Fågel

Fina hjärtan, vackra färger, handskrivna ord och så en urtjusig prickig vit sidenkavaj som inte kan beskrivas som annat än mitt framtida nyckelplagg. Små vardagsförändringar som gör mig glad- varje gång jag tittar in på min egen blogg. Och nu känner jag att det är dags för ökad fokusering och tydligare riktlinjer runt mig och den här bloggen...

Jag började blogga maj 2008. Anledningen var att en lärare på JMK förklarade att bloggar är det mest demokratiska verktyget i den moderna världen. Jag ville så gärna göra min röst hörd! Men jag hade ingenting att säga. Därför fylldes Fågel, Fisk eller Mittemellan mest med sporadiska och splittrade inlägg.

Sommaren 2009 beslöt jag mig för att satsa lite extra. Det var en lång och lugn sommar i reception med datorn som ända sällskap. Dagliga inlägg om sommar, sol och lite media fyllde bloggen.

Hösten 2009 gick jag ut på besökarjakt. Jag utmanade mig själv- hur många läsare kunde jag få? Jag länkade flitigt till nyhetssajter som länkade tillbaka till mig. En topp nåddes på 550 besökare på en dag. Sen tappade jag lusten. Jag skrev för att få besökare, inte för att jag hade något vettigt att säga.

Våren 2010- det är nu bloggen ska fyllas med prickar och färger som gör mig glad. Mitt fokus är media. Media som även varit mitt studie- och arbetsfokus under de senaste tre åren. Jag tycker om underhållning, därför upptar populärkultur en stor del av inläggen. Men eftersom jag är jag, och jag gärna vill dela med mig lite av mig själv, så tillkommer även ett fokus på "sådant som gör mig glad".


Så välkomna hit alla fina människor- gamla som nya. Nu har jag äntligen hittat min sanna plats i bloggosfären. Nu kan vi sätta igång på allvar.  

I mars öppnade nya Cinemateket upp i Filmhuset i Stockholm. Mer film, nya biografer och en ny design på medlemstidningen. Än har jag inte tagit mig dit för att titta på film (däremot har jag hyrt film i Filmhusets bibliotek vid ett antal gånger- det är gratis och man får hyra tre filmer per gång och ha dem i två veckor). Men nu i maj är det två filmer som jag vill uppleva på bio, båda två regisserade av Stanley Kubrick. Clockwork Orange den 4e maj- en film som jag hört så otroligt mycket om men av någon underlig anledning aldrig sett. Och The Shining den 1a och 8e maj- en klassisk skräckfilm som jag sett förut men så gärna vill uppleva på bioduken. Vem är sugen på att hänga på?

Att se film på Cinemateket kostar 65kr. Om man vet med sig att man kommer ta sig dit oftare kostar ett årskort 180kr, och då kostar det endast 45kr per film under ett år. Och för den riktiga filmälskaren kostar ett halvårskort 750kr- då får du under ett halvår se all fim du vill.

Jag kommer ihåg när jag var liten och både Expressen och Aftonbladet hade utmärkande maskotar: Getingen och Jycken. När man var ute på stan delades pins ut med de leende figurerna. Det kändes som att kvällstidningarna ville rikta in sig mot barn, skapa ett varumärke som vi skulle hålla varmt om hjärtat även när vi växte upp. Allt är tillåtet i kampen om framtida läsare? Getingen finns kvar hos Expressen, men vad gjorde Aftonbladet med Jycken?

Många älskade Jycken som tecknad serie under barndomen. Jag älskade Jycken. Och det slog mig av någon underlig anledning först imorse att han är försvunnen. Och att jag på något sätt saknar honom. I den här artikeln från 1998 läser vi om Dillan Sorén, då 10 år gammal, som samlade på Aftonbladets jycke. När artikeln skrevs hade han fått ihop hela 2000 stycken utklipp ur tidningarna. 

– Jag klipper ut alla Jycken jag ser. Ibland är de små och svåra att hitta, då hjälper hela familjen till att leta, berättar Dillan.

Vi läser även att det är barnboksförfattaren Christina Alvner som är Jyckens "matte" och har ritat honom från början. Det var 1991 som Aftonbladet välkomnade den släthåriga terriern som sin maskot och som serie. Men vad hände sen?
 
I wikipedia läser jag att det var Christina Alvner och Arne Höök som tillsammans tog fram Jycken till Aftonbladet. "Efter 14 år upphörde dock serien". Om alla årtal stämmer bör det alltså innebära att Jycken senast gjorde ett framträdande i Aftonbladet 2005.

Jag avvaktar för nu, men jakten på den försvunna Jycken är långt ifrån färdig.

Var är Jycken--->

Bilden ovan är tagen från dokumentären Videocracy, skapad av svensk-italienaren Erik Gandini, om TV:s makt i Italien. Flickorna tävlar om ett första pris som väderflicka under två veckor på en av premiärminister Silvio Berlusconis tv-kanaler. Berlusconi äger 90% av alla Italiens tv-kanaler. För 80% av italienarna är TV den huvudsakliga informationskällan. Se den.

