Fågel

Jag kommer ihåg slutet av förra decenniet, det stora millenniumskiftet. Jag bodde i USA med min familj och var 12 år gammal. Farmor hade skickat över en glittrig silverklänning till mig med en stor luva. En klänning som jag stolt satte på mig den stora dagen. Jag minns att vi var hemma hos oss- jag, mamma, pappa, Tim och sen familjen Preston med deras två söner Luke och Daniel. När klockan blev 18:00 började samtalen komma från Sverige. Nyårsfirandet var igång. Och rapporten var att 00-talet inte inleddes med katastrof så som millennium-buggen hade förutspått. När klockan slog midnatt satt vi alla samlade framför tv:en och kollade på den stora bollen på Times Square som sakta åkte ner. Och så var det nya millenniet kommet. Fyrverkerier är ju förbjudna att brukas av privatpersoner i USA.

Nu är ett decenieskifte kommet igen. Under de senaste 10 åren har vi flyttat hem från USA, jag har förälskat mig i Spanien, börjat på gymnasiet, träffat Fredrik, tagit studenten, jobbat på 7-eleven, läst spanska i Barcelona och börjat på JMK. Mycket väldigt kortfattat. Jag sitter och kollar på Vi i Bullerbyn och funderar på om man ska börja göra sig iordning inför kvällen. Och vad man ska ha på sig. Utanför snöar det för fullt och framför mig har jag en stor påse godis som jag ska försöka hålla mig ifrån fram tills dess att jag träffar mina vänner lite senare i eftermiddag. Sen känner jag att jag borde dela med mig av vackra bilder eftersom jag har fått klagomål av mina vänner att min blogg består av för lite bilder och nästan bara en massa text som ingen ändå orkar läsa. Antaligen ser ni som har sagt det inte ens att jag reflekterar över att jag inte har några bilder eftersom ni inte kommer att orka läsa så här långt in på andra paragrafen i det här blogginlägget. Men det här är för er. Ett litet bildhav från de gånga nyårsfirandena.

2006: Paulina, Lena, Lizzy och jag äter middag hemma hos mig. Sen drar det iväg till Café Opera.


2007: Jag och Isabelle jobbar på 7-eleven till klockan 23:00, där vi festar på oxfilé, potatisgratäng och lite vitt vin. Väldigt glamoröst. Sen drar jag iväg till Haninge och Fredrik.




2008: Sandra och Richard har precis skaffat en fin fin lägenhet i Orminge. Dit åker vi ett helt gäng och firar en riktigt lyckad nyårsafton.




2009: Ho Chi Minh City, Vietnam med fina familjen. Vi är uppe i Saigon Saigon Bar vid tolv-slaget när Abba och Happy New Year börjar spela.




Nu kan ingen komma och klaga på att jag inte har bilder...! Snart bär det av till Nacka och vackraste Linnea. Vem vet, jag kanske till och med bjuder på bilder från kvällen sen?

Gott nytt år!!

12 000 jägare går ut på vargjakt, men bara 27 vargar ska skjutas. Aliansen beslutade tidigare i höstas att vargkvoten är för hög och att 27 vargar måste skjutas för att begränsa vargantalet som idag uppgår till runt 200 djur. Nu säger Rovdjursföreningen ifrån och begär att Naturvårdsverket ska agera. Men jakten början på nyårsdagen, och det kanske är för lite tid för att hindra jakten.

Människor är rädda för det de inte förstår. Att vargen är farlig är en myt utan dess like som breds på av tecknade serier som man matas med från barnsbenen. Rödluvan och de tre små grisarna kämpar mot stora stygga vargar. Och det är klart att man tror på något som man fått höra hela sitt liv. Men vargen är ofarlig för människan. Däremot är människan farlig för vargen. Något som vi tyvärr antagligen kommer att få skåda med katastrofala följder med start den 1a januari...

"Färjan"-Håkan träffades i huvudet av en kokosnöt under inspelningen av sin nya tv-show "Håkans bar". Han bor under inspelandet av programmet i Thailand där kokosnötter finns lite överallt. Och en av alla dessa kokosnötter beslöt sig för att falla ner på Håkans huvud, från 20 meter upp. Som tur var var det en liten kokosnöt, ungefär lika stor som en tennisboll, så Håkan överlevde. Människor dör årligen av fallande kokosnötter som kan bli upp till 3kg tunga.

Och trots att människor dör varje år så uppmärksammas inte det i media. Men när Färjan-Håkan får en bula då uppmärksammas det direkt. Om inget annat blir det här till PR för hans nya program. "Håkan riskerar livet för vår underhållnings skull". Men bortsett från det är det här ett sådant fall som jag ifrågasätter huruvida det är en viktig nyhet eller inte. Men tidningarna behöver läsare, och visst intresserar sig folk för sådant här. Lite. Eller?

För tredje gången i år har en av mina reseberättelser publicerats i Resemagasinet Vagabond. Jag har alltid älskat att resa och tar varje tillfälle jag får att skriva om mina upplevelser ute i världen. Tidningen har en community där vagabonder kan dela med sig av sina reseerfarenheter till andra resesugna. Jag har varit medlem på sidan sedan det att den startades i våras. Om ni vill läsa fler av mina reseberättelser hittar ni dem HÄR. Mitt alias är Emeliefagel. Nedanstående reseberättelse är ifrån Djerba, Tunisien. Tidigare har jag fått texter publicerada om ett toalettbesök i Vietnam och när Fredrik var otrogen med en elefant i Thailand.


VATTENPIPA

"Ett långt bloss. Jag hör det där underbart bubblande ljudet. Solen skiner och det är varmt nere vid hamnen. Det är bara vi här. Jag tittar upp mot solen samtidigt som jag blåser ut. Rök överallt. Det är så vackert. Bomullslik vit rök. Eller kanske det ser ut som grädde? Jag ler inombords och tar ett till bloss. Bubblande ljud. Jag tittar på vattenpipan och fascineras av bubblorna i vattnet som rör sig så fort, så fort. Det är en underbar syn även om jag sett den tusen gånger förut. Sen blåser jag ut igen. Den där underbara, vita röken. Och doften! Det doftar äpple och det doftar sött. Och sen den där kittlande känslan i hela kroppen. Tobaken går snabbt upp till huvudet på en varm dag. Jag älskar känslan.

Fredrik viftar otåligt med handen framför mig. Jag ger honom munstycket. Den här upplevelsen är för underbar för att behålla för sig själv. Och inne i Houmt Souk där män sitter uppraddade längst vägarna på små fik och röker själva känns det mer genuint än hemma. Det är en sådan underbar känsla. Jag ser ett tjockt moln rök lämna Fredriks mun och jag ler även mer."

(Texten är skriven 8 maj 2009 och publicerad i Vagabond #1.2010)

Om jag ska vara självkritisk så inser jag nu hur många gånger jag använder mig av ordet "ler". Inte bara i den här texten utan i de flesta reseberättelser och bloggar jag har skrivit på Vagabond. Jag antar att det beror på att jag alltid är på strålande humör när jag är på resande fot. Och även om semestern i Djerba, Tunisien där vi var sommaren 2008, inte var den mest äventyrliga resan jag har varit på, så rekommenderar jag alla som vill ha en riktigt lugn ledighet att åka dit. Eftersom ön ligger i utkanten av öknen så är det dessutom nästan alltid strålande sol. Det krylar av spännande marknader. Maten är gudomlig. Och om man är lika förälskad i vattenpipa som jag... Varför tveka?

