Fågel

Fanny skickade mig en länk med en nyhetsfilm om en svensk kvinna som hade fobi mot feta. Rubriken lyder: "Hon får panikattack- när hon ser feta". Självklart respekterar jag människor med fobier och vet att det kan vara jobbigt på sätt som andra inte kan förstå. Jag har själv vänner som mår dåligt av att titta på dokumentärer på TV om överviktiga människor. Vänner som kvider sig i soffan och säger "nej stäng av, det är äckligt". Men det är när det handlar om sjukligt överviktiga människor på TV. Inte alls till den graden som kvinnan i filmen. Hon vågade inte ens gå ur sin lägenhet för att hon var rädd att hon skulle stöta på en tjock människa på stan.

I samma väva skriver Aftonbladet en artikel om hur Obamas döttrar har bantat under den senaste tiden. Barrack Obamas fru, Michelle, har satt flickorna på en diet med mindre hamburgare och mer frukt. Tanken är att de egna döttrarna ska stå exempel mot aktionerna som behövs tas mot barnfetman i USA. Enligt artikeln är en tredjedel av alla amerikanska barn överviktiga.

Då hoppar vi tillbaka till kvinnan med fobi mot feta. Kommer hon någonsin att våga åka till USA?

-Hela bibeln kan sammanfattas i en mening: Kom ketchup så går vi, säger Jonas Gardell där han står uppe på scen på Folkoperan på Södermalm i Stockholm. Det är andra dagen han kör föreställningen "Trafikplats Glädjen", en föreställning där han plötsligt framstår som lite mognare än tidigare. Lokalen är proppfylld av medelålders människor och en och annan ungdom. Vi sitter på tredje raden, precis i mitten, och kan därifrån tydligt se hur spott flyger ur hans mun när han står längst fram på scen och terroriserar gästerna på första raden.

Första gången jag såg Jonas Gardell var under föreställningen "Väckelsemöte" 2004. Jag var nyss fyllda 17 år och hade aldrig skrattat så mycket i mitt liv. Gardells skämt om falukorvar som åkte ut och in, ut och in ur ugnen till korvvätskan åkte ut fick tårarna att rinna. Pappa och mamma har många gånger berättat för mig att de aldrig sett mig så glad eller skratta så mycket. Han hade vunnit mitt ungdomshjärta. Jag hade föreställningens affisch på mitt flickrum i år därefter. Han var det första jag såg på morgnarna när jag vaknade upp. Tre år senare var jag och såg föreställningen "Tillfällig gäst i ditt liv" på Circus. Samma charm och samma humor. Jag skrattade minst lika högt som första gången och fascinerades över hur någon kunde hålla igång med den energin i 1,5 timma på scen. 

Igår var det en mognare Jonas Gardell som gled in på scen. En Gardell som inte längre kände behovet av att vara hyseriskt rolig hela tiden. Föreställning blandade humor och sorg på ett mästerligt sätt. Till skillnad från de två tidigare föreställningarna grät jag inte längre av skratt. Detta trots att vitsar om korvar kom upp flera gånger. Publiken fick lära känna Jonas som en ung man som inte blev bjuden på hippor och aldrig fick dansa tryckare, med undantag från en gång. En ung kort man med talfel som drömde om "The happiest place on earth". Vi fick höra vad som hände under hans föräldrars skillsmässa och få en inblick i hans liv med Mark. Hur Mark varje natt innan han gick och la sig tog av sig linserna och plötsligt såg Jonas som världens sexigaste man. "Grrr". Från att ena sekunden sitta i total tystnad till att andra stunden skratta högt. Han lekte med publikens känslor.

Jonas Gardell förblir en av mina största idoler. En man som bjuder på sig själv med sådan energi att jag aldrig skådat något liknande. En man som klär av sig på scen och skakar på gubbfettet. Hur kan han då inte få en permanent plats i mitt hjärta? Ja Jonas, du får chans på mig!




Läs fler recensioner:
Svd: "Predikan om att leva livet"
Aftonbladet: "Mästare på att möta publiken"

Ikväll var jag på Norra Brunn i Stockholm. Varför tar man inte chansen att gå på Stand Up oftare egentligen? Som student kommer man in och kan stå i baren för bara 80kr från tisdag till torsdag. Ikväll stod Måns Möller, Soran Ismail och Johan Sköld på scen. De är bra på TV men även bättre i verkligheten. Det som främst etsade sig fast i mitt minne var Sorans tankar om hur vår svenska mentalitet fungerar i internationella sammanhang. Han berättade om när han bodde i USA under ett utbytesår och satt hemma hos några kompisar. Någon skulle precis döda en spindel som kröp fram över golvet när Soran utbrast:

-Don't kill the spider!
-Why, frågade kompisen.
-Because it will rain tomorrow.

Han ifrågasatte även allt för vanliga svenska uttalanden som översatta på engelska blir: "It's a day tomorrow too" och "We can't have that fun". Fraserna fungerar inte riktigt så bra som ursäkter till varför man vill gå hem tidigt en kväll istället för att följa med på festen när man befinner sig i uttlandet. "Yes, it's a day tomorrow too...? But why can't you come to the party?!"



Imorgon väntar Jonas Gardell på Folkoperan på Södermalm. Jonas Gardell är min absoluta favorit. Imorgon kommer jag skratta så att jag gråter.

När jag var liten älskade jag filmen Gremlins. Mest av allt älskade jag så klart Gismo som är den lilla, luddiga huvudfiguren i filmen. År 1994 köpte jag ett Gismo gosedjur. Han var min absoluta favorit i hela världen. Varenda gång familjen åkte på semester så fick Gismo följa med. Jag och min bror hade till och med ett fotoalbum bara på bilder av våra gosedjur i fjärran länder. Gismo bor självklart fortfarande i mitt rum.

Tidigare i höstas köpte jag filmen Gremlins från 1984 på DVD. Vi var ett tappert gäng på fyra som fyllde en stor skål med godis och satt en lördagskväll och tittade på filmen. Nostalgiskt. Men om jag ska vara ärlig var filmen extremt mer flippad än vad jag mindes den från barndomen. Plötsligt började de onda gremlinsarna att röka, dricka öl och spela poker. En tjej i min klass kommenterade "Sådana där filmer ska man inte se om". Kanske inte. Men nu skickade Mica precis en länk till mig. Gremlins 3 ryktas komma ut på 3D bio inom kort. Det betyder att min Gismo kan komma att få gå på sitt första biobesök inom kort.  Dags att dra fram champagnen och fira kanske?

