min slav har mobilen lagt inte mindre än 6267 sms i min utkorg. När jag öppnar upp för att se vad dessa mystiska sms är för något så får jag svaret- skadat.

Igår var jag och Isabelle och såg filmen Fish Tank. En film som vi båda velat se väldigt länge efter att ha hört mycket om den från vänner och media. Den var helt fruktansvärd. Och då menar jag fruktansvärd som i att man satt helt förstörd i stolen, höll för ögonen och gärna ville skrika "nej nej nej" vid flera tillfällen. Obehaglig till den gräns att det nästan blev svårt att andas och den stora godispåsen man hade med sig plötsligt kändes äcklig och oätbar. Men ändå så enkel, så fin och så äkta. Ja, äkthet var verkligen någonting som genomsyrade hela produktionen- från miljöerna till storyn och skådespelarna. När Mia (Katie Jarvis) åker iväg på slutet för att hälsa på valarna är det enda man kan tänka på att man aldrig mer ska klaga sitt liv. En film som bör ses på bio. Jag och Isabelle diskuterade att man i en hemmamiljö säkerligen hade bytt kanal bara för att man inte orkade se mer av den.

Så ta chansen, köp en biljett och se den på bio nu.


(bilder från filmen)

När jag började spela spelet insåg jag att många innan mig hade gjort det samma. Den andra ledtråden tar en till ett Youtubeklipp. Klippet har redan setts 14906 gånger. Med hjälp av Robert och Fredrik som började innan mig tog jag mig igenom alla ledtrådar tills det tog stopp. Fortsättning följer i början av mars... Så spela spelet nu. Alla har fortfarande lika stor chans att vinna: http://eniro.se/skattjakten

En interkativ skattjakt ledd av Eniro. Första pris: ett halvt kilo rent guld (142000 kr) gömt någonstans i Sverige. Man hittar det genom kartorna på Eniros nya karttjänst: Gatuvy. Ska vi spela?

Surfa in på: http://www.eniro.se/skattjakten/

Tävlingen påminner om webbtidningen Wired som hade en tävling som gick ut på att hitta Evan Ratliff, en av journalisterna på tidningen, genom Internet under hösten 2009. Vinnaren skulle belönas med 5000 dollar. Ratliffs IP nummer, fotografier, kontonummer och personuppgifter las upp på sidan. Ratliff tog i sin tur ut en stor summa pengar och åkte mot San Fransisco där han hyrde ett kontor varifrån han använde ett skyddat IP nummer. Över hela världen påbörjades en jakt efter mannen där både Facebook, Twitter och andra sociala medier spelade en stor roll i sökandet. I slutändan var det en 16-årig rysk hacker som hittade Ratliff genom att starta en tjänst som hade som funktion hade söka människor som hade varit registrerade på Facebook en kort tid, hade färre än 10 vänner och frekvent var inne på "Hitta Evan Ratliff" grupperna som startades på det sociala forumet. I slutändan kunde 16-åringen lista ut i vilket område Ratliff befann sig, vilket vid det här laget var i New Orleans. Han visste även om att Ratliff tyckte om pizza och var glutenallergiker. Han kunde sedan spåra när någon beställde en pizza från Ratliffs IP.nr och när en ensam man sedan trädde in hos pizzabagaren för att hämta ut sin glutenfria pizza så haffades han. (Min version har jag fått berättad på JMK, Ratliffs egna version finns på Wired:s hemsida.)

Det gäller att vara i framkant och nyttja Internet på ett spännande sätt. Kanske att Eniro och Ogilvy har lyckats skapa en lika lyckad kampanj i Sverige. Jakten börjar idag och håller på fram tills dess att skatten är funnen, någon gång i mars.

Och bättre tider blir det i april. Då åker jag till Berlin. Med Fredrik. Och då ska det vara varmt, och sol, och massa öl, och bra shopping och långa månskenspromenader längst myllrande smågator. Ja ni förstår. Nu blundar jag riktigt riktigt hårt och föreställer mig att vi är där nu. Nu.

