Men sammanfattningsvis vet jag inte riktigt vad jag tycker om 90-talets musikvideos. Samtidigt som jag uppskattar att de inte består enbart av halvnakna kvinnor som gnider sig mot en vältränad man med flera kilon guld runt halsen... Men musiken är i fokus i videon, och detta utan massa hokus pokus och specialeffekter i bakgrunden. I vilket fall som myser jag riktigt rejält när jag hör den här låten. Mmmmmmmmmmmmm!
Ifrågasätt dansen och videon. Hon guppar trots allt på ganska bra där mellan varven... Och timglaset känns som lite av en rip-off på Days of Our Lives. Men låten är onekligen en svensk klassiker!
Om den här artikeln är verklighetsbaserad och inte bara syftar höja lösnummersförsäljningen och skapa löpsedlar blir jag galen! So close, but yet so far away... Förhoppningsvis står vi ändå längst fram på Ullevi på fredag framför denna scen som då ska ha hittat sin väg till Göteborg på ett eget litet lastfartyg.
(Artikel tagen från htttp://www.gp.se, överst och alltså huvudnyheten på Göteborgs Posten nu på morgonen kl 10:40...)
Oj oj oj, nu är sista dagen ä-n-t-l-i-g-e-n kommen! Efter 16:00 idag är jag ledig resten av sommaren! Och solen skiner dagen till ära så att jag riktigt ska förstå hur underbart det kommer att bli med semester:) Weiiiii!
Jag har ett shoppingberoende. Kort och gott och sant. Inte för att mitt liv faller samman och alla pengar ohejdat läggs på dyra plagg. Mitt liv rasar inte samman och pengarna rusar inte iväg. Jag däremot är på ständig jakt efter de där fynden. Vare de rea-fynd, second-hand-fynd eller bara något orginal-pris-fynd. Jag är på jakt efter dem- kjolar, tröjor, linnen, skor... Listan kan göras oändlig. Och en månads shopping plagg lika så. Men jag fyndar ju. Så då är det inga problem? Om jag inte lägger mer än ca 1000- 1500 kr i månaden på kläder så gör det väl ingenting? Men det är så klart så fel. För jag får inte plats. Eller rättare sagt, mina kläder får inte plats. Inknycklade i små, trånga utrymmen bestående av lådor och gaderober trängs de. Och jag får ingen uppfattning av vad som finns där, för jag orkar inte leta runt bland alla saker. Istället köper jag nytt. Det är enklare än att varje morgon gräva i kilometer djupa högar. Och kläderna glöms bort. Och kläderna känns tråkiga. Och kläderna sitter inte så där perfekt som jag fick för mig att de gjorde när jag såg pris-lappen och stod där i provhytten och log ett gigantist leende för att jag- Emelie- hade hittat ett riktigt fynd!
Jag fyndade hursomhelst idag på lunchen. Tänk- nu har de 75% rea även på Monki! Så det blev tre linnen och en kjol för 212,50kr. Och jag lovar, när jag kommer hem, då ska jag rensa så att de inte behöver ligga gömda i överfulla lådor. Jag lovar...
Igår gick jag till gymmet. I vanlig ordning vore inte detta någon världsnyhet eftersom jag varit imponerande duktig sedan i januari och traskat iväg till SATS Fridhemsplan 3-4 gånger i veckan. Sen kom sommaren. Och med sommaren kom en lathet. En hemsk, ful lathet som svepte sig runt mig som ett täcke. Och man kan ju inte gå och gymma om man är insvept i ett täcke? Men igår, för andra gången på en månad, gick jag dit. Lite lönnfett och så där små finnig som man kan bli när man inte rör på sig på ett tag och äter fel (eller snarare dricker en masse latte framför datorn på jobbet) traskade jag ner till gymlokalen i mina fina och plötsligt lite obehagligt tajta gymkläder. Framför mig uppenbarade sig vältränade, halvnakna människor med muskler som glänsde som diamanter insmorda i svett. Perfekta kroppar med perfekt hud. Jag undvek att titta på mig själv i spegeln när jag tog mig igenom lokalen till min trampmaskin. Sen satte jag igång. Jag körde samma program som vanligt, bara det att jag och min kropp var långt ifrån sin vanliga form. Svetten rann ner för hela min kropp, tyvärr kunde den inte få några muskler att glänsa, för mina muskler verkade ha försvunnit i takt med första sommarsolstrålen. Men fan vad bra det kändes att stå där och svettas. Och fan vad stolt jag var över mig själv när jag en timme senare vandrade hem från gymmet. Nu gäller det bara att ta sig dit igen och fortsätta på denna trend.