Tiki Room är en polynesiskt inspirerad restaurang och bar som ligger vid St. Eriksplan i Stockholm. Genom den modernt inreda restaurangen Mellow vandrar man in och följer en smal spiraltrappa ner till mer exotiska miljöer. Tiki Room lägger stort fokus på sina ovanliga drinkar som både brinner och bubblar. Efter maten beställde vi två vulkandrinkar eller "Tiki Room Volcano" som består av färsk citron- och ananasjuice, passionsfrukt, rom, brandy och färska frukter. Totalt 25cl sprit vilket förklarar det höga priset på 358kr. I vulkanen brinner samboca och runt drinken ligger ett tjockt lager ananasskumm. Drinken var ljuvlig, maten var si så där.

Stämningen nere i källarlokalen är härligt annorlunda. Tankarna förs till semester vid söderhavet. Den känslan förstärks av att personalen springer runt i hawaiiskjortor och hawaiinsk 60-tals musik spelar i bakgrunden. Mitt förslag är att komma hit för drinkarna, men skippa maten. En minisemester var något jag i alla fall inte tackade nej till.

Den här veckan har jag fått uppleva kultur som jag tidigare inte ansett vara kutlur. Först var det hockey, och nu är det bilar. Fredrik tog med mig på premiärvisningen av Audi A8 ikväll i Berwaldhallen. Kvällens tema var "The Art of Progress" alltså "konsten av framsteg". Med fokus på konst i alla dess former fick gästerna se Salem al Fakir uppträda samt den tyska orkesten Bauhus framföra en egenkomponerad symfoni för den nya bilen. En symfoni bestående av instrument, sång, bild och digitala ljud. Körglädje strömmade ut i lokalen. Ur rökmoln körde plötsligt bilarna fram på scen i takt med ökande trummande och hektiskt spelande fioler. Publiken jubblade.

Sverigechefen Jens Wetterfors talade om vikten att skapa en Audikänsla. Han berättade om människor i Tyskland vars enda jobb är att säkerställa att Audi doftar Audi. De spenderar dagarna med att lukta på olika material i alla situationer, kallt, varmt, vått och torrt, för att säkerställa att kunden får den ideela Audidoften. Designern Magnus Oscarsson beskrev bilen som "en it-bil. Ett objekt som skapar åtrå". Han talade om vikten att skapa en design som tilltalar alla sinnen. Sen sprang människor upp på scen för att känna och klämma. Därefter serverades små matkonstverk av Pontus Frithiof.

Jag trodde inte att bilar var kultur, men jag hade fel. Den kärleken som människor har i rösten när de talar om designen. Sättet som de stryker sina händer över motorhuven eller drar in doften av skinnklädseln. Att en orkester skriver en symfoni tillägnad en ny modell. Det kan bara jämföras med fascinationen som människor har för konst. Idag kände jag för första gången i mitt liv att jag verkligen vill köra och aldrig stanna.

Mammor är allt bra underbara. Stolt presenterade hon mig med ett kinderägg här om dagen. Kan man annat än att bara älska henne? När hon ger mig allt jag vill ha: Något jag kan leka med, en överraskning och choklad!

Plötsligt känner jag mig som del av Stockholms kulturelit. Emily tyckte att jag liknande en 80-tals skolfröken. Men det är ju inte helt fel heller. Niklas var skeptisk. Mycket skeptisk. Dessa gobitar går att inhandla för 129kr på Urban Outfiters. Personligen har jag aldrig förstått vitsen med fejkglasögon, men det är klart, det beror väl bara på att jag alltid behövt riktiga glasögon.

Det är ingen nyhet att jag älskar att sjunga karaoke. Alla som känner mig vet att jag har varit stammis på Star Bar (numera Johnnys) vid Fridhemsplan sedan hösten 2005. Det är en värld i sig. Människorna, musiken och den familjära stämningen när man plötsligt känner Stockholms karaokeelit. Jag har mött fördomar mot karaoke vid ett flertal gånger. Människor som tror att det handlar om fylla, sunkhak och osmakliga människor som står och gallskriker i så falska toner att man längtar efter att höra ljudet av naglar som dras mot svarta tavlan för att det på något sätt ändå skulle låta bättre än sången. Men det är fel.

Karaoke handlar om passion, kärlek till musik, vänskap och underhållning i allra högsta grad.

Är du beredd att ta ton och sjunga upp i Stockholm? I höstas sammanställde jag följande lista över Stockholms karaokehak, alla dagar i veckan:

För den som vågar köra en helvecka på scen. I regel startar karaoken på alla ställen vid 21:00.

Soft Bar – Så väl amatörer som proffs samlas för att sjunga. Här är karaoketävlingar och musikfrågesport vanliga inslag.