Precis så här föreställer jag mig att det ska se ut.
Bild lånad från Vagabond. Ina Agency.

Aufwidersen!

Vet ni vad? Det är vinter och en massa snö ute. Nu råder SL Stockholmarna att stanna hemma imorgon. Ja, jag tror faktiskt att jag kan överväga att stanna hemma. Och dricka te. Under en stor filt. Och inte komma ut fören snön har smält. Här är anledningarna till varför Stockholmarna får ta ledigt imorgon:
 

Det går inte att åka kommunalt


Cyklarna har drunknat


Och snön har trängt in i bilarna

Vi ses i vår!

Låt mig komma hem Sl...

Kalas. I en gömd källarlokal vid Nytorget. Först hittade jag inte ingången. Adress: Närkesgatan 6, stod det i sms:et. Men det är svårt när det inte finns några tydliga vägnummer. Sen hittade jag skylten "Boulehallen". Jag öppnar den otympliga dörren och kliver in i en smal korridor. Det påminner om ett soprum. Jag ser en trappa längre fram och börjar ta mig neråt. Någonstans där nere hörs röster. Skratt. En restaurang uppenbarar sig framför mig. Men var är mitt sällskap? Jag hör ett distinkt pingisljud i bakgrunden. En plastboll som slår lätt mot ett bord. Igenom ett valv och in i ett rum med högt tak hittar jag mina vänner. Pingisbordet är upptaget och ingen är sugen på att ta an en av de många boulebanorna så vi beslutar oss snart för att röra oss mot karaoke på Johnnys vid Fridhemsplan. Men det fanns en annorlnda känsla där nere under marken vid Nytorget. Hit vill jag igen. Hit ska jag igen. Och spela rundpingis. Trots att jag suger på racketsporter vilket även får mig att avsky att spela dem. Det säger väl något om den medryckance atmosfären?

Café Saturnus, Eriksbergsgatan 6 i Stockholm. En ny upplevelse. Och de största bullarna jag har sett i mitt liv (vi delade två stycken på en- och jag blev så mätt att jag rullade hem). Fransk inspirerad inredning och meny. Ja, ni vill hit. Tro mig.

Spår av kärlek! Jag tycker om när en reklam blir så välkänd att den påverkar förpackningen på en produkt. Kreativa reklamare? Ja. Med stolthet ler jag åt att kreatörerna på Ogilvy lyckats påverka Delicatoförpackningarnas utseende. Och som jag konstaterat tidigare- reklamen är en av de bästa jag sett.

Igår var klassen på Hermans. Hermans är en vegetarisk restaurang i Stockholm som har världens godaste mat. En buffé kostar bara 70kr pp på måndagar om man är student. Value for money menade klassen och gick i samlad trupp dit.

I buffén ingår även hur mycket te man vill. Hermans snålar inte utan har införskaffat Yogi te i stora mängder. Jag älskar Yogi te. Men igår ifrågasatte Emil två av tesorterna och var tvungen att fråga personalen:
-Vad händer om man som man dricker women's tea och tvärtom?
-Det är ingen fara, menade personalen.

Eller?

Jag och Emil antog utmaningen och gick helt emot instruktionerna på teförpackningen. Jag drack men's tea som doftade av manligt svett och anis medan Emil tog Women's tea som doftade av vanilj och blommor. Men's te smakade vidrigt, Women's te smakade inte särskilt mycket alls. Vi får se vilka konsekvenser detta får för oss nu under dagen... Kan jag bli manlig av manligt te?

Igår sa Björn till mig:
-Kommer du ihåg på Alla Hjärtans Dag i Nacka Gymnasium när de gick runt och delade ut rosa ballonger till vissa som fått dem av anonyma beundrare medan vi andra satt tysta och ensama och inte fick några?

Jag fick aldrig någon ballong på Nacka Gymnasium.

När jag gick på lågstadiet i Älta Skola kom vår lärare på att alla skulle göra pappershjärtan till alla. Och sen fick alla skriva sina namn på små lappar och så fick man dra en person som man skulle vara extra snäll mot hela dagen. Då förekom det ingen orättvisa. Alla var glada och jätte snälla mot varandra- precis som man ska vara på lågstadiet.