Ibland är allt som krävs lite uppmaning och uppmuntran... "Heja Emelie! Duktig Emelie!"
I natt vaknade jag klockan 4 på morgonen av att jag hysteriskt kliade sönder alla myggbett på kroppen i sömnen. Det är som tortyr. Det blir värre om man ger in och kliar tillbaka men att inte röra dem är obeskrivligt obehagligt också. Jag upptäckte ett stort, gigantiskt, jätte bett under min högra fot. Det har varit pest och pina att gå idag. Och jag har bestämt mig för att inte skaffa busskort fören början av augusti, så jag tvingades gå en hel del. Och ju mer jag gick, ju mer kliade det och ju ondare gjorde det.
Jag har dock hittat en lindring till alla dessa problem! I natt när jag vaknade upp sprang jag runt lägenheten som en galning i mörkret och letade efter insektsbettssalva. Men det fanns ingen att hitta! Då hittade jag en burk Tiger Balsam dolt längst in i en låda. Jag smetade flitigt in mig och vips- allt kliande avtog, nästan direkt! Och jag kunde sova sött resten av natten. Enda sen dess går jag inte långt ifrån min Tiger Balsam burk... Min bästa vän i sommar kanske?
Det tar bara 5 minuter med båt från Källvik till skärgårdens mysigaste restaurang. Ute på Sävö krog förvandlas livet plötsligt till ett långsamt lunkande. Det enda ljudet du hör i bakgrunden när du sitter och dricker en iskall Nils Oscar är skratt från människorna runt omkring dig och vågorna som slår lätt mot båtarna vid bryggan. Det enda du ser är vatten och öar. Längst ut i skärgården döljer sig en pärla. Jag lutar mig bakåt och blundar. Njuter av solen. Njuter av att mitt hår är tovigt och salt från båtfärden ut. Njuter av familjen. Och av sommaren. Det här är sommar på riktigt. Här kan jag sitta för all framtid. Allt jag behöver finns precis här.
Det har inte varit någon fartfylld vecka på jobbet denna vecka heller. Nu är det två personer på kontoret och jag. Ingen mer. Och telefonen. Ja den ringer inte så mycket heller. Det är ändå grått ute så det går ingen nöd på mig. Jag får ju tillgång till alla världens tidningar så att jag kan sitta och ströläsa i ändlösa timmar. Det är dock ändå skönt att det bara är fyra dagar kvar. Sen får jag sommar på riktigt. PÅ RIKTIGT. För en riktig sommar vill jag ha. Sol. Bad. Och promenader på Norr Mälarstrand med glass i stora lass! Glass får jag redan i eftermiddag. Då ska vi ha kalas här på kontoret, bara vi tre, och mumsa i oss jordgubbar, maränger, chokladsås och gammaldags vaniljglass. Oj vad jag längtar!
Ja, man får ju definivt en tankeställare om vilket underbart land vårt Sverige är. Man följer två invandrare, Somaliska Ali och Iranska Masoud, på deras resa genom Sverige med svenska Louise. Från början är deras största dröm att få uppehållstillstånd och stanna i landet. Mot slutet är det enda de vill att komma härifrån. En mörk verklighet. Eller?
Gjorde om Mensa testet och tänkte lite mer denna gång. Och nu står det att jag har goda chanser att kvalificera mig :D Kanske borde ta och anmäla mig och testa trots allt...!
Något säger mig att det är en rip-off på http://www.tradera.com, men i vilket fall som kanske värt en chans. Spana in Sveriges nya auktionssajt på nätet http://www.budera.se.
Där kan man bland annat hitta: En virkad grön prinsesstårta för 50kr
En Messiahs plåtask med minttabletter för 29kr
Eller varför inte satsa på en brudklänning för 3450kr?
Jag fick för mig att underhålla mig med att göra ett "prov-test" för Mensa. Dvs att se om jag var en av de 2% av Sveriges befolkning med så pass högt IQ att jag kvalificerar mig till att vara med i den här super intellegenta gruppen.