Många av oss älskar att spela dator- och TV-spel. De flesta av oss skiljer dock på spelet och verkligheten. Även om jag älskar Final Fantasy VIII förstår jag t.ex. att jag inte befinner mig i spelet på riktigt när jag sitter framför tv:en och spelar. Men en kanadensare under namnet "Buzz Erik Lightyear" har på onlinespelet Planet Calypso precis inhandlat en rymdstation för 2,4miljoner svenska kronor. En fastighet för miljoner som enbart hans virtuella alterego kan besöka. Men Buzz har en plan- utanför rymdstationen finns det djur med dyrbar päls. Dessa djur ska andra spelare få jaga i utbytte mot pengar- så med tiden, kommer han att tjäna pengar på köpet. Så den virtuella rymdstationen blir verkliga pengar. Personligen skulle jag nog börja ifrågasätta mig själv om jag investerade 2,4miljoner kr i en digital rymdstation. Men samtidigt går vi mot en ny digital era. Skratta bäst som skratta sist- kanske är Buzz en framtidens affärsman?

Jag tycker om när reklamer driver med trender i samtiden. Och vem har missat videobloggarna som poppar upp här och var på alla stora bloggerskors och bloggares websidor? Det jag gillar allra mest är minen som ICA Ulf gör i slutet. Själva fenomenet att driva med bloggare är i sig roligt. Jag driver gärna med mig själv också- varför har jag ett behov av att skriva om alla mina tankar och ragga läsare varje dag? Ibland kan man lägga ner flera timmar på att hitta det perfekta ämnet att skriva om. Men det är väl som sagt ett fenomen i samtiden- när alla kan höras så vill alla höras. En bloggare som går ut stenhårt för att driva med storbloggare är Petter-Nicklas som själv driver Sveriges minsta blogg. Jag rekommenderar hans blogg varmt åt den som vill ha lite cynisk humor. Det är nästan så att man skulle tro att han ligger bakom den här ICA-reklamen faktiskt...

Det blev en fajt vid 3-tiden på julafton. Hela släkten hade satt sig till ro framför tven för att titta på SVT och Kalle Anka. Jag fick agera chef över tv-kontrollen den här viktiga tv-tittar-dagen. Benjamin Syrsa hade precis välkomnat oss att fira jul med honom, Musse och alla deras vänner när mamma började viska till mig- "Kan vi inte titta vad Anna Anka gör?" Min lillebror, Tim, gav mig onda ögat så jag valde att inte byta kanal. Vi tittade på Kalle Anka och Djungelns Pajas samt Musse Piggs husvagnssemester. Någonstans då började även min farfar att prata om den beryktade Anna Anka. Julen handlar ju om kompromisser så jag valde att byta kanal till TV3. Plötsligt såg vi Anna Anka på ett spa få massage och manikyr samtidigt som hon berättade för oss att varje kvinna bör unna sig ett spa besök under julledigheten. Tim tittade surt på mig- "Emelie, skärp dig! Byt tillbaka". Och så än en gång var vi tillbaka i Disneys magiska och färgglada värld. Baloo sjöng om att ta vara på allt som livet ger. Lite så fungerade det under kommande timma. Fram och tillbaka mellan Kalle och Anna. Men fokus låg ändå på Kalle Anka mestadels av timmen.

Idag skriver Aftonbladet att Kalle Anka och hans vänner sågs av över 3 miljoner tittare. Anna nämns inte ens i artikeln. Inom kort kommer mätningen för v. 52 upp på MMS hemsida så att vi själva kan läsa oss till hur pass väl Anna Anka lyckades. Under v. 51 när programmet hade premiär hade hon närmare 1 miljon tittare. Men hur många var henne trogna när Kalle Anka konkurrerade på grannkanalen?

Igår fann jag vår vackra gran på marken. Ett virrvarr av barr och trasiga kulor låg utspridda i hela rummet. Och vår granna gran låg, nästan livlös. Hade vi inte tagit tillräckligt väl hand om honom? Ville han ha mer socker och vatten än vad vi givit? Tillsammans fick vi upp honom på sin fot igen. Lite omskakad sträckte han på sig och såg lika vacker ut som dagen innan, trots att grenar stod åt fel håll och några av kulorna var krossade. Jag gav honom extra mycket vatten och en klapp på stammen. Han log lite åt mig. Nu hoppas jag att han inte hittar på några fler hyss på ett bra tag.

Jag förälskade mig i Final Fantasy VIII första gången jag spelade det. Plötsligt blev det viktigaste i hela världen att sitta framför playstation och spela i timmar. Allt för att få reda på vad som skulle ske mellan Squall och Rinoa. Jag var tvungen att köpa de tillhörande actionfigurerna. Squall blev min drömkille- den tysta mystikern. När spelet kom 1999 var grafiken enorm och själva storyn olikt något annat jag stött på. Under 90-talet utvecklades min kärlek till Super Nintendo och Super Mario till en förälskelse i Playstation och Final Fantasy.

Nu listar Aftonbladet 00-talets bästa spel. Högst upp på listan ligger Halo. Final Fanstay XII hamnar på 16e plats. En plats som spelet knappt förtjänar. Jag orkade med att spela det i någon timma sen gav jag besviken upp. Charmen som finns i sjuan, åttan och nian saknas. Ett spel som däremot förtjänar sin plats på listan är Silent Hill 2, på en åttonde plats, som skrämde livet ur mig när jag som 14 åring satt och spelade det sent om nätterna med min lillebror. Jag trodde aldrig att det var möjligt för att spel att vara så läskigt. Mer än en gång hoppade jag till- det kändes som att man själv befann sig i den fruktansvärda staden och inte kunde ta sig där ifrån. Men trots omänskliga varelser och en skrämselfaktor högt över det vanliga finns det fortfarande inget som kan jämföras med min älskade Squall och hans Rinoa.

Annandagen är den första dagen på mellandagsrean. Vissa år har jag stått utanför butikerna tillsammans med en flock människor för att vara bland de första som får möjlighet att fynda bland alla kläder när portarna slåss upp. Det är en förtjusande känsla att strosa runt och ta i alla de vackra plaggen som plötsligt kan bli mina för halva priset. Jag har alltid fått ett rus av att fynda kläder. Men i år beslöt jag mig för att sova. Jag behövde sömnen och jag behöver inte mer kläder. Jag satt hemma och tittade på tv vid tolv tiden när det plötsligt började krypa under huden på mig. R.E.A. Ett inre kall inom mig fick mig att slänga i mig frukosten och snabbt sätta på mig ytterkläderna och ge mig ut i snöovädret. Jag drogs mot de utlovade billiga kläderna. Mitt mål var givet- Weekday. Och butiken var fylld med berg av billiga kläder. Jag kunde inte sluta le. Men jag var inte själv. Butiken var proppad med människor. Alla lika upphetsade som jag. Folk blev som gamar som ryckte i saker och plockade på sig mer än de kunde bära. Jag provade själv en hel del kläder efter att ha stått och köat till provrummet ett tag. Jag förälskade mig i två tröjor och beslöt mig för att köpa dem. Jag gick och ställde mig i kö- stolt över vad jag hittat. Och jag köade. Och köade. Jag gav tillslut upp efter att ha köat i en halvtimma utan att komma halvvägs fram till kassan. Det tog emot lite. I år fick jag känna lite av ruset, men några kläder blev det inte på Annandagen för mig. Om jag ska vara ärlig med mig själv var det nog lika bra- jag behöver egentligen ingenting.

I år fick jag en otroligt bra julklapp- ett busskort. En sådan där otroligt nödvändig sak när man bor i Stockholm. Om man är student är det väldigt kostsamt att lägga 2400 kr på kortet i början av januari. Men i år behöver jag inte oroa mig om den kostnaden. Nu kan jag åka kollektivt hela våren 2010 utan problem!

Vi föds, vi växer upp och vi åldras. Jag älskar mina släktingar. Min mormor, farmor och farfar är bland de underbaraste människorna jag känner. Jag kan sitta och krama på dem i timmar. Jag känner mig trygg i deras famnar där jag kan dra in deras doft och lyssna på deras kloka ord. Samtidigt tycker jag att det är obehagligt att de åldras. Ibland gör det mig väldigt ledsen. Men sen tänker jag på vilka långa och underbara liv de har haft och då blir jag glad igen. Och de mår fortfarande bra, de är bara lite virrigare nu än för några år sedan. En ny undersökning visar att allt fler svenskar lever till att bli 100 år. Antalet som får fira sin 100 års dag är 10 gånger större än för 40 år sedan. Om jag fick bestämma skulle mina tre älsklingar virra runt till minst 100 års bemärkelsedagen. Jag kan faktiskt inte föreställa mig mitt liv utan dem. Och att få fira jul med dem igår var underbart.