När vi flyttade till USA ville jag förmedla denna underbart mysiga tradition till mina klasskamrater. Därför föreslog jag för min lärare att vi skulle göra samma sak- att alla skulle dra ett namn ur en hatt och vara extra snälla mot den personen under dagen. Det tyckte min klass verkade jätte roligt. Men de ändrade på reglerna och istället handlade det om att man skulle köpa en "Alla Hjärtans Dag present" till personen vars namn man dragit. Så i slutändan satt alla med gigantiska chokladaskar i klassrummet, men vi var snälla mot varandra också. Och igen- alla fick vara med.

Då blir min slutsats att kommunistiskt tänkande bör gälla på Alla Hjärtans Dag. I alla fall när man går i skolan. Alla ska få samma och dela lika. Total jämlikhet ska råda. Inget barn ska behöva känna att de inte får en ballong medan de andra i klassen får en.


Älta Skola, 1997


Julian Curtiss School, 1999

Nästan midnatt och först nu känner jag att jag har tid att dela med mig av mina erfarenheter och funderingar här. Annars går all min vakna tid åt att sprida kärlek som vackraste Mica så fint beskrev det. Idag fick jag lära mig något väldigt intressant:

Om man sätter på sig ett par glasögon som vänder världen upp-och-ner kommer hjärnan efter två veckor att anpassa synen så att man uppfattar världen åt rätt håll ändå. När man sedan tar av sig glasögonen kommer världen att framstå som upp-och-nedvänd i ytterligare ett dygn innan världen framstår som "normal" igen. Förklaringen är Perceptuell Anpassning, alltså att hjärnan uppmärksammar och anpassar skillnader i den visuella omgivningen åt oss. Om skillnader i omgivningen uppstår kommer hjärnan att anpassa vår syn så att omgivningen framstår som "normal" efter en tid. Psykologen George Stratton genomförde det första experimentet på 1890-talet för att se om hjärnan anpassade omgivningen om han bar ett par glasögon som vände världen upp och ner under några dagar. På femte dagen började omgivningen framstå som normal tills dess att man koncentrerade sig på olika ting. Detta och fler experiment bevisade hjärnans förmåga att normalisera vår omgivning trots skillnader i synfältet.

Vår lärare pratade om att han länge har velat försöka själv. Men att han ändå tvivlat:
-Vad händer om man lyckas ändra sin uppfattning av vad som är upp och ner och sen tar av sig glasögonen för att upptäcka att- haha- det går bara att ändra en gång?

Jag blir själv mycket, mycket nyfiken.

Läs mer om Perceptual Adaption och George Stratton.
Och även här.

Och nu ska vi se om jag kan göra något lika skickligt själv. Kanske inte. Men om några veckor? Vem vet...

Varningsskyltar överallt i hela Stockholm. Akta er för fallande istappar! På Nyheterna varnar de- istappar kan döda. Jag går långt, långt ut på trottoaren och kastar vaksamma blickar upp mot hustaken. Hela Stockholm har blivit en farozon. Men då frågar jag mig själv. Om en istapp skulle falla från en skyskrapa i New York- borde inte det då kunna klassas som en krigszon?

-Tänk att öppna ett alldeles eget litet fik. Man skulle inte behöva tjäna mycket pengar på det, utan bara ha det och riktigt njuta av att bjuda på nybakad äppelpaj och nybryggt kaffe ute i trädgården, sa Emma och tittade drömmande ut genom fönstret.

Ja, tänk om alla i världen satsade på att öppna små fik. Så skulle vi alla kunna sitta och mysa med varandra, köpa en chokladboll för 12kr och kaffe med obegränsat antal påtår för 18kr. I Linköping finns det ett fik som heter Åbacka Café. Det ligger i ett rött gammalt hus med lågt tak och vita knutar på andra sidan ån. Som taget ur en sagobok. Det absolut bästa som Linköping har att erbjuda.

