Fågel

Igår gick jag till gymmet. I vanlig ordning vore inte detta någon världsnyhet eftersom jag varit imponerande duktig sedan i januari och traskat iväg till SATS Fridhemsplan 3-4 gånger i veckan. Sen kom sommaren. Och med sommaren kom en lathet. En hemsk, ful lathet som svepte sig runt mig som ett täcke. Och man kan ju inte gå och gymma om man är insvept i ett täcke? Men igår, för andra gången på en månad, gick jag dit. Lite lönnfett och så där små finnig som man kan bli när man inte rör på sig på ett tag och äter fel (eller snarare dricker en masse latte framför datorn på jobbet) traskade jag ner till gymlokalen i mina fina och plötsligt lite obehagligt tajta gymkläder. Framför mig uppenbarade sig vältränade, halvnakna människor med muskler som glänsde som diamanter insmorda i svett. Perfekta kroppar med perfekt hud. Jag undvek att titta på mig själv i spegeln när jag tog mig igenom lokalen till min trampmaskin. Sen satte jag igång. Jag körde samma program som vanligt, bara det att jag och min kropp var långt ifrån sin vanliga form. Svetten rann ner för hela min kropp, tyvärr kunde den inte få några muskler att glänsa, för mina muskler verkade ha försvunnit i takt med första sommarsolstrålen. Men fan vad bra det kändes att stå där och svettas. Och fan vad stolt jag var över mig själv när jag en timme senare vandrade hem från gymmet. Nu gäller det bara att ta sig dit igen och fortsätta på denna trend.

Ibland är allt som krävs lite uppmaning och uppmuntran...
"Heja Emelie! Duktig Emelie!"

I natt vaknade jag klockan 4 på morgonen av att jag hysteriskt kliade sönder alla myggbett på kroppen i sömnen. Det är som tortyr. Det blir värre om man ger in och kliar tillbaka men att inte röra dem är obeskrivligt obehagligt också. Jag upptäckte ett stort, gigantiskt, jätte bett under min högra fot. Det har varit pest och pina att gå idag. Och jag har bestämt mig för att inte skaffa busskort fören början av augusti, så jag tvingades gå en hel del. Och ju mer jag gick, ju mer kliade det och ju ondare gjorde det.

Jag har dock hittat en lindring till alla dessa problem! I natt när jag vaknade upp sprang jag runt lägenheten som en galning i mörkret och letade efter insektsbettssalva. Men det fanns ingen att hitta! Då hittade jag en burk Tiger Balsam dolt längst in i en låda. Jag smetade flitigt in mig och vips- allt kliande avtog, nästan direkt! Och jag kunde sova sött resten av natten. Enda sen dess går jag inte långt ifrån min Tiger Balsam burk... Min bästa vän i sommar kanske?


http://www.tigerbalsam.se/

Dagens Trosa Ordspråk

Nu kommer vi <3

Mmmm för sommar. Mmmm för glass. Och jordgubbar. Och maränger. Och chokladsås.

Mmmm för att det är helg om 35 minuter!

Det har inte varit någon fartfylld vecka på jobbet denna vecka heller. Nu är det två personer på kontoret och jag. Ingen mer. Och telefonen. Ja den ringer inte så mycket heller. Det är ändå grått ute så det går ingen nöd på mig. Jag får ju tillgång till alla världens tidningar så att jag kan sitta och ströläsa i ändlösa timmar. Det är dock ändå skönt att det bara är fyra dagar kvar. Sen får jag sommar på riktigt. PÅ RIKTIGT. För en riktig sommar vill jag ha. Sol. Bad. Och promenader på Norr Mälarstrand med glass i stora lass! Glass får jag redan i eftermiddag. Då ska vi ha kalas här på kontoret, bara vi tre, och mumsa i oss jordgubbar, maränger, chokladsås och gammaldags vaniljglass. Oj vad jag längtar!

Gjorde om Mensa testet och tänkte lite mer denna gång.
Och nu står det att jag har goda chanser att kvalificera mig :D
Kanske borde ta och anmäla mig och testa trots allt...!

Jag fick för mig att underhålla mig med att göra ett "prov-test" för Mensa. Dvs att se om jag var en av de 2% av Sveriges befolkning med så pass högt IQ att jag kvalificerar mig till att vara med i den här super intellegenta gruppen.