Det står att man inte kan jämföra resultat på ett Internet-baserat test med ett i verkliga livet. Hur som helst blev mitt provresultat: "Sannolikheten att du kvalificerar dig för medlemskap i Mensa är liten." Och detta trots att de mätte min IQ till 119 vilket betyder att jag tillhör de 10% intelligentaste människorna i landet. Jag tolkar detta som felmarginal. Hallå jag är ju ett geni! Surt sa räven.
Igår var vi riktigt somrigt mysiga jag och Emma. På Pris X-tra vid Norrtull köpte vi med oss varsin matsäck bestående av pirog, potatissallad, fetaost, quinoa och mozzarella och vandrade bort till Vasaparken där vi satt och njöt av julisolen. Det är få förunnat när man jobbar under den somrigaste av alla sommarmånader. Sen gick vi hem till henne på Dalagatan och njöt av jordgubbar, melon och vaniljglass framför en Månlandnignsdokumentär. Mums!
Det hade varit skönt på ett sätt om det varit helt tomt
Då hade jag ju kunnat sitta och sjunga karaoke med mig själv på jobbet. Men nu skulle jag bara känna mig som en idiot om jag satt här själv framför datorn och gastade samtidigt som någon olycklig individ gick förbi. Det skulle kunna vara en traumatiserande upplevelse, för oss båda, men speciellt för mig. Så jag får köra lite hjärn-gympa-karaoke med mig själv. Sitta och titta på låten och texten och sjunga med i huvudet. Det kan nog bli spännande underhållning i ungefär en kvart i alla fall. Definitivt värt ett försök.
(redan efter fem minuter börjar jag dock små sjunga för mig själv. Detta känns lite för riskabelt. Men samtidigt busigt spännande. Kommer jag att bli upptäckt?! Det väntar att se...)
Det känns nästan som en ångstklump i magen. Jag sitter dagarna i enda framför den här datorn och tjänar pengar som jag så desperat behöver för att överleva hösten och studier samt för att kanske ha råd med en liten resa till solen senare i sommar. Samtidigt gör jag ingenting för att förtjäna de här pengarna. Telefonen ligger helt död och tittar på mig med toma ögon. Det enda ljudet jag hör är från fläkten som surrar högt i bakgrunden då jag vänt ner temperaturen till minsta möjliga. Jag tar små promenader till köket för att se om det behövs städas. Kanske står en kopp framme på diskbänken som vill komma ner i diskmaskinen? Kanske står kaffemaskinerna och skriker efter fler kaffebönor? Kanske, bara kanske finns det något ruttet i kylen som vill slängas som jag råkat missa de andra tjugo gångerna jag redan tittat efter denna vecka? Ibland kommer någon av de fyra personerna som är på kontoret ut och säger något till mig. De behöver ingen hjälp, bara lite sällskap. Min första kopp fyller jag med te. Den andra med kaffe. Sen tar jag ett glas vatten. Sen börjar jag om från början. Det är kusligt lugnt här på på 6e våningen. När posten är sorterad och blommorna vattnade- vad behövs jag till då? Det känns som om hela världen står stilla. Utanför skiner solen. Jag skulle kunna gå ut och sätta mig på balkongen. Men då skulle min närvaro här kännas ännu mer meningslös. Men sen plötsligt ringer telefonen som legat död i flera timmar. Plötsligt kommer någon med ett bud som brådskande fort måste hitta fram till rätt person. Plötsligt springer någon ut från kontoret och behöver min hjälp med att sortera fakturor eller scanna in ett dokument i datorn. Då plötsligt känner jag mig lite behövd, sträcker stolt på ryggen och med mitt största leende utför dessa viktiga arbetsuppgifter men extrem glädje och precision.
När jag jobbar så blir jag alltid jätte orolig och stressad över att jag ska försova mig. Det är så lätt hänt att man hör alarmklockan ringa och av ren reflex stänger av den i sömnen. Därför har jag alltid två larm på min mobil. Om jag skulle råka stänga av det första, ja då ringer det bara tio minuter senare igen. När jag vaknade imorse blev jag jätte stressad ändå. Jag hade försovit mig (trodde jag) och skulle nu vara på jobbet om en halvtimma. Jag kastade i mig frukost och på med kläder, sedan så promenerade jag i rask takt iväg. Gatorna var helt toma och det kändes otroligt orättvist att jag nog var den enda människan i hela världen som jobbade just idag. För första gången på länge åkte jag själv upp i hissen till våning 6. Konstigt att alla börjar sin semester på en tisdag tänkte jag. När jag sedan kom upp och tryckte min bricka mot larmet öppnades inte dörren. Jag blev lite fundersam, varför frågade larmet mig efter min kod? Då började det långsamt gå upp för mig... Jag tog ut mobilen ur fickan och tittade sorgset på den när jag insåg att klockan var fem i halv åtta, och INTE fem i halv nio. Lite buttert slog jag in min kod och larmade av våningen. Sedan satte jag mig i ett konferensrum och suckade högt för mig själv med ett glas jordgubbsproviva i hand. Det smakade gott, men jag var ändå inte glad. Och jag är fortfarande inte glad.