Tidningarna kommer med nya negativa rapporter om framtidsutsikterna för mediebranschen. Prognoser visar på att det utbildas för mycket folk och att vi inte kommer att få jobb när vi har pluggat klart. Samtidigt fortsätter antalet sökande till JMK att öka.

Enligt SACO:s undersökning om framtidsutsikter kommer det att vara överskott av utbildade kommunikatörer år 2014. Undersökningen visar på att det kan komma att bli svårt för JMK:s elever att få jobb när de är färdigutbildade, främst i storstäderna. Den negativa prognosen gäller även människor som utbildar sig inom tv, radio och film.

-          Prognosen baseras på förbundens magkänsla om arbetsmarknaden, men ingen kan veta exakt hur det kommer att se ut om 5 år. Vi vill inte styra människors utbildningsval, vi vill bara ge dem saklig information så de vet vad de har att förvänta sig när de är färdigutbildade, berättar Ossian Wennström, utredare på SACO och redaktör för undersökningen.

Höstterminen 2007 sökte 523 personer till grundkursen i medie- och kommunikationsvetenskap på JMK, i höst var det 869 sökande. Även i journalistikvetenskap har antalet sökande ökat med runt 300 personer på två år. Trenden tyder på att allt fler människor väljer att studera media trots de dystra framtidsprognoserna.

-          Trots osäkerheten på arbetsmarknaden är det viktigt att välja en utbildning som man kan leva med resten av sitt yrkesliv, och då kanske det inte gör något om det blir tufft på kort sikt. Det finns alltid möjligheter att få jobb om man brinner för något, fortsätter Ossian Wennström.

Maria Olin är rektor på Medieinstitutet och tror inte att det kommer att vara ett problem att få jobb inom media i framtiden. Enligt henne är det viktiga är att hänga med trender och omvärldsbevaka, främst på webben.

-          Mediebranschen är ingen krympande bransch, det är en föränderlig bransch. Framtiden är digital så det gäller att hålla koll på vad människor gör på Facebook och Twitter idag. Nya kanaler för information kommer att fortsätta att dyka upp och då gäller det att vara redo, menar hon.

Josefin Hagström läser medieproduktion på JMK och tycker att det känns tungt att höra om alla negativa prognoser om framtiden.

-          Jag tänker att medieyrket rymmer väldigt mycket och många olika typer av jobb. Vill jag, så kan jag få ett. Dock har jag ingen direkt tro på att jag kan få det jobb jag helst vill ha på en gång. Slaveri först, sen kanske...

-Det är lustigt, sa mamma när jag och hon stod framför granen imorse och beundrade presenterna som vi prydligt slagit in och lagt iordning.
-Vad är lustigt? frågade jag.
-Jo, först är man liten och får en massa julklappar. Sen blir man lite äldre och får inte så mycket under flera år. Men sen blir man gammal och plötsligt får man hur mycket paket som helst igen. Man blir barn på nytt.

Under vår gran i år var de flesta presenterna till mormor, farmor och farfar. De fick bli barn igen för en kväll. Nu sitter vi och dricker conjac och pappa pratar om framtiden. Jag har precis stoppat i mig min hundrafemte pepparkaka. Runt midnatt väntar den traditionella skinkmackan. Det är jul på riktigt. Hoppas att ni alla haft en lika underbar dag.

Debatten om medieproduktionskursen på JMK (Institutionen för Journalistik, Media och Kommunikation på Stockholms Universitet) fortsätter. Först gjorde SR (Sveriges Radio) och  Lars Truedson ett radioprogram där de lyfte fram problematiken och missnöjet med att vi läser en kurs som är inriktad på så väl PR som journalistik. Sen kontrade JMK genom att säga att de förväntade sig mer än en snedvriden bild av verkligheten från SR. Efter det svarade SR med att förklara att det inte finns någon grund för JMK:s kritik. Idag skriver Dagens Media om att "JMK-ledningen attackerar SR:s "Medierna". Jag följer debatten med skräckblandad förtjusning. Jag ser det som positivt att vi får publicitet. Men undrar ändå, varför frågar ingen oss hur det egentligen ser ut och fungerar på kursen?

Eko. Så tyst och stilla är det på morgonen dan innan dopparedan. Och nu springer jag iväg till skolan.
-Men har inte du jullov Emelie?
-Nej, jag går i skolan idag också, det är jätte normalt.
Ska jag gissa på att vi blir... max 4 personer som pallrar oss iväg till JMK idag? Ibland önskar jag att jag inte var en sådan här ordentlig människa.

Ett par i Kanada vann 340 miljoner kronor på Lotto. De har nu beslutat sig för att dela med sig av sin enorma vinst genom att köpa julklappar till släktingar och det lokala Hockey laget för 7 miljoner. Nästa mål är att förbättra skollunchen i de lokala skolorna. Käraste underbaraste tomten, jag lovar dig att jag kan hjälpa dig med allt julklappshandlande och utdelanda på julafton om du ser till att jag vinner några miljoner kronor. Jag kan komma på fyndiga och bra presenter, slå in dem i finaste papper och dessutom lista ut riktigt fyndiga julklappsrim. Jag kan ge klappar till alla ensamma människor i Stockholm så att de också kan känna lite värme på julafton. Så, om jag går ut och köper en trisslott nu, så fixar du resten. Deal?

Sommarvärme mitt i vintern. Det kan ju kopplas genom ett underbart avsnitt av Sunes jul där Peter Haber dansar glatt till låten (eller inbillar jag mig den scenen nu- och i sådana fall- varför kopplar jag La Lambada till Peter Haber?) Men nu behöver jag inte klura på det. Nu ska jag bara stå och göra en piruett framför spegeln, sjunga med (så gott jag kan på portugisiska) och invänta det stundande pepparkaksbaket.

Det talas fortfarande hej vilt om Anna Anka. Ju närmare julen vi kommer, ju mer skrivs det. Det går inte att förneka att hon har blivit en del av den svenska folksjälen. Det finns nog ingen i vårt avlånga land som inte yttrat hennes namn under höstens gång. Oavsett om de följt henne på tv eller inte. Någonstans spelar det ingen roll att hon får elaka kommentarer om att hela Sverige hånar henne eller att hon är patetisk, hon har lyckats bli känd. Och från att ha varit en kaxig hemmafru i Hollywood kommer hon till julafton att ha provecerat oss så totalt att hon till och med hamnar på julmenyn. Tänk att få, sätta på TV3, 15:00 nu på torsdag.

Men på sätt och vis har hon varit del av den svenska jultraditionen länge. Eller påminner hon inte om Kalles kompis Djungelns pajas? Om inte annat är hon lite av medias pajas 2009. Apapapappapapapparaja

Dagen har spenderats med den bosniska läraren Ajan som lärt oss allt om animation. I morgon ska vi börja kreara också. Och innan dess behöver jag rita ihop en story board som ska presenteras för klassen. Idag vann jag hans bok för att jag pitchade en bra idé till en karikatyrfilm, inte illa. Nu ska jag sitta hela jullovet och skapa små animationsfilmer tror jag. Jag tycker om det här. Och sen känner jag att jag är ganska duktig på det också. Enligt Ajan fungerar teckningen som ett internationellt språk och är ett uttryckssätt i den moderna tiden. Hela världen förs över till webben och karikatyrfilmen är ett bra sätt att berätta på detta framtidens medium. En satirisk bild kan ofta säga mer än en journalistisk text- komplicerade budskap förtydligas genom bilder.