Vardagssagor finns överallt omkring oss. Vi kan se dem om vi bara stannar upp en stund och tittar. Ibland är det leenden, gester och skratt. Små vardagshändelser som innehåller så mycket. Andra gånger finns de nedskrivna. Ikväll fann jag en saga på Momma på Södermalm:

"Vid korvkiosken nere vid Skanstull. Jag handlar av en man med röda köttiga händer. Midvinter Stockholm... "


Jag, Isabelle och vackra Mica skapade en egen vardagssaga när vi trotsade snöovädret på Bondegatan. En promenad i djup snö mitt ute på gatan kan vi titta tillbaka på och skratta om i sommar. Vi kan i alla fall skratta åt att Isabelle valde att sätta på sig converse skor. Hur tänkte du egentligen då Isabelle?

I åtta veckor framöver, med start den 1a februari, kommer jag och Josefin att vara gatumusikanter i Stockholm. Syftet med projektet är att studera hur det är att leva som gatumusikant samt hur människor och samhället bemöter en när man står på gatan och skapar musik. Med lite skicklighet kommer vi dessutom att kunna dryga ut studentkassan. Hela projektet kommer att läggas ut på vår nya blogg. Där kommer ni att kunna ta del av så väl reflektioner och intervjuer som musikvideos, radioinspelningar och bilder.

Ta del av vårat offentliga experiment: http://gatumusikanterna.wordpress.com/ 
 

Nu börjar jag seriöst att ifrågasätta vad Paradise Hotel gjorde med deltagarna. Vad kan mediehysteri göra med människor? Jag har så klart ingen insikt i verkligheten, jag har bara följt programmet och deltagarnas bloggar under vinterhalvåret. Men det hindrar mig inte från att reagera.

På Jackies nya blogg hängde hon igår ut de andra deltagarna i det offentliga. Till sitt försvar skrev hon:
"Jag gillar alla personer jag lagt ut. Undrar hur de kommer att reagera? Man får skylla sig själv om man blivit offentlig." Cimon ifrågsätter henne sedan idag.

Jag kanske inte kommer att behöva leva utan Paradise Hotel efter finalen trots allt. "Programmet" fortsätter på nätet. Men i detta fall, även om jag som sagt var vet att jag inte har någon insikt i verkligheten, måste jag hålla med Cimon om att jag blir näst intill illamående. Och jag vet inte längre vem man kan "skylla" på. Kanske är det alla vi tittare? Eller TV-teamet som gjort allt för att få tittarsiffrorna?

Jag har tjatat en halv evighet om att jag följer Paradise Hotel slaviskt. Att sätta på TV6 och följa med till sol och fest i Mexiko har varit en räddning för mig under de mörkaste vintermånaderna. Förhoppningsvis kommer solen i takt med finalen i nästa vecka, annars vet jag inte hur jag kommer att överleva...

Jag tycker innerligt om programmet och finner det underhållande och roligt. Fram tills igår. Jag kan inte ens börja förklara hur jag kved mig i soffan när Kristoffer fick Jackie att sova hos honom. Hur han grundlurade henne för att få vara kvar i spelet. Ja, den som ger sig in i leken får leken tåla och kanske att vem som helst hade gjort det samma. Men jag måste få skylla på någon. Då skyller jag på producenterna. Hur kan de komma med en sådan idiotisk utmaning att en av deltagarna blir tvugna att få en annan att sova hos dem för att stanna kvar i spelet?

Tänker de ens en sekund på deltagarnas bästa då, eller handlar det bara om tittarsiffror? Vid tidigare skeden har jag sett förbi TV-teamets aktioner eftersom de har tagit på sig sådana hederliga åtgärder som att testa alla deltagare för könssjukdomar innan säsongen satte igång och även att de (enligt rykte) bara serverade alkohol två timmar per dag så att deltagarna inte skulle bli för fulla. Men när de säger åt Kristoffer att han måste få Jackie att sova hos honom, och att hon dessutom kommer att mötas av svåra konsekvenser, det förstår jag inte. Det är till och med så lågt att jag igår övervägde att sluta titta på programmet trots att det bara är tre avsnitt kvar. Följden blev som bekant att Stefan åkte ut, till min lättnad rök med andra ord inte Jackie. Däremot började jag innerligt ifrågasätta hur TV6 någonsin kunde tillåta henne att vara med i programmet till att börja med. Så dåligt som jag mådde av att titta på programmet igår... Den ångesten har jag inte känt på länge.

Emanuela De Paula på reklamskylt vid T-centralen idag 

Gina tricot får ett nytt ansikte? Jag kommer ihåg när Gina tricot blev stort. Det fanns en butik i Stockholm som låg i PK huset och dit valfärdade tjejerna i början av 00-talet. Den blonda modellen prydde skyltarna inne i butiken och log vackert mot småflickorna som också ville se ut som henne. Plötsligt ägde nästan varje tjej i skolan ett tajt linne med spets uppe och nere. Ett klädesplagg som gick att köpa för 129 kr (om jag inte minns helt fel). Linnet fanns i tusentals färger och mönster kändes det som, och ju fler man hade desstu bättre var det. Gina tricot växte under åren och fanns plötsligt lite här och där runt omkring i Stockholm. Alla tonårstjejer njöt av att köpa de billiga plaggen. (Jag köpte dem också även om alla plötsligt såg likadana ut och att jag dessutom aldrig ägt ett ginatricotplagg som inte gått sönder.) Och även om kläderna ändrades efter säsonger och trender så bestod en sak: den blonda modellen.

Fram tills idag. Idag ändrar Gina tricot profil. De byter ansikte. När jag stod och väntade på tunnelbanan imorse upptäckte jag de stora affischerna för första gången. En skönhet med mörkbrunt hår stod plötsligt och posade mot den traditionella vita bakgrunden och med den svarta logan i botten. När jag gick förbi butiken på Sergelgatan i eftermiddags såg jag att det nu var den brunhåriga modellen som log mot småflickorna i butiken. Jag surfade in på hemsidan- även här saknades den blonda modellen. Det är spännande att jag, trots att jag inte är någon anhängare av ginatricot på något sätt, faktiskt saknar den blonda modellen, även om jag bara upptäckt att hon varit borta i en dag. Så djupt förankrad var hon med varumärket för mig.