Hitta hit: Malmskillnadsgatan 40 , T-bana Hötorget

Gröne Jägaren – En klassisk bar på Söder med mycket blandad publik där karaoke är på blodigt allvar. (Karaoke måndag- lördag varje vecka).

Hitta hit: Götgatan 64, T-bana Medborgarplatsen 

Anchor – Rockkaraoke är temat. (Karaoke även söndag)

Johnnys – bytte nyligen namn från Star Bar och är en välkänd karaokebar som ligger på Kungsholmen. Här handlar karaoke om att showa och att ha roligt.

Hitta hit: St. Eriksgatan 22, T-bana Fridhemsplan

Dovas – Genuint mindre ställe där yngre karaokestammisar tränger sig på övervåningen för att uppträda.

Hitta hit: Sveavägen 39, T-bana Hötorget

Chaplins – Karaoke i avslappnad loungemiljö i enskilt rum intill nattklubben. Varva sången med dans. (Karaoke även torsdag, fredag och lördag)

Hitta hit: Kungsgatan 50, T-bana Hötorget

Pergola (PG:s) – För den som tar sig ut till Jakobsberg finns stämningsfull karaoke att hitta med många regelbundna stammisar.

Hitta hit: Visirstråket, Pendeltåg till Jakobsberg

Shamiran – I Hässelbygård finns en dold karaokepärla där låtlistan är oändlig och ölen kostar 24 kronor glaset. (Karaoke även onsdag och lördag).

Hitta hit: Hässelby Gård Centrum, T-bana Hässelby Gård

Bryggeriet – en given favorit för alla Märstabor. Atmosfären påminner om en Amerikansk vilda västern film. (Karaoke även torsdag)

Hitta hit: Märstavägen, Pendeltåg till Märsta station

Biljardpalatset – Sjung en låt efter avklarad biljardmatch. Kvällens vinnare tilldelas ett valfritt restaurangbesök.

Igår var jag på hockeymatch, närmare bestämt kvartsfinal mellan Djurgården och Brynäs. Matchen var en present av Johan och Leo som länge känt att jag har missat en stor del av den svenska kulturen- att gå på hockeymatch. "Sport är inte kultur" tänkte jag när jag traskade från Gullmarsplan mot Hovet några meter bakom dem. Jag var skeptiskt. På ett sådant där jag-har-bestämt-mig-för-att-jag-inte-kommer-tycka-om-det-här-men-jag-spelar-med sätt. När vi lämnat ifrån oss biljetterna och blivit visiterade fick vi varsin tröja. En alldeles egen DIF tröja. Jag gjorde som resten av hovet och drog på mig den röda tröjan. Ut mot isen gick vi med raska steg. Ett hav av rött spred sig över läktarna. Och jag var del av det havet. Nu log jag. Över isen räknade klockan långsamt ner mot matchstart. Nere mot isrinken stod det tydligt "Var rädd om flaggorna tack." Publiken stod med Djurgårdsflaggorna högt, höll hårt, och viftade lite lätt. Inväntade den stora inledningen av matchen.

Johan och Leo hade köpt biljetter till klacken på kortsidan. Platserna var upptagna så vi ställde oss i trappan, på varsitt trappsteg, tripp trapp trull. Pojkarna talade om matcherna som varit, om spelarna, om oddsen. Jag förstod ingenting. Men någonstans inom mig började det krypa under huden. Klockan slog 0. Ett eldmoln exploderade på andra sidan isen och plötsligt kom spelarna ut. Hovet vrålade, hoppade, brann. Ett tjockt moln av adrenalin och testosteron fyllde lokalen. Jag kipade efter andan, hjärtat i halsgropen. Matchen var igång. Läktaren sjung, klappade, skrek. Jag var del av den läktaren. Bakom mig hörde jag Johan sjunga högt med i varje låt. Jag försökte så gott jag kunde att hänga med. Leo stod bredvid mig och förklarade reglerna. "Vad hände nu? Vad gör domaren? Vilka är spelarna?" Jag älskade det. Jag älskade varje sekund av det. Och när Djurgården vann exploderade vi. En egen subkultur där på läktaren. Vi kramades och hoppade och skrek. Jag hade fel. Sport är kultur. Åtminstone livet på läktaren.

Idag när jag åkte tunnelbana kunde jag inte hjälpa att lägga märke till en äldre dam. Hon hade långt stripigt hår och en gammal kappa på sig. Påsar under ögonen och rynkor längst mungiporna som pekade neråt. Anledningen till att jag la märke till henne var hennes beteende. Hon stod med ryggen mot mig, men plötsligt vänder hon sig om. Hon rapar högt över människorna på sätena bakom sig. Ger dem en sur blick, och vänder tillbaka. De hatfyllda ögonen bränner sig fast på min näthinna. Att åka kollektivt kan vara en obehaglig historia när någon i tunnelbanevagnen har haft en dålig dag.