Skapade av moi på lektionen idag (jag koncentrerar mig bättre när jag ritar):

Kursen i Medieproduktion vid Stockholms Universitet skapar debatt i medievärlden. Är det rätt att den gamla journalistikhögskolan utbildar PR-konsulter? Enligt vissa så bidrar vår utbildning till den gråzon som idag finns mellan journalisterna som skriver den objektiva sanningen för publiken och den övriga medievärlden som skriver på beställning. Plötsligt ska alla göra allt. Några lärare på JMK vägrar enligt ett reportage som sändes på P1 i fredags att undervisa på Medieproduktionskursen eftersom det skulle sänka deras trovärdighet hos journalistikeleverna. Det är studierektor Håkan Lindhoff som kämpar för oss och har säkerställt att kursen har dragit igång. Håkan har vid många tillfällen kommit in på våra lektioner och pushat för att alla ska hålla god min. Det här är en satsning från skolans sida. Och jag måste erkänna att det känns spännande att vara mitt i mediedebatten och sätta standarden för vad den här kursen kommer att innehålla. Det enda som bör ifrågasättas hor P1 är varför de inte valt att ha med några av våra röster i reportaget (trots att tre stycken från klassen blev intervjuade). Med, det är väl beviset på att journalister inte speglar verkligheten som den egentligen är. Objektivitet finns inte.

Jag måste bara tillägga att vi inte utbildas till PR-konsulter som reportaget påstår. Vår utbildning är bred men har än så länge varit mer riktad mot journalistik och filmskapande än något annat. Sen har vi fått lära oss lite om reklam och lite om information. Det som väntar härnäst är tillämpningar på webben med bl.a. bloggande, html och flash. PR har än så länge saknats helt. Vilket kan vara en av anledningarna till att våra röster inte fick höras i programmet - det är precis vad klassen sa i intervjuerna. Men då hade inte P1 haft någon nyhet att rapportera om. Jag följer debatten med stora öron.  Och hoppas dessutom på mer PR i undervisningen framöver. Det skulle trots allt göra mer PR för oss.

För den intresserade kan P1 reportaget höras på:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=3318154 mellan 18:30-25:20

Och mer om kursen kan läsas på: http://www.jmk.su.se/contents/sidor/grundutbildningar/medieproduktion/

Ikväll hade kunnat vara som alla andra underbara söndagskvällar varit den senaste tiden. Jag hade med spänning kunnat sitta framför tven med ögon som tefat och följt Jackie, Cimon, Catja och de andra i Paradise Hotel. Jag hade kunnat sitta och skratta, filosofera och häpnas med mina vänner i soffan. Men ikväll var ingen sådan kväll. TV6 har tagit jullov från Paradise Hotel. Jag förväntas överleva utan intriger, fester, sex och pakter fram tills den 4e januari. Det är nästa år. Nästa år! Och dessutom lämnar kanalen mig med en riktig cliff hanger. I kommande avsnitt verkar hjärtan krossas på riktigt, och inte bara mitt. Att döma från "scener från nästa avsnitt" kommer Cimon att ligga med den nya tjejen och Greta svikas. Stefan och Rami kommer att börja bråka rejält. Och Jackie riskerar att åka ut. Den senaste parcermonin var omskakande. Andreas åkte ut. Och Rami säkrade platsen bredvid Catja som inte vill veta av honom. Och som halvt hatad, halvt älskad, så kan Rami troligtvis röra om riktigt rejält framöver. För att inte tala med denna nya strippa som kommer och sveper Cimon off his feet. Herregud. Spänningen. Dramatiken. Och jag måste vänta tills nästa år för att ta del av den igen. Fan.

Det är något alldeles specielt med dofter. En doft får en att minnas mer än något annat. Jag har kvar en shampo flaska från i somras när jag var i Thailand. Varje gång jag öppnar upp flaskan och löddrar in mitt hår doftar hela badrummet av sol, värme och karon beach. Om jag blundar kommer jag ihåg den exakta känslan av att vara på vårt underbara hotel med en Singa öl i hand och min fina pojkvän vid min sida blickandes ut över havet. Den känslan får jag av allt julpyssel vi har satt upp idag här hemma. Granris, kokostoppar och havrekakor. Det doftar som min barndoms jul. Plötsligt känner jag samma längtan efter att ha hit hela släkten, äta köttbullar och kolla på Kalle Anka och sen smyga upp med lillebror till granen och skaka lite på paketen och försöka lista ut vad de färgglada lådorna innehåller. Jag stod uppe vid vår gran nu och bara drog in doften. Gran. Och jag är samma nyfikna lilla flicka som hoppar upp och ner och bara älskar allt.
 

Anna Anka planerar att bli en svensk jultradition. Klockan 15:00 på julafton kommer hon att fira jul med oss på TV3. Nu berättar Anna Anka att hon är orolig över hur tvprogrammet kommer att tas emot av svenskarna.  "Anna Anka och hennes vänner" är inte en engångsförteelse, utan en hel serie med flera avsnitt som kommer att sändas på TV3 med start den 24e december. Bland gästerna är Anna Skipper, Simon och Tomas och Robert Aschberg. Är vi redo att bryta mot tradtionen och släppa in henne på jullunchen? Efter grisskandalen under hösten kanske det är dags att ta ställning mot julskinkan. Om vi bryter mot en tradtion kan vi bryta mot flera. Kalle byts ut mot Anna. Och även om vi inte sätter på TV3 på julafton för att följa hennes program så kommer ingen att lämnas orörd av fru Anka. Hon är mediernas nya kelgris och kommer med all säkerhet att fortsätta skapa rubriker. Det blir till att fira jul med Anna Anka oavsett om vi slår på tven eller inte. Så varför inte bara ge in till frestelsen och titta?

Julklappsångesten är väl nästan enorm vid det här laget. Hur kunde julen komma krypande så fort i år igen? Men det löser sig nog tillslut, det löser sig alltid på något sätt trots allt. I år vill jag dela med mig av ett underbart tips: varför inte handla klapparna på second hand? Det är både miljövänligt och ekonomiskt. Myrorna öppnade nyligen en ny butik vid Fridhemsplan fylld med dolda skatter. Jag handlade en varsin jätte fin tjocktröja till min mormor och farmor där som jag är säker på att de kommer att älska. Och de kostade mig inte mer än 100 kr styck. Jag var självklart tvungen att fynda en till mig själv också. Jag är head-over-heels-in-love med den här tröjan som kostade mig 78 kr. Ett ytterligare plus är att Myrorna ger 10% studentrabatt vid uppvisande av studentlegetimation. Billig och orginell julhandel som erbjuder något för alla, om man har tålamodet att leta. Men det är ju halva glädjen i att second hand fynda.

Du inser precis att du kommer att missa tunnelbanan. Den ska gå om 1 minut och du befinner dig småspringandes 300 meter från nedgången. Mötet du ska på börjar om en halvtimma och nu kommer du komma sent. Chefen ska vara med på mötet. Får du sparken nu? Huvudet värker, pulserar. Du behöver något för att pigga upp dig, snabbt. Du ser ett fik precis vid tunnelbaneuppgången och går raka vägen in.
-En kaffe tack! Och en snaps till det.

På måndag börjar Wayne´s Coffee att sälja vin och öl i butiken på Sveavägen i Stockholm. Anledningen är att kaffekedjan vill "utveckla den svenska fikakulturen". Enligt den svenska kaffekedjan är alkohol en naturlig del av det sociala livet i storstaden. Men förslaget möts av stor kritik från nykterhetsrörelser.

Jag vet inte om Sverige är redo. Problemet är inte att det är farligt att ta ett glas vin efter jobbet. Problemet är att vi försöker skapa ett förhållande till alkohol som påminner om medelhavskulturen, där ett glas vin om dagen är en naturlig del av vardagen, men att vi dessutom fortfarande håller kvar vid den nordiska alkholkulturen där man dricker mer sällan, men mycket. Hur det kommer att se ut när alkohol plötsligt blir så lättillgängligt i vardagen vet jag inte. Men att affärsidén kommer att bemötas med applåder från stressade affärsmän och affärskvinnor, det tvekar jag inte på. Men är det en positiv utveckling?