Läs om varför den blonda Pernille Holmboe försvunnit på Expressen: HÄR
Och i Resume: HÄR

Pernille Holmboe, bild lånad från Resume

Jag tycker om när folk har tidningar liggandes vid kaffebordet hemma som gästerna kan läsa. Det kan se så himla hemtrevligt ut med en Allers, Se & Hör eller Plaza Kvinnan som ligger på en slarvig (ofta en planerad slarvig) hög i ett tidningsställ eller på bordet. Tidningarna ska se lite utnötta ut så att man verkligen förstår vilken läsglädje de skänkt gång på gång sen det att de las vid det där kaffebordet. Men jag vill inte ha likadana tidningar som alla andra. Idag var jag och Josefin på Filmhuset och gjorde ett riktigt fynd: Films and filming. Det är gamla filmtidningar från 50-, 60- och 70- talet fyllda med filmnyheter och underbara bilder. Filmhusets bibliotek rea:de ut de nostalgiska konstverken för 20 kr för 10 stycken. Så nästa gång någon kommer hem på kaffe till mig lovar jag att de kommer att mötas av riktigt gamla, slitna och vackra tidningar som bara skriker hemtrevlighet och flera års läsglädje.

När man var liten var det bara de "coola kidsen" som bröt mot reglerna. Någon norpade en kaka i skolkafeterian eller fuskade på ett prov. Jag var aldrig en av de coola. Nej jag var en av dem som alltid gjorde som jag blev tillsagd av mina lärare. Jag kommer ihåg i femman när jag gick i Julian Curtiss School i Greenwich och plötsligt började bli kallad för "teacher's pet" av andra barn i klassen. Jag var som en liten oskyldig docka som gjorde läxorna flitigt, alltid kom i tid till skolan och oftast fick höga resultat på proven. I USA börjar man få betyg och skriva komplicerade prov redan från första klass så jag kämpade för att få ett A i varje ämne redan som tio åring. Jag fortsatta vara flitig och följa alla regler även när jag växte upp. Båda på högstadiet och i gymnasiet var det många som betraktade mig som en pluggis. Men jag var en stolt pluggis som stod rakryggad och verkigen njöt av att känna mig duktig.

Men sen någonstans så måste man göra revolt mot sitt gamla liv. Jag har varit duktig och ordningsam sen det att jag var liten. Det är först nu som jag börjar njuta av att göra små hyss. Plötsligt blir jag som en av de coola små flickorna på lågstadiet som fnittrar åt bus som man hittar på. Men jag är äldre än dem så jag skrattar snarare högt än att jag fnittrar. Som i onsdags när vi hade pub i skolan. Vi passerade stopp-skylten och vände på en tavla i hallen. De må låta som barnsliga och tråkiga hyss, men som jag sa, jag lever om det "coola" liv jag aldrig hade som barn. Efter 22 års slit känns det faktiskt rättfärdigat att få bryta mot reglerna någon gång ibland.

Ofta får jag höra om tjejer som klagar på att de bara dras till bad boys. Killar som håller på med kriminella aktiviteter och umgås med underliga människor. Men samtidigt är de ju just de killarna som är så spännande menar tjejerna på. Det är ju något speciellt med en bad boy trots allt. Nu finns det en sida som hjälper dig som söker en bad boy, eller en bad girl, i ditt liv: Prisondate.se. På Prison Date kan manliga och kvinliga interner lägga upp kontaktannonser för att hitta kärlek eller vänskap på andra sidan fängelsemuren. Om du är en av de tjejer och killar som söker lite spänning i ditt liv, varför tveka? Det är gratis att bli medlem på sidan och börja surfa runt bland internernas profiler direkt.

Jag var på polisstationen igår och berättade om en misshandel som jag och en kompis bevittnade tidigare i vintras. När jag förklarade för polisen hur gärningsmannen hade betet sig hotfullt genom att slå upp armarna så sa polisen "vem var det som kasta?" och log. Jag skrattade till lite nervöst men kopplade inte direkt vad han menade. Men sen slog det mig: "Du menar som skogsturken? Ja så betedde han sig." Polisen log och sa: "Ja precis så".

När polisen börjar referera till ett youtube-klipp i ett förhör, då vet man att sociala mediers roll i samhället är enorm.

Under kommande 10 veckor kommer Medieproduktionskursen på JMK att handla om Digitala Medietillämpningar. Jag misstänker därför att jag framöver kommer att fortsätta dela med mig av delar av all den fascinerande kunskap som vi får ta del av på lektionerna. icloud är ett sådant exempel. En applikation som jag givetvis själv skaffat nu och planerar att börja använda mig av.

På Odengatan ligger en lägenhet med utsikt över Vasaparken. En lägenhet på tredje våningen på tre rum och kök med balkong. I ett träd precis utanför brukar en duva lägga ägg varje vår. Min mormor brukar sitta på balkongen och titta på fågelungarna när de kläcks i takt med att trädet fylls av gröna löv. Men det finns en hemlighet hemma hos min mormor, ett hus i ett hus. Ett dockskåp. När jag var liten brukade jag föreställa mig att dockorna blev levande på natten. Att de levde ett eget liv där inne, dansade, pratade och satt och åt med varandra. Mormor satte sig alltid på golvet bredvid mig och berättade om alla dockor, möbler, tavlor och leksaker som hon hittat och placerat där inne. Hur hon ropat in dem på auktion eller hittat dem i en antikvitetsbutik på någon bakgata i stan. Jag var helt fascinerad av berättelserna. När hon talade om att många saker i dockskåpet var över hundra år gamla tänkte jag att dockskåpet funnits sedan jordens skapelse. När man är liten är hundra år en evighet. Idag när jag var hemma hos mormor satt jag länge och studerade dockskåpet. Jag är fortfarande lika fascinerad som när jag var liten. En del av mig tror fortfarande att dockorna blir levande på natten.

Och just nu förtjänar jag en öl. Jag kom på att vi inte har tillräckligt mycket att fira för att gå och köpa en flaska champagne. Kanske en flaska mousserande? Men nej. Det blir en öl. Imorgon. För att vi verkligen verkligen förtjänar öl just nu. Som denna Estrella som inmundigades på Placa del Sol i Barcelona i somras. Jag röstar för att vi åker dit imorgon! Och nej, alkohol löser inte alla problem. Med undantag för imorgon. Då löser ölen alla problem.

Vad betyder en vit vinter i Stockholm?