Usch och fy. Idag har varit en mycket monoton dag. Jag har nämligen bara genomfört en monoton arbetsuppgift i nästan fem timmar. Lägga lappar i plastfickor och sätta fast dessa plastfickor på nyckelband. Si så där 1300 stycken skulle jag tro. Min kropp värker och mitt huvud bara snurrar. Om inte det här är hjärntvättning då vet jag inte vad. Då undrar ni säkert hur man kan känna sig som en fimp. Men fimpar är äckliga tycker jag, och precis så känner jag mig nu. Sen störde jag mig något otroligt på att jag säkerligen traskade förbi minst 50 stycken fimpar på Pipersgatan på väg hem. Vad är det liksom?

Hon heter Roxxxy. Och hon är en ny och förbättrad uppblåsbar barbara. Hon är 170cm, väger 64kg, pratar med dig och har sex med dig när du vill. Sexroboten är gjord av silikon och har en inbyggd dator som gör att hon kan känna igen röster och samtala med dig, men hon kan även få orgasm, stöna och snarka. Kunden får själv välja personlighet och utseende på dockan.

Människor vill inte vara ensamma. Varför skulle annars sociala medier, dejtingsajter och mötesplatser på Internet slå så stort? Och att känna samhörighet med en docka kanske är lättare än att känna samhörighet med en anonym person som man chattat med över nätet? Och om det inte är kärlek utan sex som man letar efter. Ja, då är det ju helt klart säkrare att ha sex med sin docka än med en okänd människa på krogen och riskera könssjukdomar och pinsamma tystnader på morgonen. För oss tjejer finns den manliga versionen Rocky, även han med en kommande prislapp på ca 50 tusen kronor.

Jag har inget ont att säga om sexroboten. Så länge som folk blir lyckliga och ingen kommer till skada- då borde det här väl kunna ses som en ganska bra uppfinning ändå? Det enda negativa vore väl om alla människor i framtiden skaffar sig en Roxxxy, slutar ligga med varandra, med följden att vi inte förökar oss, människorna dör ut och sexrobotarna tar över världen. Men, riktigt så långt behöver vi nog inte spåna än.

Mer om Roxxxy finns att läsa på Expressen och 69adget (med fler bilder från lanseringen på erotikmässan Adult Entertainment Expo i Las Vegas.

Man brukar tala om att vi är en generation som förväntar oss att få det vi vill ha när vi vill ha det. Information och underhållning ska alltid finnas tillgängligt. Därför känns webbtv som vår tids medium. Eller. SVT Play ger oss SVT:s programutbud snabbt och utan reklam. Aftonbladet TV levererar snabba nyheter med ett kort reklammeddelande innan. Sen har vi TV3 och TV6 som erbjuder många program med lite reklam. Kanske lite för mycket reklam, men ingenting som stör själva upplevelsen av programmen.   

Sen ser jag det här meddelandet högst upp på kanal 5:s webbtv. Fyra annonser? Dessutom dyker det upp totalt tre gånger under filmklippets gång:

Reklam behövs för att dra in annonsintäckter. Men i den här takten kommer antagligen tjänsten förlora tittare- särskilt i jämförelse med TV3 och TV6 som inte alls har samma mängd reklamavbrott på långa vägar. Jag tillhör en generation som förvänta mig få det jag vill ha när jag vill ha det. Jag är inte nöjd.

Jag bestämde mig nog egentligen redan när jag var 16 år. Det är copywriter som jag ska bli. Jag älskar att skriva och jag fascineras av reklam- så det går ihop som handen i handsken. Jag beslöt mig dock ganska tidigt för att lämna alla vägar inom mediebranschen öppna. Därför läser jag ihop massa kurser för att få en kandidatexamen i Medie- och Kommunikationsvetenskap från JMK. De första tre terminerna var teoretiska. Delkurserna behandlade mediehistoria, medierätt, journalistik, reklam, pr, information och populärkultur. Bland annat skrev jag en C-uppsats inom ämnet populärkultur med inriktning på Internet och religion. Sedan i höstas har jag läst en nystartad kurs som heter Medieproduktion. Medieproduktion är en praktisk kurs där vi har arbetat med journalistikt skrivande, radio, film, webbpublicering och fördjupning i program som Photoshop, Flash och After Effects. Den sista terminen av min utbildning kommer jag att praktisera. Drömmen är givetvis att då vara på en reklambyrå och arbeta som copywriter. Och sen till nästa vår. Ja, då hoppas jag på att börja arbeta på en reklambyrå på riktigt. Men som sagt- jag har lämnat dörrarna öppna, så jag kan försöka mig på arbete inom PR, Event eller Journalistik som jag också är mycket fascinerad och intresserad av.

Och om någon där ute hittar hit och har några frågor angående vilka val som finns att ta när man vill ta sig in i mediebranschen. Då är det bara att ropa så hjälper jag så gott jag kan. 

Jag har svårt för musikrecensenter. Hur är det möjligt att den bästa konserten jag varit på i mitt liv bara fick en etta och en tvåa? EN ETTA?!