Paradise Hotel har blivit ett beroende. På något sätt har jag lyckats se varenda avsnitt denna höst. Betyder det att jag inte har något liv? Nej. Jag har ett liv, men mina kvällar förgylls av att titta på programmet. Jag har fört diskussionen förut- människor tittar på reality TV antingen för att de själva är korkad eller för att de tycker att deltagarna är korkade och de vill känna sig smarta jämförelsevis. Jag tror snarare att det beror på att det har blivit en sådan snackis. Jag har ett gäng människor som jag flitigt diskuterar programmet med. Det kryddar konversatinerna lite. Att följa programmet blir alltså socialt för mig, inte tvärtom.

Och idag. Rami har rört om i grytan rejält. Plötsligt vet man inte vem som lurar vem. Och sen PANG. Så är Andreas ute ur leken. Jag tyckte om att ha med Andreas, jag tycker om att följa alla människor i programmet som skapar lite konflikt. Vi får se vad som händer nu när Rami och Catja bor ihop. Någonstans känns det som att det bara blir bättre och bättre för varje dag som går. Och jag och mina vänner pratar allt mer livligt om vad som händer. Att vi sitta och titta på människorna i paradiset hjälper faktiskt mig att klara av den kalla vintern.

Vem känner inte ett plötsligt behov av kaffe efter att ha sett skylten på sidan? Och för 10kr koppen är det ju inget snack om saken. Jag har då aldrig stött på ett billigare vaccin. Men om man läser artikeln lite närmare så är det prostatacancer som kaffet sägs motverka. När jag upptäckte det hade jag redan köpt en kopp. Den var faktiskt god trotts att den inte botade mig från en livshotande sjukdom. Om nu trötthet inte kan ses som en sådan.

”Tomten är överviktig, stressad - och har en osund livsstil” säger forskare vid Göteborgs Universitet. Om forskare talar om honom, betyder det att tomtefar finns på riktigt?

– Jag skulle tro att han redan nu behöver behandling för både diabetes och högt blodtryck och säkert även kolesterolsänkande medicin, säger Annika Rosengren, professor vid Avdelningen för akut och kardiovaskulär medicin.

Enligt studien måste tomten göra 900 hembesök i sekunden för att hinna med att dela ut julklappar till alla jordens människor. De ifrågasätter hans existens. Men ändå skriver och forskar de om honom som att han fanns på riktigt. Jag vet inte, hemma hos mig ligger det alltid julklappar under granen på julafton. Vem lägger dit dem om inte självaste tomtefar?

Idag har jag befunnit mig inom JMK:s väggar i 14h. Mycket redigering och några öl mot kvällskvisten. En underbar dag. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga om en heldag i skolan. Men jag inser nu hur mycket jag verkligen älskar min klass. NI är underbara.

Jag tänker tillbaka på när jag var yngre. Vissa saker var super viktiga och antecknades flitigt ner i dagboken. Andra saker glömdes bort. Idag presenterar Aftonbladet en studie om vad kvinnor minns om sin första kyss och sina första par klackskor. Enligt studien kommer 92% ihåg de första skorna de köpte för egna pengar medan endast 63% kommer ihåg namnet på den första personen de kysste. Undersökningen är gjord av ett brittiskt företag som säljer skoförvaring (hur pass tillförlitliga är de siffrorna då?). Ja, jag kommer ihåg mina första högklackade skor utan problem. Det var ett par svarta pumps som jag fick av mamma. Jag kanske kommer ihåg dem eftersom de fortfarande är mina favorit pumps (så här 7 år senare). Jag har lämnat in dem hos skomakarn fyra gånger och betalat mångdubbelt mer än vad de är värda- men vad gör man inte när man älskar något? Den kärleken har dock aldrig antecknats i en dagbok. Men... jag kommer även ihåg den första kyssen. Eller åtminstone namnet på den första personen som jag kysste. Det står tydligt nedskrivet i dagboken. Hur mäter man kärlek mot kärlek? En sak har studien rätt i. Jag har aldrig slutat älska skorna, men pojken som gav mig min första kyss, han är inte viktig för mig idag. Betyder det att kärleken till skor är den viktigaste i en kvinnas liv? Antagligen inte. Men det var ju ett sött sätt att försöka marknadsföra sig på.

Idag slutfördes inspelningen av dokumentärfilmen "Panopticon- det allseende ögat". Syftet med dokumentärfilmen är att ifrågasätta etiken med övervakningskameror. Genom att sätta upp "synliga" övervakningskameror runt om i Stockholm hoppades vi fånga hur folk reagerar när de tydligt ser att de blir övervakade av en kamera. Reaktionerna var många. Bland annat blev två av gruppmedlemmarna mordhotade. Imorgon sätter vi oss vid redigeringsbordet och slutför projektet. Hur hade du reagerat om du åkte upp i en rulltrappa och plötsligt möttes av en kamera?

Det här med Internetdejting har inte undgått någon. Plötsligt behöver man inte stå med rinnande svett under armhålorna och ett hjärta som slår 200 slag per sekund och titta in i den snygga killen eller tjejens ögon på krogen. Ögonen blinkar okontrollerat, benen känns som att de kommer ge vika när som helst. Och när man tillslut lyckas öppna munnen känns den så torr att man knappt kan stamma fram ett h..e..e...e..j. Och då har den snygga killen eller tjejen redan vandrat vidare och dricker öl med någon som är lite snyggare, lite coolare och lite modigare än dig. Nej, nu behöver man inte skämma ut sig på krogen, nu kan man ta modet och säga hej på Internet. På Internet är allt möjligt idag. Där kan du skriva den vackraste, mest romantiska och äventyrliga personbeskrivningen i världen. Du kan framstå som perfekt. Men sen finns det vissa som har tagit steget ifrån både att ragga på krogen och på nätet. De här människorna raggar direkt på gatan. De hänger upp små uppmanande lappar där det står att de letar efter en tjej som tänker mycket på sex. Inget trassel med armsvett, inget krav på flashiga skriftliga presentationer på nätet. Särskilt bra är det att slippa ta första initiativet om mna själv är blyg. Kort och gott. Ring mig. Om jag hade modet skulle jag själv vilja ringa upp den här personen och se om det faktiskt fungerar. Men tyvärr har jag telefonskräck..

(bilden är tagen på Regeringsgatan i Stockholm)

Vi är övervakade nästan överallt vi går i det offentliga. Runtom i Stockholmstad finns över 1000 beviljade övervakningskameror uppsatta. Storebror ser dig. När jag var i New York för ett tag sedan stod det i ett skyltfönster till en klädesbutik "Du blir filmad över 900 gånger per dag, är du klädd för det?". Sanning är att vi är ständigt bevakade. Men det handlar om vår säkerhet, och väger inte det tyngre? Jag talade med min kompis mamma igår som är för övervakningskameror. Hon menade dock på att om någon hade sagt till henne för 20 år sedan att hon skulle tycka att övervakningskameror var bra idag så att hon aldrig trott dem. Idag vill hon att det ska sättas upp fler så att fler brott kan avklaras.

Idag skriver Aftonbladet om en butikschef som övervakade sin personal från hemmet. Enligt han själv var syftet att öka säkerheten i butiken, men samtidigt kände sig personalen kränkt. Och någonstans där går vi väl på en tunn balansgång. Den personliga integriteten eller säkerheten. Frågan är väl inte uppe för diskussion på samma sätt idag som den var för 20 år sedan. Men den är ändå intressant. Just nu håller vi på och spelar in en dokumentärfilm om övervakningskameror. Vi ifrågasätter etiken och sätter själva upp synliga kameror på provecerande platser. Jag återkommer med resultat.