Enda sedan det att jag började kolla på Paradise Hotel tidigare i höstas har jag fått höra hur snygg och perfekt Catja är. Det är allt killarna i min närhet har sagt: "Catja är omänskligt snygg". Nu när vi satt framför tven och tittade på det efterlängtade avsnittet rös de till när Fransesca och Pontus fick möjlighet att rösta ut någon. "Inte Catja, INTE Catja" satt de och kved i soffan. Och sen åkte Catja ut. De svor och de klagade. De hotade med att sluta titta på programmet. "Kunde inte Fransesca ha röstat ut sig själv?" menade de. Men nej, vackra Catja röstades ut ur programmet. Och nu har pojkarna gått in till sig och gråter tårar av blod. Men det är toma hot. Imorgon sitter vi framför tven tillsammans igen. Nu kommer inga fler deltagare in. Nu är det dags för semifinal. Bara tio avsnitt kvar, alltså återstår bara fem kvällar att fly verkligheten och besöka paradiset denna vinter...

Nu skryter Aftonbladet om att deras nöjessida är den mest populära i hela Sverige och att de är först med alla de senaste nyheterna om bl.a. Paradise Hotel. Ikväll finns det ingen nyhet om brustna hjärtan i Aftonbladet- trots att killar Sverige över gråter sig själva till sömns ikväll.

Men oroa er inte kära pojkar, ni kan alltid få mer av Catja på hennes blogg: http://www.tv6.se/catja

"Människorna i Haiti har en tiondel av förmögenheten som en människa i Dominikanska Republiken har," berättade vår turguide för oss när vi vandrade igenom staden Puerto Plata, den näst största staden i Dominikanska Republiken. Både Haiti och Dominikanska Republiken ligger på ön Hispañola där vår familj var på semester för två år sedan. Efter jordbävningen som sägs vara den största naturkatastrofen i modern tid förstördes Haitis huvudstad Port-au-Prince och fram till idag har 70 000 kroppar begravts runt om i landet. Hur många människor som ligger begravda bland de raserade husen vet ingen. Det har det talats mycket på nyheterna om att Haiti är ett av världens fattigaste länder. Ibland är det svårt för mig att verkligen förstå hur fattigt det kan vara i ett land, och hur livssituationen kan se ut för människorna världen över. Man växer upp i en skyddad bubbla och möter bara missären på nyheterna. När vi var i Puerto Plata kommer jag ihåg att jag tänkte att det såg fattigt ut. Jag befann mig i den fattigaste staden jag varit i i mitt liv. På gatorna satt män i plaststolar med hagelgevär. Jag vågade inte fota dem, men jag bad om tillåtelse att fota en vakt inne i en juvelbutik. Vägarna var trasiga och hus stod toma och övergivna. Stadens huvudtorg såg slitet ut och fylldes av människor som sålde kokosnötter, puttsade skor och satt och drack kaffe. Staden låg ganska öde när vi vandrade längs de färgglada husen. Jag tyckte synd om människorna på något sätt.

Idag ifrågasätter jag mig själv lite. Människorna jag såg på gatorna i Puerto Plata log och såg glada ut. De satt och pratade och skrattade medan barn lekte på gatorna och ängarna utanför staden. På hotellet pratade personalen glatt om de vilda nattklubbarna som låg inne i "Silver Staden" som Columbus namngav den när han seglade in i hamnen för första gången. De frågade om vi inte ville följa med in på natten. Vi vågade inte och tackade artigt nej. Kanske hade min syn av staden ändrats redan då om jag vågat följa med?

När jag jämför bilderna jag själv tagit i Dominikanska Republiken med bilderna på Port-au-Prince som syns i tidningarna ryser jag. Om jag ansåg att Puerto Plata var en fattig stad när jag var där, hur såg då Haitis huvudstad ut även innan katastrofen? Dominikanerna talade om hur fattigt det var i landet på andra sidan floden, de talade om billig arbetskraft och svåra livsförhållanden. De talade om att hålla människor från Haiti ute ur deras land. I min skyddade bubbla där jag sitter i min säng hemma i Sverige och klagar över kylan utanför gatorna tittar jag samtidigt på döden och smärtan på Nyheterna. Det går inte ens att börja förstå hur de människorna har det just nu.

Jag är ganska bra på att tjata om att jag längtar till Barcelona. Jag tror att jag de senaste veckorna nämnt Barcelona minst en gång per dag. Jag har liksom lyckats åla in någon kommentar om staden i konversationer som ibland handlat om helt andra saker. Min senaste stora plan var att få klassen att åka till Barcelona under projektarbetet i vår och blogga om staden. Det kändes precis som något som vi behöver lära oss i skolan på Universitets nivå- hur man bloggar om Barcelona. Sen satt jag och tittade på gamla bilder från staden, hittade en gammal metrobiljett i en byrålåda och kramade om en kjol som jag köpt uppe i stadsdelen Gracia under en av många långa promenader bland de slingrande smågatorna. Men sen kom jag till en insikt igår morse när jag låg med dov huvudvärk efter att ha druckit en öl för mycket dagen innan. Min fina pojkvän frågade om vi inte skulle äta frukost på Mocco. Det är klart att jag ville äta frukost på Mocco. Där finns det nämligen en underbar kreation som heter Barcelona Toast. Den har inte bara ett underbart namn, den samkar även ljuvligt. Vi promenerade ner till Mocco som bara ligger 50 meter bort och han beställde två mackor till oss. När vi satt där och tog de första tuggorna insåg jag att jag har en bit av Barcelona bara runt hörnet. Och 98 kr må vara dyrt för en toast, men det är billigare än en resa till Barcelona. Så tills dess att jag skramlar ihop tillräckligt med pengar för att åka iväg till min drömstad så kan ni hitta mig nere på Mocco med jämna mellanrum. Tack finaste Fredrik för att du påminde mig om det. 

Jag har någon slags övertygelse om att bilder utan blixt är finare än bilder tagna med blixt. För helt ärligt talat- vem vill lysa upp sitt kritvita ansikte mitt i vintern med omänskligt ljus? Däremot är inte min kamera den lättaste att få tydliga bilder med när man stänger av blixten och försöker ställa in kontraster och slutartid manuellt. Men resultatet blir ju lite arty. Och eftersom vi är ganska arty av oss så fungerar det ändå riktigt bra. Det bästa av Baltazar i fredags var vi.


Farima och Rihaneh

Josefin

Niklas och Emily

Jag tycker om att titta på Melodifestivalen. Det första minnet jag har av att sitta ett helt gäng och titta på programmet var 2002 när vi var uppe i Trysil och åkte skidor. Vi fick in SVT på TVen i fjällstugan som vi hade hyrt och satt sen allihopa och hejade på. Mest av allt minns jag City Brandsta Släckers som sjöng "Kom och ta mig långt härifrån" och sen klappade händerna. Den låten sjöng vi i backen dagarna som följde, åkte skidor på led och klappade händerna. En töntig låt som fick alla att skratta. Och det är väl precis vad musiktävlingen ska handla om- skratt och underhållning.