Det står att man inte kan jämföra resultat på ett Internet-baserat test med ett i verkliga livet. Hur som helst blev mitt provresultat: "Sannolikheten att du kvalificerar dig för medlemskap i Mensa är liten." Och detta trots att de mätte min IQ till 119 vilket betyder att jag tillhör de 10% intelligentaste människorna i landet. Jag tolkar detta som felmarginal. Hallå jag är ju ett geni! Surt sa räven.

Try it: http://www.mensa.se/ under fliken "gör vårt provtest"

Det känns nästan som en ångstklump i magen. Jag sitter dagarna i enda framför den här datorn och tjänar pengar som jag så desperat behöver för att överleva hösten och studier samt för att kanske ha råd med en liten resa till solen senare i sommar. Samtidigt gör jag ingenting för att förtjäna de här pengarna. Telefonen ligger helt död och tittar på mig med toma ögon. Det enda ljudet jag hör är från fläkten som surrar högt i bakgrunden då jag vänt ner temperaturen till minsta möjliga. Jag tar små promenader till köket för att se om det behövs städas. Kanske står en kopp framme på diskbänken som vill komma ner i diskmaskinen? Kanske står kaffemaskinerna och skriker efter fler kaffebönor? Kanske, bara kanske finns det något ruttet i kylen som vill slängas som jag råkat missa de andra tjugo gångerna jag redan tittat efter denna vecka? Ibland kommer någon av de fyra personerna som är på kontoret ut och säger något till mig.  De behöver ingen hjälp, bara lite sällskap. Min första kopp fyller jag med te. Den andra med kaffe. Sen tar jag ett glas vatten. Sen börjar jag om från början. Det är kusligt lugnt här på på 6e våningen. När posten är sorterad och blommorna vattnade- vad behövs jag till då? Det känns som om hela världen står stilla. Utanför skiner solen. Jag skulle kunna gå ut och sätta mig på balkongen. Men då skulle min närvaro här kännas ännu mer meningslös. Men sen plötsligt ringer telefonen som legat död i flera timmar. Plötsligt kommer någon med ett bud som brådskande fort måste hitta fram till rätt person. Plötsligt springer någon ut från kontoret och behöver min hjälp med att sortera fakturor eller scanna in ett dokument i datorn. Då plötsligt känner jag mig lite behövd, sträcker stolt på ryggen och med mitt största leende utför dessa viktiga arbetsuppgifter men extrem glädje och precision.

När jag jobbar så blir jag alltid jätte orolig och stressad över att jag ska försova mig. Det är så lätt hänt att man hör alarmklockan ringa och av ren reflex stänger av den i sömnen. Därför har jag alltid två larm på min mobil. Om jag skulle råka stänga av det första, ja då ringer det bara tio minuter senare igen. När jag vaknade imorse blev jag jätte stressad ändå. Jag hade försovit mig (trodde jag) och skulle nu vara på jobbet om en halvtimma. Jag kastade i mig frukost och på med kläder, sedan så promenerade jag i rask takt iväg. Gatorna var helt toma och det kändes otroligt orättvist att jag nog var den enda människan i hela världen som jobbade just idag. För första gången på länge åkte jag själv upp i hissen till våning 6. Konstigt att alla börjar sin semester på en tisdag tänkte jag. När jag sedan kom upp och tryckte min bricka mot larmet öppnades inte dörren. Jag blev lite fundersam, varför frågade larmet mig efter min kod? Då började det långsamt gå upp för mig... Jag tog ut mobilen ur fickan och tittade sorgset på den när jag insåg att klockan var fem i halv åtta, och INTE fem i halv nio. Lite buttert slog jag in min kod och larmade av våningen. Sedan satte jag mig i ett konferensrum och suckade högt för mig själv med ett glas jordgubbsproviva i hand. Det smakade gott, men jag var ändå inte glad. Och jag är fortfarande inte glad.

Ja, idag var tiden äntligen inne! Jag vandrade längst Drottninggatan på lunchen när den vackraste av alla skyltar uppenbarade sig för mig: Fina Plagg 75% Rea. Ett glädjerus for genom hela kroppen. In på Weekday och fynda. Samvetet tar emot lite, men när man arbetar "hårt" under en ljuvlig sommarmånad förtjänar man faktiskt att skämma bort sig själv lite. Idag fick jag en klänning, ett linne och ett par skor för 183kr. Definitivt väl värt motsvarande två timmars lön!

Ytterligare en vacker kvinnlig superskurk

Harley Quinn från Batman