Håkan Steen skriver för Aftonbladet: Men för någon fostrad i pop blir det alldeles för många tålamodsprövande tiominuterssjok frijazzfunkig saxofon på vägen dit.

Anders Dahlblom ger konserten en etta och skriver i Expressen: Det märks att de brukar spela för festivalpublik hemma i staterna, för ljudbilden är konstant omotiverat köttig.

Igår hyllade jag sponaniteten och improvisationen uppe på scen. Den skickliga gitarristen Tim Reynolds battlar med violinisten Boyd Tinsley samtidigt som Dave Matthews sjunger så att det ekar i hela lokalen. Blandningen av rock och jazz, trumpeter, trummor och violin smälter samman till en perfekt orkester av ljud där jag står längst fram och hoppar. Jag fylls av lycka. Ja, en lycka som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. För musiken betyder så mycket för mig. Och det känns att bandet lägger ner hela sin själ i det som de gör. Det går inte att stå stilla, det går inte att vara tysta. Jag sjunger så högt att jag tappar rösten, rörs nästan till tårar när Sister börjar spelas och känner hur mitt hjärta stannar när Along the Watchtower strömmar ut i den svettiga basketlokalen i Fryshuset. Det är så mäktigt att jag saknar ord.

Min enda slutsats är att Aftonbladet och Expressen inte är redo för riktigt bra musik. Men det var väntat. Det enda jag kan säga är- har man inte varit på en Dave Matthews Band konsert, då har man aldrig upplevt livemusik på riktigt.

Den mest fulländade kvällen av mitt liv. Jag har varit på många konserter genom åren. Jag har sett stora artister som U2, Metallica, Oasis, Iron Maiden, Gyllene Tider, Death Cab for Cuties och Sarah McLachlan för att nämna några. Men det finns ingenting som kan jämföras med det jag upplevde ikväll. Det finns ingenting som ens kommer i närheten.

Dave Matthews Band är ett av de största livebanden i USA. I Sverige är de relativt okända. Gruppen bildades 1991 och har sedan dess spelat sin egna musik som måste falla in under genern rockjazz. Det som är så härligt med DMB är att de låter så annorlunda på skiva och live. De vågar improvisera och leka uppe på scen. Man vet aldrig exakt vad som kommer att ske. Jag tror inte att de själva vet det.

Spelningen varade i över två timmar. Den första timman stod jag nästan allra allra längst fram, försökte trycka mig några ytterligare cm längre fram ändå, och hoppade och sjöng med till Crush och Big Eyed Fish. Runt mig var enligt min tolkning nya fans som upptäckt bandet sedan senaste skivan Big Whisky & The Gro Grux King släpptes i Sverige. Under den andra timman letade jag mig bakåt till mina fina föräldrar som stod i lite luftigare regioner. Där stod jag och mamma och dansade som tokar. När Dave Matthwes och Tim Reynolds kom tillbaka för extranumrerna och de första akorden i Sister började spelas trodde jag att jag skulle dö. Den är så vacker. Och All along the watchtower som slutnummer var det mäktigaste jag har upplevt.

Sen måste tilläggas att Crush är den bästa livelåt som gjorts. Ikväll varade den säkerligen i 15 minuter. Jag kan bara dra en slutsats. Har man inte sett Dave Matthews Band live, då har man aldrig varit på en konsert.

Jag är en schlagernörd. Det är ingen tvekan om saken. Som tur är är Fredrik också en schlagernörd, så vi hade obeskrivligt roligt igår på Melodifestivalfinalen. Och platserna som jag vann av Aftonbladet Plus var över förväntan. Och jag måste erkänna att det känns väldigt häftigt att sitta där uppe och plötsligt se gamla godingar som Kicki Danielsson, Roger Pontare och Nanne Grönwall träda in på scen. För att inte tala om alla de tävlande artisterna. Plötsligt kändes det som att jag kunde varandra ord när jag satt och sjöng med. När vi dessutom fick ljuspinnar var kvällen gjord.

Till den som tycker om Melodifestivalen ens det minsta lilla- GÅ PÅ NÄSTA FINAL!
Det är verkligen en upplevelse. 




Tidningarna är dock mer fokuserade på vinnaren Anna Bergendahl:s converseskor. Aftonbladet skriver om att Anna har lurat SVT genom att göra reklam för skomärket trots kanalens förbud. Samtidigt är dagens toppnyhet på Resumé: Anna Bergendahl lyckades med skokuppen. SVT hotade att diskvalificera Anna om hon valde att bära converseskor även i finalen, och på så vis produktplacera skomärket i Melodifestivalen. Anna lyckades dock komma undan genom att bära conversekopior. Följden blir nog antagligen ändå att människor tolkar dem som converse och att märket på så vis får gratis reklam av SVT, vår allas älskade public service kanal.

– Det finns ett val, antingen gör man låten eller så har man på sig sina favoritgympa­dojor, sa Thomas Hall, projektledare för Melodifestivalen, till Aftonbladet efter tävlingen i Malmö.