Ja, idag var tiden äntligen inne! Jag vandrade längst Drottninggatan på lunchen när den vackraste av alla skyltar uppenbarade sig för mig: Fina Plagg 75% Rea. Ett glädjerus for genom hela kroppen. In på Weekday och fynda. Samvetet tar emot lite, men när man arbetar "hårt" under en ljuvlig sommarmånad förtjänar man faktiskt att skämma bort sig själv lite. Idag fick jag en klänning, ett linne och ett par skor för 183kr. Definitivt väl värt motsvarande två timmars lön!
Imorse i pausen av Nyhetsmorgon på TV4 visades i vanlig ordning ICA-reklamen som jag bara älskar och som jag har älskat enda sedan det att den började köra på hela följetong konceptet. Karaktärerna i reklamfilmen blir äkta personer på något sätt som man vill se och veta mer om. Man nästan längtar efter att veckans nya reklamfilm ska visas för att ta reda på vad som kommer att hända härnäst. Sen har vi även Telia reklamerna där vi får följa en vanlig svensson familj i deras jakt efter mobiltelefoner och Internetanslutningar. Idag var pappan från Telia reklamen och handlade i ICA-butiken på TV-reklamen. Det sjuka är att man känner igen karaktärerna från båda "reklam-serierna" och att deras möte skapar ytterligare en dimension i att alla personer vore verkliga.
Mycket roligt och mycket uppskattat! Det kommer säkerligen att framkalla många leenden på läpparna av svenska TV-tittare runt om i landet.
"I Ola Pehrsons konstnärskap rör vi oss med snabbhet mellan mentala representationer och tankefigurer till virituella världar och skenvärldar. Centralt är intresset för det mänskliga beteendet, vad som styr det och hur det kan manipuleras. Intresset för hur vi uppfattar verkligheten och hur denna uppfattning sedan formar rörelsemönster och beteende manifesterades redan tidigt då Ola, i början av sin kariär, konstruerade en typ av glasögon genom vilka användaren fick en rapphönas synfält."
Utställningen börjar den 2 september på Färgfabriken. Den får bli ett av mina första riktiga mål att utforska med mitt nya medlemskap i MMV.
Jag har planerat att göra det länge och idag blev det faktiskt av som del av mitt Jag ska bli mer kulturell-projekt. Jag har gått med i Moderna Museets Vänner.
Medlemskappet innebär fritt inträde till Moderna Museet, Arkitekturmuseet, Nationalmuseum, Bonniers Konsthall, Gripsholms Slottssamling, Magasin 3 Stockholm Konsthall, Färgfabriken och Erik Höglund Samlingen samt Thielska galleriet. Dessutom får man personliga inbjudningar till en rad olika aktiviteter.
Genom att vara med i MMV bidrar man till att utöka museets samlingar i en tid med låga anslag. Stödet är en förutsättning för museets tillväxt - något som jag personligen tycker låter som ett bra projekt att vara engagerad i.
Medlemskapet kostar 250 kr/ år om du är under 30 år.
Och för mig kommer detta definitivt att bli ett lockbete i min längtan efter att bli en flitig museumbesökare.
Jag önskar att jag kunde hitta musikvideon för att dela med mig av slutsången i filmen Brüno, men innan den läggs upp med bild kan jag åtminstonde bidra med sången. Oavsett vad man väljer att tycka om filmen måste man ändå medge att det är ganska stort att få artister som Bono, Sting, Elton John, Chris Martin och Snoop Dog att ställa upp i slutsången.