Jag tror knappt att det är sant. Körbärslikör tog hem segern som den populäraste chokladbiten i Aladdin-asken. Är inte det den chokladbiten som alltid ligger kvar i asken flera veckor efter julafton? Marabou har under hösten haft en kampanj under namnet "Rädda julen nu" där svenskarna har fått rösta på sin favoritpralin. Den minst populära pralinen ersätts med en ny nästa år. Och förloraren blev- ägglikör. Nu håller jag stenhårt tummarna på att nykomlingen inte visas innehålla likör, utan något annat härligt och underbart. Den kommande pralinen har sina anor från 1939. Kanske dags att ringa och fråga ut min godisgris till farfar vad det kan tänkas vara för någon smak som fanns då?

Mer på Aftonbladet.
och på Räddajulen.nu.

Nu fortsätter Aftonbladet att skriva om nördar. Plötsligt har det blivit på trend att vara lite annorlunda och specialinriktad på ett ämne. Datornörden omtalas som Sveriges framtid men även som någon som ändå blir missförståd i samtiden. Det är bara utstötta och underliga människor som sitter framför datorn har fördmen hetat i åratal. Det här med datoranvändande. Det blir lite av ett beroende. Jag vet själv att jag kan sätta mig framför datorn vid fyra på eftermiddagen och plötsligt är klockan tio på kvällen. Eller som nu, klockan är nästan ett och här ligger jag i min säng med datorn i famnen. Det känns för tråkigt att sova. Att sitta med datorn är avkopplande- man befinner sig i en egen värld där man kan göra allt. Och i och med att datorkunskaper faktiskt behövs i dagens samhälle så har nörden blivit normen. Töntstämpeln försvinner sakta. 

För de datornördar som omskrivs av Aftonbladet gäller det att vara starka och stå upp mot fördomarna på skolgården och i samhället. Jag vill inte påstå att datorkunskaper är det enda som kommer att behövas i framtiden, men i och med att världen blir allt mer digitaliserad så förflyttas mer och mer av verkligheten till the world wide web. Då kommer vi alla att behöva bli nördar för att orientera oss i vardagen.

Det går att sjunga karaoke varje dag i veckan i Stockholm. Trots fördomar om att karaoke handlar om sunkhak och fylla finns stammisar som träffas regelbundet på scen. För dem handlar det om en livsstil. 

Inne på Johnnys vid Fridhemsplan har klockan precis blivit nio. Långsamt börjar musiken dunka ur högtalarna. Karaokevärden Frederic Ericsson står framför datorutrustningen och tar emot lappar från ivriga gäster. Stammisar berättar med inlevelse om vilka låtar de ska sjunga ikväll och att de har tränat hårt på att sätta den där höga tonen som inte lät så bra i förra veckan. Fluff, som alla kallar honom, engagerar sig djupt när karaokegästarna pratar med honom. Han kan inte tänka sig att jobba med något annat.

-          Hur känns det att andas? Så viktigt är det för mig att sjunga, berättar Fluff.

Johan Sjöberg, 22, lämnar in en lapp med låten Slide av Goo Goo Dolls som han brukar sjunga nästan varje vecka. Han har varit karaokestammis på krogen sedan hösten 2005. Det började med att några från gymnasieklassen började sjunga karaoke efter skolan. De flesta slutade gå dit efter studenten men han var fast.

-          Jag älskar att sjunga. Sen är det kul eftersom det är ett bra sätt att träffas på. Jag har lärt känna ett gäng på sex personer genom Johnnys och vi försöker träffas på onsdagar. Vi sjunger, pratar om livet, dricker lite öl och har jätte roligt.

Karaokegänget hade troligtvis aldrig lärt känna varandra om det inte var för deras gemensamma passion att stå på scen och uppträda. Nu hörs de nästan dagligen via Facebook över en karaoketråd där de diskuterar olika karaokehak och vad de ska sjunga för låtar nästa gång.

-          Egentligen är det inte Johnnys som är något särskilt men det har blivit som en ikongrej. Vi i järngänget måste gå dit så ofta som möjligt. Jag hoppas att vi alltid kommer att fortsätta, berättar Johan.

Johan älskar att stå på scen och sjunga. Det händer ofta att personer kommer fram till honom och berömmer honom efter en sång. För två år sedan gick han hos en sångpedagog för att bättra på sina uppträdanden. Han fick enorm respons från de andra stammisarna på Johnnys.

-          Att sjunga är det bästa jag vet. Det går inte riktigt att sätta fingret på. Det handlar om så mycket känslor.

Det gnistrar i ögonen när han berättar. Plötsligt ropar Fluff upp Johans namn i högtalarna och han samlar snabbt ihop sig innan han greppar tag i mikrofonen och ställer sig på scen. Lokalen fylls av publikens jubel.

 
Läs hela min artikel i Femte Statsmakten, nr. 7, sida 30-31: 

Jag har redan gråtit en skvätt över utgången i Mammas Pojkar. Inget av de vinnande paren förblev par i verkligheten när de kom tillbaka till Sverige. Nu delas ytterligare ett slag i magen ut: Tim hade redan flickvän när han åkte iväg. Enligt deltagarna hade Tim kontakt med sin flickvän via telefon och sms under hela programmets gång. Tim nekar dock till anklagelserna. Han menar att han inte hittade någon tjej som han föll för på riktigt under inspelningen bara, men att Moa verkade vara den trevligaste av tjejerna där. Hur som helst belönades han med ytterligare en rubrik pga att han aldrig kysste någon i programmet. TV är inte på riktigt, men det är rubriker. Nu har han lyckats bli lite av en kändis. Kanske att vi får se Tim mer i medierummet framöver? Eller så var allt bara ett spel för att få publicitet till hans nattklubbar.

Tim Rydeström och Moa Johansson (Bildkälla: Aftonbladet)

Jag har skrivit om, pratat om och spelat in ett radioprogram om nördar under hösten. Jag har velat lyfta fram att nörden är på väg att bli cool. Att det rentav är lite häftigt att vara nördig. Och nu. Bekräftar Aftonbladet min tes. Nördarna styr Hollywood (hela artikeln med Aftonbladet plus) är rubriken på artikeln. Det diskuteras att det är nördarna och deras kritik och hyllning som avgör om en film blir framgångsrik eller inte. Fansens ord väger tungt idag. Jag arbetade på Science-Fiction mässan förra året som är en stor samlingsplats för svenska nördar. I artikeln diskuteras den Amerikanska motsvarigheten Comic-Cons som hade ca 140 000 besökare i år. En sådan stor grupp människor har definitiv ett säg i samhället. De Amerikanska High School filmerna och deras stereotypsika, misslyckade nörd kan slänga sig i väggen. Nördarna håller på att ta över världen, Hollywood är bara första steget.


Vilken tur för mig att jag är en av dem. 

Jul om en och en halv vecka och jag har inte inhandlat en enda julklapp. Men det hör väl julen till. Den där lilla stressen precis dagarna innan? Pepparkakor däremot. Det har jag hunnit baka och äta i mängder. Om det stämmer att man blir snäll av pepparkakor, då borde jag vara bland de snällaste människora på jorden vid det här laget. Tomten kanske är lite snällare. Men med tanke på vilken stor mage han har kan jag tänka mig att han har stoppat i sig en hel del små underbara kakor under årens gång.

Idag är den stora Idol-finalen. Erik eller Calle kommer att ta hem titeln. Frågan är om det inte vore lite roligare om Calle som möttes av stort motstånd av juryn i början plötsligt spirar och vinner hela tävlingen? Samtidigt har jag sett Erik uppträda på en av Stockholms alla karaokebarer och jag vet att han är en stjärna på scen. Jag tycker om Erik men känner ändå- vore det inte lite härligt om underdogen Calle tog hem det här nu? Och är det någon som kan göra Walking in Memphis som honom?

Läs mer om framtidsprognoserna på: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/idol2009/article6273294.ab 
– Det känns tufft, Calle är så jävla grym, säger Erik.