Anna Bergendahl gjorde båda. Det gick hem. Nu får hon slåss för Sverige i Oslo i Maj.

Alla student umgås på korridorsfester. Men inte jag. Kanske för att jag bor i Stockholm. Kanske för att ingen jag känner bor i en korridor. Men. Någon som Mica känner bor i korridor. Helena. Och därför fick jag följa med på en av dessa omtalade korridorsfester i fredags.







Det känns skönt att äntligen ha fått uppleva att vara riktig student. Det kändes på tiden så här i början av mitt tredje studieår. Jag vet inte om jag själv skulle kunna bo i en korridor under en hel studieperiod. Det känns som att fest skulle lyckas bli ett allt för vanligt vardagsinslag, och det kan ju aldrig vara bra att ha för mycket av det goda. Men det är roligt att komma dit och skåda fenomenet som i ett tittskåp. Bara observera människorna, musiken och den ljumna gräddtårtan med ferraribilar som stått framme i några timmar. Att smaka en ferraribil som blivit lite blöt och mjuk. Stå och tugga på den samtidigt som folket dansar till Summer och '69. Jag förstår varför Mica tycker om det.

Jag vann biljetter till Melodifestivalfinalen! Det är ofta som jag går in på olika Internettävlingar och anger namn, nummer och motivation i hopp om att vinna något, men jag tror aldrig att det faktiskt går. Som att hela tävlingen vore uppgjord redan från start och faktiskt ingen kan vinna den. Men jag hade fel. Aftonbladet Plus hade en tävling där man kunde vinna två biljetter till finalen, och i vanlig ordning gick jag med och skrev en jätte fin liten text om mitt och fredrik schlagernörderi. Några dagar senare kom biljetterna hem på posten. Så ikväll gäller det!

I år har jag dock inte följt delfinalerna, så det har blivit ett hektiskt inlyssnande på alla låtar nu i slutspurten. Men jag har bestämt mig för att Anna Bergendahl ska vinna. Man får ju ryssningar:

Den här underbara broschen i organsikt bomull hittade jag i Moderna Museets presentbutik. Broschen är ett av flera motiv i en serie skapad av konstnären Johanna Larsson. Hon arbeterar med designföretaget Jukomero och med den tillhörande bloggen http://jukomero.blogspot.com/. Jukomero designar för barn och föräldrar med Japaninspirerande motiv. Del av kollektionen finns nu att köpa på Moderna Museet. Jag är mycket nöjd med köpet och kände mig extra piffig igår när jag hade på mig broschen.

Mjölkpaket är väldigt mysiga att läsa när man sitter och äter mat. Man känner sig lika liten och glad som när man var barm på något sätt. Jag tycker om att vissa saker aldrig förändras. Ikväll när jag satt och drack ett stort glas mjölk gjorde jag en upptäckt: Mini-Mu! En iPhone-applikation där man får ta hand om en liten kalv och och hjälpa den att bli en "stor och klok ko" i Bregottfabriken. Jag kan bara tänka tillbaka på mina älskade tamagotchi. Och sen tänker jag att det är dags att skaffa en iPhone som alla andra JMK:are nu. Jag var bara inte beredd på att det skulle vara Arla som övertalade mig i slutändan. Eller en liten ko.

Berghs School of Communication på Sveavägen i Stockholm är mediesveriges eget Mecca. På alla de reklam- och mediebyråer jag varit på så talar folk om varför man ska gå på Berghs. Även människor som redan har jobb inflikar- jag måste gå på Berghs för att avancera inom branschen. Och självklart har även jag tänkt tanken att Berghs är ett måste för mina studier och för min framtid. Men med utbildningspriser som tangerar vid hundratusenkronorssträcket så känns det ändå en bit bort. Efter gymnasiet läste jag däremot en introkurs i grafisk design på skolan som väckte mitt intresse ytterligare för den stora vida medievärlden.

Ett bra sätt att få smak för den oändliga kunskap som Berghs har att förmedla är att gå på deras frukostseminarier. Seminarierna är helt gratis att gå på när man har registrerat sig på sidan och berör många olika ämnen och utbildningsområden. Dessutom bjuds det på väldigt goda mackor. I vår tänkte jag gå på Framgångsrik mediestrategi den 17/3 och Interactive Communication den 25/3.

Och även om jag är mycket nöjd med min utbildning i medieproduktion på JMK, så känns det spännande att få lite av en inblick i vad de har att erbjuda på Berghs också. Jag tar alla chanser jag får för att öka min förståelse och kunskap om branschen trots allt. Och pressen ökar ju närmare examen jag kommer...

En kvinna ringer in till TV4 Nyhetsmorgon och Titto, Janne Andersson, för att klaga på metereologerna.

-Ni skiljer inte på området mellan Stockholm och Riksgränsen och det är jätte dåligt. Det är faktiskt 150mil emellan. Det är dåligt för turismen.