Det har dock väckts ilskna känslor hos personer som menar att låten gör parodi av välgörenhet. När rykten börjat spridas om låten och vilka som skulle medverka i den skrev Brittiska "The Mirror" i april i år att texten: “For people of Africa who live in hell/ They will never wear Chanel” skulle vara med. Som ni kan se nedan har den repliken tagits bort vilket kanske är positivt. Jag tycker dock personligen att låten är lyckad! Och ibland behövs det väl komedi och skratt för att folk ska orka ta itu med livets svårare frågor?
He´s Brüno
"Dove of Peace"
I've written a song that I hope is gonna bring the world together Put down your guns and bombs and just make love forever (Okay then)
He's come to heal the world and make our nations calm down I am the Austrian Jesus He is the white Obama (He's the white Obama)
War's just based on hate and fear Stop fighting North and South Korea You're both basically Chinese He's Brüno, dove of peace
Ey yo Brüno, where the bitches at? You are Brüno, dove of peace You are Brüno, dove of peace (No I love black guys, I'm a chocoholic) You are Brüno, dove of peace
I have a dream for the Third World: clean water, food and teaching In every village and every town, a place for anal bleeching
We need to rid the world of hunger I'm like Bono except much younger He is only nineteen Ich bin Brüno, dove of peace Ey ey, he gay, he gay Okay
Jag kan själv klaga på att Stockholms tunnelbanenät är tråkigt, grått och skitigt. Samtidigt finns det stora skyltar vid Slussen och Fridhemsplan som jag ofta står och läser när jag väntar på tunnelbanan som talar om att Stockholms tunnelbanenät är den längsta konstutställningen i världen. Vilken konst? Jag gjorde ett projekt på Berghs för två år sedan som gick ut på att försköna Stockholms tunnelbanestationer. Särskillt S:t Eriksplan tycker jag är en väldigt dyster perrong att stå och vänta på. Till min förvåning upptäckte jag dock att SLs hemsida redan då skröt om alla konstverk som pryder varje station. Vid Hötorget finns det neonlampor i taket och Fridhemsplan är en hyllning till Carl von Linné. Lite fundersam åkte jag till stationerna och upptäckte till min stora förvåning att det stämde- konsten fanns där. Precis som den gör på nästan varenda tunnelbanestation i Stockholmsnätet. Men varför upptäcker man den inte? Varför klagar man ändå på att det är smutsigt och grått där djupt nere under marken? S:t Eriksplans perrong gjorde jag om till ett virrvarv av LPskivor, noter och musik för att hylla alla de skivbutiker som ligger i området. Hötorget hade jag velat inreda i stil med den fartfyllda marknaden över jorden. En station som jag kände och fortfarande känner håller standarden är Thorhildsplan. Där pryds väggarna av Pac Man och Super Mario figurer i 8-bitars format. Extremt charmigt!
Hur som helst visar det sig nu att det går att åka på konståkning med SL för att upptäcka och utforska de konstverk som pryder tunnelbanenäten. Allt man behöver är en giltig SL-biljett. På tisdagar visas Blå linjen med start vid Fridhemsplan, torsdagar gröna linjen och lördagar röda linjen med start vid T-Centralen. Man träffas klockan 13:30 på respektive SL-center och får åka med på den guidadeturen.
Kanske är värt ett försök så att man äntligen börjar uppskatta all den konst som faktiskt finns där nere under jorden?
Jag har länge haft som mål att ägna mig åt mer kulturella aktiviteter. Någon enstaka gång infinner jag mig på en vernissage, ett museum eller en tillfällig utställning. Vissa kvällar spenderar jag och min vän Lizzy framför gamla avsnitt av Twiligt Zone från Amerikanska 60-talet. Jag går på spelningar som min vän Leo har med sitt band Qloud Nine, försöker följa min svenska mys-idol Lasse Lindh och vara med på hans skivsläpp samtidigt som jag går på stora konserter med internationella artister, delvis U2 på Ullevi nu i sommar. Jag sjunger karaoke på Starbar vid Fridhemsplan nästan varje onsdag, vilket jag gjort under de senaste tre åren, där vi har bildat en egen liten subkultur av kareokefanatiker som träffas och hörs varje vecka. Spirituellt engagerar jag mig med spikmattan, rökelser och ett yoga pass då och då. Begreppet kultur har en vid definition, så vad jag menar med att bli mer kulturell kan även det betyda många skilda saker. Men jag vill bli mer engagerad i vad som händer i Stockholm stad, och jag vill vara del av den där gruppen människor som är med och upplever sådant som skiljer sig från resten av vardagen. Så nu sätter jag mig med ett stadigt grepp om DN På Stan som kom imorse och letar fanatiskt efter något storslaget event att uppleva redan denna vecka!