SVT känner press på sig att vinna nästa Eurovision festival. Efter år av fiaskon och bottenplaceringar av de svenska artisternas behövs en ny plan. Planen är att utesluta ett antal svenska jurystäder från att få rösta på tävlingen, och istället låta större europeiska länder få rösta fram Sveriges vinnare. Tanken är att då kröna en vinnare som tilltalar "Europeisk musiksmak". Några av orterna som offras är Norrköping, Örebro och Sundsvall.

Markus Larsson skriver en krönika om att det är desperat och onödigt av SVT. Han ställer frågan "Hur viktig är egentligen en framgång i Europa? Betyder det nåt alls? Ja, definitivt."

Visst vore det roligt om vi vann Eurovisionfestivalen. Men samtidigt är frågan var gränsen går. Vad händer med skrattet och underhållningen när stora delar av Sverige kommer sitta och tjura över att de inte längre får någon säg i den svenska tävlingen? Och blir det verkligen svenskarnas favoritartist som får representera sverige när övriga europa får en säg även på hemmaplan?

Varje gång jag tittar på min mobil tänker jag på sommaren. Anledningen är min bakgrundsbild. En av alla underbart soliga dagar under sommarlovet åkte jag, Linnea och Isabelle till Hellasgården. Vid Hellasgården mötte vi upp lite vänner, simmade runt i det varma vattnet och fikade med bullar och saft. När jag tittar ut genom mitt fönster nu känns det nästan overkligt att en sådan dag ens är möjlig att uppleva i Sverige. Grå snö ligger på hustaken. Men så här känns det varje vinter- sommaren börjar kännas som en dröm. Därför drömmer jag varje gång jag tittar ner på min mobil. Badkläder på tork medan vi ligger och njuter av värmen på klipporna. Varför kan det inte alltid vara sommar?

Och så var det bara tre dagar kvar av denna kurs. Frihet? Ja. Nu blir det att springa iväg på seminarium och presentera en marknadsföringskampanj om filmen "Bland Människor". Ni har väl inte missat Märthas blogg som kom till världen tidigare i veckan? Nu kan ni även få njuta av en trailer som jag slängde ihop till barndokumentärfilmen:

Vem blir inte sugen att se den nu?:)

Annat än det har jag inte så mycket att tillföra världen så här på morgonkvisten. Jag har precis skapat en lyxlunch bestående av nudlar, soja och tomat (varenda kotte på JMK kom att bli avundsjuk...).

Så därför tänkte jag att jag kunde ge er ett underbart läsartips istället. Tipset heter Mica. Mica är en otroligt skicklig bloggerska som får alla världens små beskymmer och tankar att plötsligt kännas som livsviktiga frågor. Jag tror nog att Mica är bland de mest begåvade skribenter jag har stött på i mitt liv. Så vad väntar ni på? LÄS!

Hotellgästernas sexliv blir allt vildare- i verkligheten alltså. Hotellkedjan Novotel bevakade övervakningskameror på 30 hotell i Australien, Nya Zeeland och Fiji. Trots synliga kameror har kedjan fångat par som har sex i poolen, i bastun, i trappuppgångar, hallar och garderober. Det är lite som Paradise Hotel på riktigt. Kanske att människor bli mer sugna med en kamera som filmar varje steg man tar? Det skulle även förklara det flörtiga beteendet bland delatagrna i dokusåpan på TV6. Så dagens lärdom- sätt upp en kamera i sovrummet om du vill krydda till samlivet lite.

Jag har länge varit stolt anhängare av Yogi Tea:s Chai te. Nu har jag gjort en ny upptäckt- Jamaica Roasted Spice. En kopp med skummad mjölk, honung, kanel och kardemumma är ett dagligt måste för att jag ska överleva kylan där ute. Smaken är lite kryddigare än Chai te, och rekommenderas bl.a. att dricka istället för kaffe då styrkan i smaken påminner om varandra. Bland det godaste jag har druckit i teväg!

Nu nu nu är det dags! Niklas drar igång projektet "Mustachen" för andra året i rad. Kommer han att lyckas odla en mustasch under de kommande månaderna, eller kommer det bara att bli några fjun i slutändan som förra året? Varje dag kommer en ny bild på Niklas ansikte att laddas upp där vi med egna ögon kan följa utvecklingen.

In och titta!: http://mustachen.blogg.se

Dag 1- inte ett fjun i sikte:

(Bild lånad av Niklas)

Sol i Stockholm

Jag är i vanliga fall för reklamer som driver med samtiden. Exempel är Delicato som går emot hälsotrenden och ICA reklamen som driver med storbloggares videobloggar. Men idag såg jag en reklamfilm för Red Bull som anspelar på den pågående vargjakten i Sverige (som jag för övrigt är emot). I filmen kommer Röd Luvan till sin mormor som ligger till sängs. Röd Luvan räcker över en burk Red Bull till mormor och plötsligt hoppar hon upp ur sängen och säger att de ska gå på vargjakt. I bakgrunden hänger döda vargar upphängda på väggarna.

Google är Gud på Internet. Det finns inget som undkommer sökmotorns enorma tentakler som sprider sig genom alla websidor, stora som små. Nu sägs ruiner av den mytomspunna staden El Dorado ha hittats med hjälp av Google Earth. Sökandet efter staden fylld med rikedomar och guld som har sagts ligga djupt i Amazonas djungel i Syd Amerika har pågått under 500 år utan resultat. På Google Earth i området där Brasilien gränsar mot Bolivia kan man av satelitbilderna tolka stora formationer mitt i djungel som arkeologer världen över säger vara spår av gator och byggnader.
– Dessa upptäckter visar att Amazonas faktiskt var hem för en stor civilisation som föregick Inka och byggde ett utomordentligt sofistikerat samhälle med monumentala markarbeten, säger författaren David Grann som skrivit om Eldoradomyten.

Och plötsligt löser en sökmotor ett av historians största mysterium. En sökmotor upptäcker en ny civilisation? Antingen är det här ett PR-trick av David Grann som vill övertala människor världen över om att Eldorado finns. Annars är det vår Internet Gud som har beslutat för att avslöja en hemlighet för oss. Vi förlitar oss till sökmotorn och förväntar oss att få svar på alla världens frågor genom sökmotorn. Frågan är om det fortfarande är människan som styr Google. Jag börjar tro att det är Google som styr människan.