I Linköping. Inte långt borta men ändå ett avbrott från vardagen. Det finns en viss charm med småstäder. Små röda hus och fik i varje hörn. Idag ska Emma visa mig ett chokladfik. Vilken dröm! Men nej, jag skulle ändå aldrig kunna bo i en småstad.

Ikväll var vi inte mindre än 10 personer som satt och tittade på finalen av Paradise Hotel. Popcorn var poppade och några hade köpt Sourz bara för sakens skull. När Jackie och Patrik vann, och dessutom delade på vinsten, trängde en liten tår fram i ögonvrån. Jag kan inte förklara hur jag blivit så besatt av en TV serie. Jag tror aldrig att jag varit en sådan här hängiven fan av något som gått på TV i hela mitt liv. Men det var något speciellt med Paradise Hotel, och det är jag inte själv om att tycka.

På TV6 kan ni höra Jackies och Patriks avskedstal. Självklart såg jag dem som värdiga vinnare. Främst Jackie. Hon har varit favoriten sen dag ett. Åsikterna gick isär där vi alla satt framför tven ikväll. Några svor och sa att de skulle behöva smälta det här i dagarna. Men nej. Det här tyckte jag att de förtjänade. Någonstans inom mig ångrar jag lite att jag inte drog iväg till efterfesten på Hell's Kitchen ändå. Men det känns ändå rätt att äventyret började där det startade- framför tven.

Mitt älskade program skapar rubriker i både Aftonbladet och Expressen. Jackie talar ut om att hon fick hämnd på sin pappa och om Expressen rapporterar om kvällens hångelorgie.

(fotograf Stefan Söderström för Expressen)


Det här blir antagligen det sista inlägget jag skriver om Paradise Hotel. Jag kommer att fortsätta följa deltagarnas bloggar ett tag till, främst Jackies. Det känns sorgligt att det är över på många plan. Men man kan samtidigt inte låta bli att le åt slutet på ett lyckligt kapitel! 

Det är svårt att greppa att finalen är imorgon. Imorgon?! Vad ska jag nu ägna vardagskvällarna åt? Paradise Hotel har varit ett givet inslag i min vardag sedan första avsnittet. Från början satt jag själv och tittade på kvällarna men på senaste tiden har vi blivit fler och fler som samlats och tittat, förundrats, skämts och skrattat tillsammans. Imorgon blir det en riktig avslutning med mexiko-tema! Vi hade funderingar på att ta oss till Hells Kitchen och möta alla deltagarna på avslutningsfesten, men någonstans insåg vi att det nog är bättre om vi stannar hemma.

Och imorgon får vi veta vem vinnaren är. Det har länge spekulerats om vem det kan vara. Jag har många i min närhet som påstår att de vet, och har skrivit upp namnen på lappar för att bevisa sin kunskap efter finalen imorgon. Jag har givetvis inte velat höra. Hållit för öronen och skrikit nej. Däremot fick jag mot min besvikelse reda på vilket kön vinnaren har (om min källa är korrekt det vill säga). Min lillebror kom hem och var jätte ledsen idag. Någon hade mot hans vilja berättat vem som vinner. Men självklart behöver inte ryktena stämma. Förhoppningsvis gör de inte det. Enligt TV6 själva är det en pistolduell som avgör tävlingen. Imorgon vill jag sitta med en margerita i handen och häpnas över vem som vinner tillsammans med alla mina vänner. Ett fint slut på en underbart, underhållande epok av mitt TV-liv.

JACKIE VANN!!

Idag var första dagen jag och Josefin uppträdde som gatumusikanter i Stockholm. Vi befann oss på Medborgarplatsen och möttes av många medlidande blickar, troligtvis pga att vi inte var särskilt duktiga. Men det betyder bara att det finns utrymme för utvecklingen. Det känns bra att jag för första gången fick möjlighet att använda alla instrument som jag har haft liggande hemma, som jag köpte för över 10 år sedan på en semester med familjen. Vi bör nog öva lite mer på att använda dem inför fredagen bara...

Dagens förställning finns att se på hemsidan:

http://gatumusikanterna.se