Det uppstod en het debatt på TV4 Nyhetsmorgon imorse när jag höll på att göra mig iordning för jobbet. Rökning på egen balkong om man bor i lägenhet kan skada hälsan av grannarna. Men ska grannar verkligen få förbjuda om man väljer att röka på sin egen balkong? Övervägande majoritet av svenskarna tycker att det var ett bra beslut att förbjuda rökning på krogen för några år sedan. Argumentet att personalen tog skada av att gäster valde att röka konstant på deras arbetsplatser och därför utsätta dem för andra-hands-rökning vägde tungt i den debatten. Personligen jubblade jag när jag äntligen kunde ha på mig mina favorit kläder ute utan att behöva oroa mig för att de skulle lukta som en halv askkopp när jag kom hem. Efter förbudet började folk ifrågasätta hur det överhuvudtaget någonsin kunnat vara lagligt att få röka på krogen.
Och nu nästa fråga. En sak att man får förbjuda rökning i offentliga miljöer- men på ens egen balkong, som man kämpat för och köpt med egna pengar- är det verkligen okej? Jag personligen har aldrig varit någon rökare och inte heller utsatts för jobbiga grannar som förpestat luften med små puffmoln som sakta men säkert slingrat sig in genom mitt öppna fönster och kvävt mig i sömnen. Jag har vänner som röker vars val jag väljer att inte lägga mig i. Om jag inte vill få rök på mig, ja då byter jag sida och ställer mig medvinds istället under promenader på staden. Men hur undviker man från röken om den långsamt tar sig in i ens eget hem? Var kan man gömma sig då? Mitt i sommaren ligger valet mellan att bo i en gaskammare eller en bastu. Som sagt är jag själv inte utsatt, men jag kan mycket väl tänka mig in i situationen. För jag tycker inte om cigarettrök och jag tycker inte om att svettas ihjäl hemma för att man inte kan öpnna fönstret.
Och var lämnar det mig i den här debatten? Ingen människa bör tvingas utsättas för skadlig rök. Men samtidigt bör man få rätt att nyttja sitt eget hem som man själv vill. Personligen kan jag tänka mig att denna debatt kommer att leda till ett förbud mot rökning på balkong i den mån att grannarna bevisligt tar skada. Och sen om några år kommer vi titta tillbaka på diskussionen, skaka på huvudena och undra hur det överhuvudtaget någonsin kunde ha varit möjligt att få röka på sin egen balkong.
Oslagbara känsla, så väl dagtid med en chai latte som vid skymningen med en kall öl i hand. Mälarpaviljongen är sommar Stockholms underbaraste fik och krog på samma gång. Inget slår att sitta längst ut på bryggan och sakta gungas av vågarna samtidigt som timmarna nästan flyger iväg i goda vänners sällskap och med underbar utsikt.
Enligt brittiska tidningen The Telegraph är Michael Jacksons död den näst mest omskrivna händelsen på Internet under 2000-talet. Varken Tsunamikatastrofen, 9/11 eller Irakkriget har fått lika mycket medieutrymme. Det är enbart Barrack Obama och det amerikanska presidentvalet 2008 som har varit mer omskrivet. Det sätter lite ljus på hur stor han verkligen var...
Åh se så svårt det är att jobba, nu är det dags för jordgubbar, glass och vitt vin :D Och om det inte passar har jag ställt iordning godis, körsbär och morotskaka inne på andra företaget.
Svårt liv man lever här på kontoret måste jag säga! :)
Nyligen trädde en spikmatta in i hemmet. En spikmatta som lovar att hjälpa till med ryggbesvär och emotionella spärrar. Nyheterna har de senaste dagarna haft många artiklar om hur spikmattor lovar hjälpa till med mer än vad som faktiskt har kunnat bevisats. Läkare är oense om huruvida de hjälper alls. En sak är dock säker, att känna 6000 små nålar trycka på varenda punkt på ryggen är otroligt avslappnande, även om de första minuterna gör lite ont. Och det är en skönare känsla än att gå på akupunktur, enligt egen erfarenhet. Så även om det inte bevisats att det kan lösa alla livets problem så kommer jag hålla fast vid de avslappnande stunderna. En placebo effekt har ju trots allt ändå en effekt!