Men Ja. Någonstans tror jag ändå att det blir Erik som vinner årets Idol-tävling

Några dagar om året uppmärksammas kungafamiljen extra mycket av media. De andra dagarna reflekterar jag inte riktigt över att de ens finns. Men det är väl så med media, att de styr vad man uppmärksammar och när man gör det. Imorse på nyhetsmorgon började det pratas om Nobelfirandet. Ikväll såg jag för första gången i mitt liv hela cermonin på SVT 1. De vackra sessorna i långa klänningar och med tindrande tiaror i håret. Kungen som fifflade lite med pappersprogrammet när han satt på scen och sedan ställde sig upp och stolt sjöng med i Nationalsången. Drottningen som satt och log mot alla pristagare. Ja, idag såg jag dem och reflekterade över dem. De vackra och mytomspunna människorna som lever ett drömliv som alla småflickor drömmer om. När jag var liten var jag helt inställd på att gifta mig med Carl Philip- jag skulle ju också bli prinsessa! Men sen växte jag upp och ville plötsligt inte alls bli prinsessa längre. Jag brydde mig inte.

Men idag bryr jag mig om allt det där mytomspunna och kungliga. Just idag känns det lite spännande igen. Jag får läsa i Aftonbladet att Mette-Marit var rörd till tårar av Obamas tal när han tog emot fredspriset. Vem som hade finaste klänning av Victoria och Madeleine diskuteras livligt i tidningen. Jag kan följa vad som händer på firandet i Blå salen i detalj. Och sist men inte minst får jag läsa hur man festar nobelt: Man får helst inte gå på toaletten under middagen, man ska inte tala om ekonomi, politik eller sjukdomar, man ska inte slå ihop glasen när man skålar och man får inte skratta för högt åt någons skämt. Oj vad det låter jobbigt att vara prinsessa. Jag som tycker om att skratta högt. Vilken tur att jag inte blev det ändå. Ja, idag bryr jag mig lite. Imorgon är det glömt och mitt liv fortsätter som vanligt. Tills nästa gång som media uppmärksammar dem. Kungafamiljen upphöjda till skyarna.

Sista avsnittet av Mammas Pojkar sändes idag på TV4. Jag har följt programmet hela hösten, mer som ett litet mysmoment på torsdagkvällarna. Jag hoppades verkligen på Bobby och Jane Timglas. Och sen blev det inte Bobby och Jane, och då blev jag ledsen. Nu läser jag på TV4 att det faktiskt inte blev något par alls i slutändan. Inte ett enda. Julia började dejta två andra killar och Bobby sa att han aldrig ville prata med henne igen. Christian och Viktoria bröt så fort de kommit tillbaka till Sverige, enligt honom visste han att det inte skulle bli något på riktigt hela tiden. Och Tim och Moa har hörts lite sen det att de kom hem, men det blev aldrig någon relation där heller- de påbörjade aldrig ens något. Beviset på att TV inte är på ritkigt?

GPS:en är en trogen vän i bilen. Plötsligt behöver man inte längre virra bort sig, stanna vid en bensinstation och skamset gå in och fråga efter vägbeskrivning. Nej, nu är det bara att fråga den trogna maskinen med sametsljus röst och alla de rätta svaren. Men GPS:en orsakar olyckor också. Alla vänskaper har bra och dåliga sidor.
– Det är ett växande problem, som blir vanligare för varje dag. Gps:en tar bort uppmärksamheten, det är därför vi har så många onödiga olyckor, säger Tommy Sjögren, förundersökningsledare på trafikpolisen i Söderort i Stockholm.

Och plötsligt har vi ytterligare ett exempel på att all denna nya teknik ibland gör mer skada än nytta. Av egen erfarenhet vet jag själv att man ibland väljer att lita mer på en maskin än sitt egna sunda förnuft. Jag och min pojkvän körde en gång 10 mil fel eftersom vi lyssnade på GPS:en och inte tog fram en karta för att visa oss vägen. Det kändes lite konstigt att vi åkte inåt landet när vi egentligen skulle åka längst kusten som vi trott, men det ifrågasatte vi inte fören 40 minuter senare... Det är lite som en kristen man jag pratade med sa: "Jag väljer att tro mer på det som står i Bibeln än på min egen magkänsla". Och så gav den moderna människan GPS:en samma status som den kristna ger Bibeln.

Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord. Igår satt jag och tittade igenom lite gamla foton på min dator. Sen tänkte jag: "Hmm, jag undrar hur många jag har nu". Jag tryckte på info på mappen "Mina Bilder". Jag har 30 170 foton på min dator. Tagna av mig under de senaste 7 åren. Om en bild säger mer än tusen ord så säger min dator mer än 30 miljoner ord till mig, och vem har överhuvudtaget tid att lyssna på så många ord?

Det är ett återkommande tema i tidningarna att tala om viktnedgång och banting. När jag och min fina vän Kristin skrev vår B-uppsats valde vi att undersöka alla Aftonbladets löpsedlar under fyra månader, våren 2007. Utav alla löpsedlar innehöll 24,5% något om viktnedgång eller banting. Var fjärde dag bemöts alltså en vanlig svensk av den hälsotrend som genomsyrar samhället. Jag är helt för att leva hälsosamt och äta nyttigt. Men ibland går tidningarna till överdrift.

Jag läser på Aftonbladet idag om "nyheter" som: Ät mindre och minska kaloriintaget och Tappa kilon med tankekraft. I båda artiklar framgår det att man går ner i vikt av att äta mindre. Ja, logiskt sätt går man ner i vikt om man slutar att äta. Men är det inte bättre om vi försöker slopa alla bantingsartiklar och istället får fler människor att börja röra på sig? Att ha ett stillasittande jobb och att alltid sitta framför tven när man kommer hem blir inte automatiskt en hälsosam livsstil om man enbart äter en banan om dagen. Man går ner i vikt. Men man mår antagligen skit dåligt också. Det vore positivt om människor istället insåg att det inte finns några genvägar, det gäller att träna och att äta rätt om man ska gå ner i vikt och må bra samtidigt. Men vem skulle läsa Aftonbladet om de skrev en artikel om sanningen som alla redan vet men de flesta ändå väljer att blunda för?

Jag mötte upp Tim utanför porten när jag var på väg hem. "Följ med mig Emelie" sa han med en mognare röst än vanligt. Först bar det av till skräddaren där han skulle sy upp tre par byxor. Sedan skulle han iväg till Apoteket på ärrende. Efter det var det Systembolaget som gällde. Expediten sa "Grattis".

-Oj vad vuxen jag känner mig idag, sa Tim till mig. Jag bara log och kände mig lite extra speciell som storasyster som fick följa med honom till Systembolaget för första gången i hans liv. Sen gick vi hem och drack cava.

Igår lanserades nya mobiltelefontjänsten "Google Googles". Nu behöver vi ingen allmänbildning längre, Google den allsmäktige kan och vet redan allt. Genom att fota ett objekt med din mobiltelefon: vare det Big Ben, en vinetikett eller ett djur, så matchar Google bilden med sin enorma databas och berättar sedan för dig vad det är du ser. Aftonbladet har rubriken "Se världen med Googles ögon". Om vi har tillgång till Googles ögon, då behöver vi väl knappt våra egna, så nu kan jag spara in massa pengar på glasögon och linser framöver. 

Någonstans börjar jag tro att framtidshypoteser om att robotar ska ersätta människor stämmer. Nej, Google är ingen robot i den bemärkelsen vi är vana att se på TV och i film, men liknar den inte en R2D2 klon som man kan fråga allt? Google vet allting om oss, vet vilken musiksmak vi har, har kartöversikt över hela världen, kan ge oss fakta om allt och kan nu dessutom se åt oss. Google är Gud.

Sen står du där, med masken för ansiktet och alla ögon på dig. Alla ögon på masken och inte på dig. Du är i centrum men du är osynlig. Lite som med en anonym blogg, allas ögon läser ihärdigt dina ord, men de blir bara ord, ingen vet att det är dina. Ibland är det en skön känsla att sätta på sig en mask.