Hon låter väldigt upprörd. Titto, Jenny och Steffo sitter och försöker förklara att de visst brukar tala om Jämtland, Södra Norrland, Västerbotten och mera när de diskuterar vädret. Men kvinnan vill inte ge sig. Då säger Steffo:

-Men du, har ni inte alltid minusgrader norr om Uppsala?

Och då exploderar kvinnan trots Steffo:s ord om att han bara skämtade:

-Det är precis sådana här kommentarer som vi får stå ut med!

Titto och Jenny försöker förklara att de visst tar det här på allvar, samtidigt som Steffo skrattar tyst för sig själv, och jag bryter ihop framför tven.


Steffo Törnquist och Jenny Östergren, bildkälla TV4

Vet ni vad jag önskar mig? En systemdigitalkamera. Det fullkomligt kliar under huden på mig när jag tänker på alla vackra bilder jag skulle kunna ta med en sådan kamera. Inte för att jag vill klanka ner på min fina Canon Ixus 85IS. Den har givit mig mycket mycket lycka. Men det känns som att det finns en hel värld av färg, form och textur där ute som jag inte kan fånga. Jag vill fånga världen! Sen vill jag sitta framför datorn hemma och bläddra igenom alla de vackra vardagliga detaljer som man inte uppskattar innan man ser dem på en skickligt tagen bild. Kärlek. 

Förövrigt känns det skönt att Stockholms vatten börjar fyllas av vackra fåglar. Det tyder på att våren är på väg. Och det går ju faktiskt att fotografera dem även med en vanlig digitalkamera. Även om resultatet kan variera stort från bild till bild. 

Moderna Museet gästas för närvarande av Lee Lozano och hennes konstverk. Att tolka av utställningen var Lozano en kvinna som ifrågasatte den manliga dominansen i samhället och drömde om en värld där kön inte spelade någon roll. Många av hennes verk är grafiskt gripande och groteska, föreställande avhuggna könsorgan, bröst, penisar och vaginor som skjuts ut ur revolvrar och kvinnor och men i samband med texter som uppmanar dem att "eat cock for mental health" alternativt "eat cunt for mental health". Den experimentellt feministiska eran från början av 60-talet följs av en samling gigantiska oljemålningar föreställande olika verktyg. Det finns även textsamlingar från senare år av Lozanos konstnärskap som bl.a. berör onaniexperiment, vikten av att boka möten med människor för att föra dialoger och varför det vore en bra idé att blanda dofter i oljefärg inför målandet för att öka beskådarens upplevelse. Utställningen följer hennes konstnärliga liv från början av 60-talet fram till 1999 då hon gick bort i cancer och begravdes enligt önskemål under en omärkt gravsten på Southland Memorial Park i Dallas.

Lee Lozano, No title, 1961 © Moderna Museet.

En varierande och oväntad utställning som inte lämnar en orörd, av en tämligen bortglömd nordamerikansk konstäner. Lee Lozano finns att se på Moderna Museet mellan 13.2 och 25.4.2010. Missa henne inte.

- Vi vill göra det lättare för fler att gå på museum, säger museichefen vid Etnografiska museet Anders Björklund i ett pressmeddelande på museets hemsida.


I samband med regeringsskiftet valet 2006 infördes en avgift på alla museibesök. Ett beslut som jag rynkade på näsan åt och inte alls tyckte om. Förvisso var jag inte en frekvent museibesökare under tiden som den nya avgiften infördes, men av rena principskäl tog det emot. Kultur bör vara tillgängligt för alla.


Nu tar Etnologiska museet, under ledning av Statens museer, beslut om att inträde ska vara gratis. Sen den 27 februari togs inträdesavgiften bort. Syftet är att visa upp utställningarna från hela världen för alla människor, däribland att göra museet till en given familjeutflykt. Det är en reform som jag välkomnar med öppna armar.


För att fira ska jag och Lizzy besöka museet imorgon. Jag ser fram emot att se utställningen om Nordamerikas indianer och foton från svenska missionsarbeten i Kongo i utställningen Kongospår x2. Fredriks farmor och hennes syskon är missionsbarn som är födda och uppvuxna i Rhodesia (nutida Zimbawe). Därför har jag hört och läst mycket om missionsarbete och deras egna historia. Det ska bli spännande att se Kongoutställningen och jämföra den med det jag fått berättat för mig av familjen Struble.

Illustrerat omslag till Skandinaver i Congo. Utgiven av den danske officeren H Jensen-Tusch 1902-1905.

Igår var en väldigt spännande dag. Det var nämligen dagen som finalspurten av Eniros skattjakt gick av stapeln. För den som spelat spelet var detta en mycket hemlighetsfull och exklusiv dag kändes det som. Ett hemligt meddelande uppenbarat sig nämligen tidigare i spelet på en bakgata i Göteborg vid ett polisavspärrat konstgalleri: Nästa ledtråd ser ni 8/3 ca kl 20:45 på TV4. Ja, alltså satt jag, Fredrik, Emma och Robert framför TV4 igår och väntade spänt på nästa ledtråd. Och sen uppenbarade sig plötsligt en mystisk man i TV-rutan som talade om att han var en djävla man som kunde många konster.