Det blev en eftermiddag på Filmhuset. En liten klassutflykt. Lite som när man gick på mellanstadiet och hela klassen gick hand i hand förväntansfulla iväg från skolan. Lite lektionsfri tid. Idag fick vi se på gammal film på bio och sen vandrade vi runt i det massiva film- och affischarkivet nere i underjorden. För att inte tala om att vi fick se studion där bl.a. Fanny och Alexander och Ondskan har spelats in. Sen insåg vi att vi nog är svensk films nya ansikte.

Surfa in på biopublikenspris.se och se om du har vad det krävs för att bli vår nästa filmstjärna? Eller rösta på din favoritfilm inför årets Guldbaggegalan.

Det är ingen nyhet att jag dagligen ögnar igenom Aftonbladets och Expressens hemsidor. Jag är intresserad av vad det är som anses ha nyhetsvärde och får topplaceringar på kvällspressens nyhetssidorna. För någon vecka sen var det Färjan- Håkan som hade fått en bula av en fallande kokosnöt som prydde en topplats högt upp på Aftonbladets sida. Idag kan vi läsa om Tony Irvings livskris och hur nära det var att han hoppade av det folkkära TV-programmet Let's Dance på TV4. Dessutom lär vi oss att Anders Bagge är singel igen. Kvällsprogramjätten Jay Leno från USA får usla tv-siffror.

Chansen att det skulle stå en artikel i tidningarna om att jag hade en livskris eller att jag hade blivit singel är nog ganska liten. Och när Jay Lenos tv-tittarsiffror i USA får en högre placering än Mona Sahlins förslag om hur unga ska få jobb, evakueringen av 13 000 afrikanska gästarbetare i Italien efter ett upplopp och en syreattack mot turister i Hong Kong då börjar jag ändå undra. TV-profiler skapar viktiga nyheter enligt Aftonbladet. Det säger en sak om kvällspressen: underhållning säljer även i nyhetssammanhang. Betyder det då att vi måste blanda tyngre nyheter med lättsmält underhållning för att orka läsa?

Jag var 10 år gammal när James Camerons Titanic kom ut på bio 1997. Vi bodde i USA och jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av att de talade lite svenska på biografen när min familj gick för att se filmen. När Jack dog grät jag tårar av blod i en timma. Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit så djupt rörd av en film tidigare i mitt liv. Så här tretton år senare lever fortfarande filmen kvar i min vardag. Det finns ett scenorio som är så pass djupt myntat till filmen i mina tankar att det alltid för mig tillbaka till den där biografen. Scenen jag tänker på är när Jack och Rose har sex i bilen nere i lastrummet och deras händer sakta dras längs de immiga bilrutorna. Så fort jag ser ett handavtryck på immigt glas tänker jag på den scenen som James Cameron skapade. Senast idag satt jag med mina vänner på Café 60 och drack te. Det första jag sa när jag såg fönstret var "Titanic". Två timmar senare upptäckte min vän samma sak och utbrast "Nej men det ser ju ut som Titanic".

Det måste vara en mäktig känsla för James Cameron att en hel värld människor associerar handavtryck på immiga fönster till hans film. Det säger en del om hur mycket några av våra vardagsobservationer kopplas till det vi ser i filmvärlden.

Januarinumret av australienska numret av magasinet Marie Claire pryds av en oretuscherad Miss Universum, Jennifer Hawkins. Nu väcks debatt när människor menar att Hawkins inte representerar normalkvinnan och därför inte bidrar till goda kroppsideal.
– Hur kan hon vara en kroppsförebild, när genomsnittskvinnan inte liknar henne det minsta? Det är inte konstigt att så många lider av ätstörningar, sade Bianca Dye som tidigare har poserat naken och oretuscherad i Madison Magazine men drar en storlek 42.

Att kvinnor och män mår dåligt över sina kroppar är ett faktum. Men när en kvinna ställer upp på ett tidningsomslag bör hon inte anklagas för att vara för snygg för att representera normalkvinnan. Det finns de som drar mindre och de som drar större storlekar. Att Hawkins representerar vissa kvinnor och Dye andra ifrågasätter jag inte. Men vem är det som avgör vad som ska anses vara normalt? Om Hawkins lever ett sunt liv (vilket faktiskt är en realitet för smala kvinnor världen över) och inte svält ner sig så ser jag inte problemet med att hon får pryda tidningsomslaget. Sen bör kanske variationen på tidningsomslag öka. Problemet är att tidningarna inte skulle sälja lika bra då. Och vilken tidningen är det som har råd att chansa på större modeller för att det är etiskt korrekt samtidigt som deras försäljning kan komma att stupa? Det är lätt att anklaga en enskild tidning. Sen är det en annan sak att klaga på och ändra på människors köpvanor. Något som ingen enskild tidning på egen hand kan åstadkomma.

 
Januarinumret av Marie Claire, Bildkälla: Aftonbladet

Bianca Dye i Madison Magazine, Bildkälla.

Det är ett spännande fenomen. Ibland krävs det ett helt hav kärlek för att man ska må bra en dag. Andra gånger räcker det med en fika. Förmånliga studentpriser på Götgatsbacken gör mig riktigt glad. Sen blir jag nästan förvånad över vilken lugnande känsla det ger en att sitta och prata med vänner med en varm kopp te i handen. Jag läste en studie i somras (har tyvärr glömt bort i vilken tidning) som handlade om att människor blir mer tillmötesgående och vänliga med en varm kopp i handen. Jag tror att det stämmer. Föutsatt att teet är gott och vännerna är goda det vill säga.

Inom postmodernismen brukar man tala om att vi lever två liv. Ett i verkliga världen och ett på Internet. Vissa har till och med gått så långt som att säga att vi lever föralltid, genom våra Internetpersonligheter. Även om en människa dör så kommer facebook-konton, bloggar, googlesökningar och communityprofiler att leva vidare. Jag har själv intresserat mig för fenomenet om människor som går bort vars vänner fortsätter att skriva meddelanden om att personen är saknad på deras facebooksidor. Vi känner att vi kan hedra de döda genom Internet, genom att visa vår kärlek för de som gått bort genom att kommentera på de platser på Internet där profilerna fortsätter att vara ovetandes levande. Det påminner i mina ögon om en ny sorts kyrkogård eller minneslund, fast virtuellt.