Men på andra spelningen även i Milano. Betyder det att den spelas på andra spelningen i Göteborg enbart...? Då får jag väl bryta mig in på ullevi en andra gång antar jag!
... är när killar lämnar toaletten med toasittsen uppe. Jag blir smått kräkfärdig när jag vandrar in i ett badrum och ser den glansiga porslinsstolen noggrant täckt med små intorkade gula urindroppar. Jag är medveten om vad en toalett används till men varför måste jag påminnas om att andra tömt sina blåsor flitigt varje gång jag behöver göra det samma? Så snälla söta killar där ute i världen- fäll ner locket!
Rensade personalkylen nu på eftermiddagen... Hittade en massa mysiga öppnade yogurtar, färskostar, filmjölk och liknande som gått ut för 2 månader sedan. Det luktade inte precis gott skulle man kunna säga! Och då har jag inte vågat titta i alla påsar... Om man glömmer en yogurt som stått synligt framma i kylen i två månader, hur länge glömmer man en som ligger gömd i en påse? Hmm... Jag ger dem tre dagar. Men nästa vecka ska jag gå på mögeljakt i kylen med svärd och granater!
Det regnar utomhus och är kallt... jag var tvungen att sätta på mig halsduk imorse när jag gick till jobbet. Trött och med röda ögon tar jag en kopp cappucino och värmer mina kalla händer. Det ringer och jag blir ännu tröttare. Sen får jag plötsligt ett sms av min pappa. "Är det här din email adress Emelie? Vi tänkte skicka en bild på utsikten från frukostbordet". Fem minuter senare dyker en bild från paradiset upp i min inbox. Snälla ta mig dit!
Mina kära föräldrars hotell på soliga Rhodos imorse kl 10:00
Sitter och väntar på att få besked om hösten och skola hit och dit. Det skulle vara skönt att ha lite koll på vad man faktiskt kommer att syssla med om två månader. Men icke- Studera är så slöa... Dock tror jag att då jag inte kommer in på Medieproduktionen på JMK kommer hösten att spenderas ute på Södertörn läsandes kursen Kreativt Skrivande.
"Kursen vänder sig till dig som vill studera kreativt skrivande både praktiskt och teoretiskt"
De har spelat låten live endast en gång. Det var i torsdags i Barcelona. Samma turné som vi ska på. Tänk om de spelar den i Göteborg? Då kommer jag gråta floder och bokstavligt talat börja sväva...
Arbetsdagar innebär att man har en timmes lunch. På en timmes lunch hinner man ta sig från kontoret på flashiga Mäster Samuelsgatan 56 till stadens alla butiker som bara skriker högt om deras reor. På rea kan man fynda. Det gör jag alltid. Idag gled jag in på Weekday, en av mina favoriter, och köpte ett par glansiga tajts som jag velat ha så länge så länge... Jag fick dem för 75 kronor.
Jag var lite orolig där ett tag. Plötsligt, nästan över en natt, försvann alla reklamfilmer på TV för bindor och tamponger. Jag har aldrig varit ett jätte stort fan av just mensskydd reklamer egentligen. När jag var yngre var det nästan olidligt pinsamt och det började hetta om kinderna när man satt och kollade på TV med en kille och det helt plötsligt började doppas en tampong i någon blå sörja på skärmen. Lite av en panik känsla! Som om killen kopplade först då att man som tjej hade mens varje månad när reklamen kom på TVen och man själv satt där i rummet. Men jag växte upp och började tycka att reklamerna ändå var nyttiga och bra! Och att man som tjej ska vara stolt över att någon droppar blåa droppar på en binda som skyddar åh så bra enligt reklamen.
Men vad hände sen? Plötsligt försvann reklamerna helt och hållet från TV skärmen... Vad hände? Jag upptäckte det först i början av året. Det var liksom inte pinsamt att titta på TV med manligt sällskap längre. Men sen insåg jag att detta berodde på att de var borta. Dessa reklamer som gjort mig så generad genom alla dessa år. Jag började nästan sakna dem! Och de kom inte tillbaka! Men varför? Jag borde ha forskat mer om ämnet. Ställt de rätta frågorna. Begärt att de började sändas igen!
Och sen en dag var de bara tillbaka. Och nu kan det börja hetta lite härligt om kinderna när jag sitter framför TVen igen! Välkomna tillbaka alla ni tamponger och bindor! Have a happy period!