Vi förstod snart att detta var ett citat av August Strindberg. Dessutom visades ett blått torn i reklamfilmen (Strindberg bodde i Blå Tornet på Drottninggatan de sista åren av sitt liv). Vi begav oss genast till Strindbergmuseet på Drottninggatan för att få nästa ledtråd. Där stod den underliga mannen i entrén med en skylt. På skylten stod det:



"Sök i början numeriska historiers utkast"

Och någonstans där tog vår chans av att vara en av de nio första personerna som löste skattjakten slut. För vi kunde inte för allt vi var värda lista ut vad det betydde. Men vi satt tappert i över en timma och läste allt som fanns att hitta om Strindbergs tidigaste verk. Nu är jag expert på Frispråkaren och Mäster Olof t.ex. Så småningom gav vi upp och började läsa tråden på Flashback där alla svaren redan stod uppraddade av skickliga människor som redan löst gåtan.

Därför tänkte jag nu hjälpa även er lite på traven. Skylten menar på att man ska söka i början av spelet. Och vad var i början av spelet? Jo, Naturhistoriska riksmuseet. Åk dit och leta efter nästa ledtråd. När ni hittat den kommer en "sifferutmaning" där man ska räkna ut hur många av olika saker som förekommit i spelet. Ex. Antiloper och Präster. Sätt ihop siffrorna och du får en kod. Denna matas in på karttjänsten på Eniro. Då uppenbarar sig foton från nio platser i Sverige. Lista ut vilka dessa platser är och ni lämnas med nio bokstäver. Bokstäverna kan forma ett ord. Skicka det ordet till 118 118. De nio första finalisterna är redan korade... Men en jokerplats finns kvar. Så ingenting är omöjligt. Dessutom är spelet väl värt att spela. Så vad har ni att förlora? Lycka till!

Men på plussidan kändes det här som en bättre upplevelse:


Än vad det här gör:

(bildkälla Aftonbladet)

Det var nämligen massvis med båtar som fastnade i isen under föregående veckan, bl.a. Cinderellas systerskepp Amorella. Så en kryssning till Fåfängan kanske inte var så farligt trots allt.

Jag tycker om informationsskyltarna som Systembolaget har satt upp. Jag tror trots allt på fenomenet att underhållning är det bästa sättet att få människors uppmärksamhet. Jag tycker att skyltarna är underhållande, samtidigt som de är smärtande sanningsenliga. Hur många vänner har jag inte som genom åren har sagt- jag har bara sex på fyllan. Är det verkligen så mycket bättre? Nej. Men man har det kanske ändå. Informationsskyltarna talar om en sorglig, vanligt förekommande sanning. Men de är inte dömande, så ingen behöver må dåligt av att se dem. Men förhopningsvis skapar de eftertanke.



Sen tycker jag mycket om den andra informationsskylten också. Men det beror mer på att jag tycker att den driver med alla människor med kreativa yrken. Ett sådant yrke som jag själv drömmer om att få efter slutförda studier. Ja, vi anser oss själva bli kreativa efter några öl. Men hur högt kan den kreativiteten egentligen värderas?


En applåd till Systembolaget och deras informationsavdelning. Mer kreativa informationsskyltar välkomnas!

Igår uppträdde vi i Gamla Stan för första gången. Andra gatumusikanter och hemlösa tipsade oss om att det var där de riktiga pengarna fanns att få. Om ni undrar hur det gick för oss kan ni se det här. Det jag egentligen vill säga idag är att Josefin gör mig till en lyckligare människa. Om jag inte fick spendera dessa dagar med henne hade jag nog givit upp för länge sedan. Men nej. Att ha henne vid dator mittemot mig under lektionerna gör livet lite lättare liksom. Så tack Josefin för att du finns här för mig!

Sånt som gör mig glad trots slask

Tidigare i höstas gjorde jag, Emil, Suvita och Rihaneh i min klass ett reportage om bröd och olika brödkvalitér. Syftet med reportaget var att informera om skillanaderna mellan fabriksbakat-, butiksbakat- och bageribakat bröd utan att ta någon egen ställning. Det var i samband med reportaget som jag gick upp klockan 05:00 för att åka ut till Solna och vara med och titta på när bagarna på bageriet Bakery & Spice arbetade. Det var värt det när jag senare belönades med en nybakad kardemumma bulle. Själv är jag stolt fotograf och delaktig redigerare i följande produktion:



Bageriet Bakery & Spice finner ni på Torsgatan i Vasastan i Stockholm. Efter reportaget var färdigt insåg vi dock att vi lyckades vinkla filmen lite genom att filma och intervjua mer i samband med det bageribakade brödet än med det butiksbakade på ICA.