Tidigare i höstas gjorde Niklas i min klass ett radioreportage om en sida som heter Webwill. Webwill är ett digitalt testamente där man kommer att kunna bestämma vad som ska hända med ens Internetpersonlighet när man dör. Sidan sparar alla ens inloggningsuppgifter och använder dem först när man gått bort. Genom att bestämma om Facebook-konton, mailadresser och bloggar ska stängas eller inte kommer ens anhöriga att kunna ta hand om en i den virtuella världen efter döden. Man kommer bland annat att kunna skriva ett "sista blogginlägg" med valfritt budskap som publiceras på ens blogg när man har gått bort. På så vis kommer man själv att kunna bestämma huruvida man ska leva vidare föralltid på Internet eller ej, och i sådana fall hur man kommer att bli ihågkommen genom sina sista ord.

I somras skrev bl.a. SVT om sidan som drivs av svenskarna Elin Tybring och Lisa Granberg. Till SVT säger Granberg:
 -I dag lever många en stor del av sina liv på internet och frågan är vad som händer med all information, när man dör. Vi identifierade ett problem och internet är relativt ungt, om man ser rent historiskt, och problemet med konton, information, fotografier och bloggar efter döda personer på internet kommer att växa med tiden. Med den här tjänsten kan du ta kontroll över ditt liv på internet efter döden.

Jag och en kompis talade nyligen om hur många onödiga uppfinningar det finns idag. Det kommer mer och mer teknik som ska förenkla vår vardag och locka oss att spendera pengar. De flesta uppfinningarna behöver vi egentligen inte, vi har ju klarat oss hela livet utan dem. Men likförbannat övertalas vi att gå ut och köpa tre olika sorters locktångar, äggkokare och bakmaskiner i tiotal. Sen lägger vi ner prylarna i en låda där de ligger och samlar damm och blir bortglömda. Nu har Spanjoren Pep Torres kommit med en uppfinning som kommer att få oss att vilja ligga. Med varandra alltså. Han har uppfunnit sängkläder som injecerats med viagra i tygets fibrer. När man sedan lägger sig på sängen sugs sexdrogen upp i kroppen.

– Det började som ett skämt efter att vi såg en tysk studie som sa att affärsmän får lite sex eftersom de är för trötta efter sitt arbete. Men vi fick så många förfrågningar om att lansera det så vi har satt i gång produktionen, säger Torres i The Sun. 

Ännu en onödig uppfinning? Eller framtidens bästa parterapeut?

Citat Niklas Alriksson: ”Jag har alltid velat ha en mustasch. Så jag ansåg att en dokumentation av försöket att uppnå denna dröm var självklar. Men inte bara det, jag vill även dela med mig av försöket till dom som delar denna dröm. Till dom som också saknar skäggväxt, t.ex. många av de yngre och en del kvinnor. Jag insåg snabbt att för att uppnå en mustasch krävs tålamod och självdistans. För det slutade med en mindre sådan än väntat. Men visst finns det humor inblandat. Men detta var ju ett experiment och dessutom endast del 1.”

I slutet av januari drar projektet Mustachen igång på nytt på bloggen: http://mustachen.blogg.se. Om Niklas lyckas odla en mustasch detta år återstår att se. Hur som helst garanterat underhållande läsning. Jag påminner på nytt när experimentet drar igång. Men varför inte spana in Josefin så länge? Hon hade mustasch igår.

...och springer runt med en stor filt och fryser. Oavsett hur många koppar te jag dricker. Jag tycker faktiskt inte att det är roligt att det är -15 grader ute. Kanske om jag hade päls, och då menar jag en päls som jag växte själv. Men det vet jag inte riktigt hur jag ska åstadkomma. Jag har hört att anabola steroider ökar kroppsbehåringen. Men, riktigt så långt är jag inte villig att gå i kampen mot kylan.

Ikväll kl 22:00 börjar Paradise Hotel att sändas på TV6 igen. Vi var många som grät en tår när programmet tog uppehåll över julledigheten. Lite av vardagsspänningen försvann. Men idag vänder det. Idag är programmet tillbaka. Reklamerna som sänts på TV6 visar på kommande bråk mellan Rami och Stefan, otrohet när Cimon går bakom ryggen på Greta och ligger med den nya tjejen Dali, och så en strippshow från husets alla tjejer.

"Storbråk, kaos & tårar när välkomstfest spårar ur" står det på TV6 hemsida. En rubrik som självklart skapar ännu mer törst efter dagens avsnitt. Och redan på tisdag kväll är det en ny parcermoni. TV6 redaktion önskar oss välkomna tillbaka till paradiset. Nu får vi dessutom njuta av dubbelavsnitt.

Jag läser i Aftonbladet att Paradise Hotel finns med som en av "Missarna man minns" från 2009. Vem är det som har rätt att utse ett program till en miss? Enligt tittarsiffror från MMS var det över 200 000 svenskar som såg programmet sista veckan innan jul. Det är inte skyhöga tittarsiffror, men det är ändå höga tittarsiffror. I en omröstning som tidningen håller i just nu är det 8,2% av de människors som svarat som anser att Paradise Hotel är förra årets största TV-miss. Jag är givetvis inte en av dem. Kan inte tidningarna istället skriva en artikel om underhållningsvärdet som är fenomenet reality-TV. Jag vet som ett faktum att jag inte är själv om att tycka om programmet. Vem var det som utsåg Aftonbladet till experter på hög och låg kultur/ succe och miss?

Aftonbladets ord om Paradise Hotel: "Dokusåpa där man hällde i tequila i ungdomar så att de skulle ha sex med varandra. Bara så billigt." Låter det som objektiv journalistik?

Det är viktigt att hänga med i trender. En vis kvinna, Maria Olin, sa till mig att det är viktigt att hålla koll på vad som händer i samhället just nu. Hon rådde mig att följa medieutvecklingen via Facebook och Twitter. Det handlar inte nödvändigtvis om att själv vara aktiv, det handlar om att vara där och observera vad andra gör. Framtiden ligger på webben. Och snart kommer allt ske på webben och mobilen kommer att fungera som medium för att få ut sina budskap i alla vardagsaspekter. Det gäller att följa utvecklingen. Därför finns jag nu på Twitter.

http://twitter.com/emeliefagel

Abel-dagen. Den mytomspunna dagen firas den 30e december, dagen innan nyårsafton, på Abels namnsdag. Det hela började tidigare i höstas när jag vid ett tillfälle råkade säga Abel när jag egentligen menade Bauer. Vi visste att det var ett tecken. När det sedan visade sig att Abel har en namnsdag blev helgdagen ett faktum. Vi träffades i onsdags på Bauer och firade med underbart god sushi och vin. Vi skålade för Abel. Skrattade och njöt av årets nästsista dag. Det var första gången jag åt på Bauer och restaurangen är något som jag verkligen rekommenderar.

Underbara sushirullar med hummer. Bland det godaste jag har ätit i sushiväg.


Vackra Malin.


Fina Tess och Johanna.

Tidigare under hösten har jag skrivit om övervakningssamhället vi lever i och hur människor reagerar när det kommer till deras kännedom att de är ständigt övervakade. Idag läser jag att det finns en gsm-kod som tillåter vem som helst att avlyssna dina mobiltelefonsamtal. En tysk forskare, Karsten Nohl, har knäckt koden som används för att krypera sms via gsm-nätet. Nu finns koden att hämta gratis via Internet för vem som helst. Det krävs dock uttrustning för 150 000 kr för att kunna använda sig av koden. Men om den hamnar i fel händer. Hur mycket pengar är egentligen 150 000 kr då?
– Det här visar att säkerheten i det nuvarande GSM-nätet är bristfällig. Det är därför vi försöker få operatörerna att hitta bättre säkerhetslösningar för mobilsamtal, sa Nohl vid en presskonferens på datahackerkonferensen. 

Det finns 3,5 miljarder gsm-telefoner i världen. Alla kan avlyssnas.

Den enda frågan är väl i och för sig varför någon skulle lägga värde i att lyssna på precis min konversation. Och vad har jag för hemligheter egentligen? Poängen i sig är väl bara att det känns lite obehagligt att leva i ett samhälle där vi kan bli avlyssnade och övervakade nästan varje ord vi säger och varje steg vi tar. Och även om jag är för att det ökar säkerheten i samhället till en viss grad. Är det klart att man ändå känner sig lite skeptisk- särskilt när det är privatpersoner som själva kan sköta avlyssningen. Kommer vi i framtiden bli avlyssnad på telefon innan den stora dejten eller jobbintervjun? Det är svårt att säga var framtiden är på väg.

Jag och Linnea hade precis varit på ICA och köpt upp ett stort lager godis. På väg ner mot tunnelbanan får vi syn på ett killgäng som beter sig underligt. En av killarna går omkring och hotar folk, viftar med armarna och verkar vara extremt påtänd. De går före oss igenom spärren, eller snarare hoppar de över spärren. Jag och Linnea håller oss på lite avstånd. Vi följer gänget med blicken när vi börjar vandra ner för trappan ner på tunnelbaneperrongen. Och från ingenstans. Pang. Den påtända killen slår helt oprovocerat till en äldre man som står och väntar på tunnelbanan. Hans glasögon slungas bort genom luften. Tystnad. Vi springer fram till mannen. Linnea kommer fram precis när han börjar falla ihop till marken och slocknar. Jag ringer 112. Den påtända killen springer runt någonstans i bakgrunden. Mannen på marken börjar att kvickna till. Tyvärr hinner polisen inte fram i tid och den påtända killen försvinner med sina vänner ut ifrån perrongen. Båda tunnelbanorna har stannat men det hjälper tyvärr inte. Ingen ingriper för att stoppa killen. Vi får prata med polisen senare och säkerställer att den nedslagna mannen blir omhändertagen. Vi är båda helt chockade och skakar när vi går ner mot tunnelbanan igen och åker vidare. Vilken idiot slår oprovocerat ner en annan människa på en perrong? Det första som den äldre mannen fick ur sig när han kvicknade till var: "Var är jag? Jag var ju bara på väg hem". En oskyldig människa i en allt för farlig värld. Jag är fortfarande chockad. Och det här med civilkurage stötte jag på på riktigt för första gången. En del människor ingrep, men det var främst vi två som var i framkanten. Och vem förväntar sig att två unga tjejer hoppar på en snedtänd kille med tre kompisar? Fler människor måste våga agera för att vi ska kunna stå trygga på tunnelbaneperrongen klockan 18:00 på en helt vanlig lördag. Tyvärr.

Idag ringde klockan 04:05. Surt. Jag pulsade iväg i snön och iväg till Värta Hamnen där jag skulle inventera en ICA Kvantum. Nu är klockan 16:30 och jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Jag är precis hemkommen från en iskall promenad ute på stan. Mina tår är fortfarande sönderfrusna. Men det blir bättre snart. Ikväll stundar god middag, massa godis och så världens finaste Gismo i filmen Gremlins. Det kommer att bli perfekt.

...Teach me. I know I'm not a hopeless case." Beautiful Day av U2 var den sista låten jag hörde under 00-talet. Fyra minuter innan tolvslaget satt jag på en buss på väg ut mot Haninge. När jag hoppade av 807:an hade jag bara några få minuter att springa igenom snöovädret och upp till huset där mamma, pappa och Fredrik väntade. När jag var halvvägs framme började fyrverkerier att smycka himlen. Den snötäckta vägen framför mig lös upp. "It was a beautiful day" viskade Bono i mina öron. Och där var jag. Ensam på en väg, med världens bästa sång spelandes på Ipoden och en magisk himmel över mig. Det kändes plötsligt bra att fira tolvslaget med mig själv.

Innan bussresan befann jag mig med de två vackraste människorna jag känner.

Jag skickar minst 10 sms om dagen. Det behöver inte handla om att jag ska skriva något viktigt. Ibland är det bara en liten smiley-gubbe. Redan från första dagen som jag skaffade mobil började jag skicka de små textmeddelandena. Hela tiden. Men då var det betydligt dyrare att skicka iväg ett sms, så man var tvungen att begränsa sig lite ändå. Min killkompis blev nyligen ihop med en tjej. Han berättade för mig att innan det att de blev tillsammans så kunde de skicka över sextio sms var till varandra på en dag. Och hur många människor är det inte som fruktar att skicka det där sms:et till tjejen eller killen som de träffade på krogen dagen innan? Att våga ringa vore totalt otänkbart. Nyårsafton är inget undantag. Mellan klockan 24:00 igår och 9:00 nu på morgonen skickades 32 miljoner sms via Tele2:s nät. Jag stod för en del av dem. Många förutspår att framtiden kommer att utspela sig på mobiltelefonen. Hela våra liv kommer vi att kunna styra via den lilla telefonen i byxfickan. Så det frekventa sms:andet kommer nog bara att fortsätta att eskalera. Vi får se hur många sms som skickas nästa nyårsafton... För att inte prata om nyår om 10 år?