(Maskerna är inköpta i butiken Antikt och Nytt på Mäster Samuelsgatan i Stockholm)

Mobiltelefoner i skolan. När jag gick på högstadiet tog lärarna mobilen ifrån en och la den i en liten låda om man använde den på lektion. Man spelade Snake eller skickade sms till varandra istället för att lyssna på läraren. "Så gör inte en ansvarsful och vuxen person", sa de. Sen växte vi upp. Åtta år senare på Universitet sitter många likförbannat med mobiltelefon i hand på lektionstid. Nu har lärarna ingen riktig säg, vi är vuxna människor, de kan inte och får inte ta ifrån oss telefonerna. Men nu är det inte Snake folk spelar, nu sitter de inne på Facebook och chattar med varandra under lektionerna. 

För två år sedan blev det mobilförbud i skolorna. Nu tar Moderaterna tillbaka det. I Aftonbladet står det idag om Moderaternas nya tankar om moderna tekniker i skolundervisningen. Mobiltelefon ska få användas i skolan för att filma varandras föredrag, räkna med och för andra moment där den underlättar inlärningen.
– Samhället utvecklas, det borde skolan också göra. Mobiltelefoner är en naturlig del av alla människors liv och då bör de användas i skolan också, säger riksdagsledamoten Oskar Öholm (M).

Ja och nej känner jag. Självklart kan mobiltelefoner användas, ibland förenklar de livet jätte mycket. Vid flera tillfällen under hösten har vi i klassen googlat svåra termer på mobilen för att bättre förstå. Mobilen användas som ett hjälpmedel. Men, den används också som underhållning. Och det är väldigt ofta som det är just underhållningen som väger tyngst. Många gånger när man kommer hem från en urtrist dag i skolan ser man på Facebook att klasskompisar har suttit hela dagen och skrivit till varandra på Facebook om sådant som har skett under lektionstid. Då har mobilens "nyttiga" användande fungerat som en täckmantel för den eskapering som den erbjuder. Och det är skönt att fly från tristessen i klassrummet ibland. Men hur mycket lär man sig? Och ja, vi är vuxna människor. Men förstår en högstadieelev verkligen till fullo att det är viktigt att sitta och lyssna på lektionen, åtminstone någonstans då och då emellan de ständiga statusuppdateringarna på Facebook?

Jag är medveten om att jag tjatar en hel del om Paradise Hotel. Vad är det egentligen som gör mig så besatt? Vi hade en diskussion om moral och etik i skolan i tisdags och min lärare (50-årig kvinlig filmregissör från Kroatien) sa att hon mådde dåligt av att titta på sådana "skit program" och stängde av TVen direkt. Andra i min klass instämde: "om man tittar på programmet är man inte bättre än de som skapar det". Det drogs någon slutsats om att den enda anledningen till att folk tittar på program som PH är för att det inte finns något annat att titta på på TV. Att "folk äter skiten TV-bolagen matar dem med" hette det.

Nej, jag tror inte att det är anledningen. Jag tror inte att jag enbart väljer att slå på tv6 klockan 22:00 för att jag inte kan slå på någon annan kanal. Det finns många program på TV, och om man vill bli upplyst och bildad så här de sista timmarna på veckan, då kan man faktiskt välja att titta på SVT1 eller 2, TV Fakta, Discovery eller något annat i den stilen. Men jag vill inte bli upplyst och bildad innan jag ska gå och lägga mig. Jag vill bli provocerad och underhållen. Och provokation och underhållning är något som Paradise Hotel serverar mig på ett silverfat. Jag sitter spänd framför tven och följer deltagarnas livsöden i paradiset och de gör mig aldrig besvikna. Idag kom en ny deltagare, Erika, in i programmet. Hon fick genast veta att hon var immun. Och plötsligt blev de andra tjejerna väldigt, väldigt nervösa. Och jag sitter som på nålar och bara m-å-s-t-e se nästa program också. Jag vet att jag inte är själv. Många av mina vänner kommer med spänning att följa morgondagens avsnitt när vi får veta vilket par Erika väljer att splittra. Tidningarna, Expressen och Aftonbladet, spekulerar också över intrigerna som kommer att skapas. Rubriker skrivs. Sen förstår jag att det finns andra människor som antagligen anser det idiotiskt av mig att ens bry mig. Jag är faktiskt ingen idiot, jag är bara en helt vanlig tjej som tycker om att avsluta en hektiskt vecka med ren och skär provocerande underhållning.

Det är något speciellt med människor med udda intressen. Sådana intressen som inte alla förstår sig på. När jag jobbade på Sci-Fi mässan förra året stötte jag på en massa personer som brann innerligt för Star Wars. Jag träffade Yoda (i statyform), såg människor betala 500kr för att fotas bredvid några star wars utklädda figurer och hittade star wars modellplan som såldes för flera tusen kr styck. Jag älskar att prata med människor som är lite annorlunda. Det är underbart trevliga när man kommer inte på deras intressen. På Sci-Fi mässan stod jag och pratade i timmar om Final Fantasy- min stora tv-spelspassion.

Min mormor är också en udda och underbar person som samlar på en miljon olika saker, känns det som. Hennes lägenhet är som ett museum. Det finns samlingar av nåldynor, kaffekvarnar, mässingformer och tomtar. Just tomtar står det om idag i Aftonbladet där Anita Persson från Gävle berättar att hon bor med 500 tomtar i en tvårummare.
-Jag börjar julpynta redan i november. Första advent ska allt vara på plats. Sen går jag bara och myser, berättar hon.

Och vad passande det känns att läsa detta på andra advent. Idag ska jag iväg på julmarknad i gamla stan, julhandla och sedan baka pepparkakor med finaste mamma. Inspiration att köpa en eller två tomtar idag får jag av mormor och Anita.  

Nu har Cat's in the Craddle spelat på repeat hela morgonen. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag blir tårögd av att lyssna på den. Det är något speciellt med låtar som kan förmedla ett helt livsöde på några få minuter.

Det har väl känts ganska självklart i några veckor nu- att det är just Erik och Tove som kommer att mötas i globen i nästa vecka. Det är inte svårt att se vem som trivs på scen, eller vem som känns som en idol för småflickorna. Antingen är det charmiga Erik eller sockersöta Tove. Men enligt Aftonbladet finns det en liten chans att det blir Tove som åker ikväll och att Calle får möjlighet att stå på stora scen i Ericsson Globe i Stockholm. Ja, han gör Walking in Memphis helt magiskt. Men jag tror inte att det räcker. Vem som vinner nästa vecka däremot... Det har jag inte den blekaste aningen om. Nu- karaoke!

Jag vill tipsa alla i hela världen att plugga språk utomlands. Hösten 2007 var jag i Barcelona och det är bland det underbaraste jag har gjort. Det har jag berättat för alla gymnasieelever nu på SACO-mässan i två dagar. Ta chansen och åk! http://spin.se

Det var tidigare i höstas som forskare och tidningarna larmade om att mobiltelefonanvändande kan orsaka cancertumörer. Särskillt farligt var det att ge mobiler till sina barn. Men idag skriver Aftonbladet att "Nu kan du prata med gott samvete". En ny studie visar nämligen att tumörrisken inte ökar genom mobiltelefonanvändande. Som underlag har forskarna jämfört antalet hjärntumörer under 70-talet med 90-talet då mobiltelefonanvändandet tog fart, och inte märkt av någon skillnad. Men trots de glädjande beskeden menar de på att man inte med säkerhet kan säga att samma sak kommer att gälla om 25år när människor kommer att ha använt telefonerna i ännu flera år.

Okej, vad bra. Då kan jag använda min mobil utan att vara rädd för att få cancer, tror jag. Men om studien som presenterades tidigare under hösten stämmer, då kan jag inte alls använda min mobil. Och samma sak med denna svininfluensa, vissa säger att vaccin är farligt och andra att sjukdomen är farlig. Idag säger Nyheterna på TV4 och Aftonbladet att 4 miljoner människor i Sverige har vaccinerat sig än så länge- och det är ett stort försprång mot resten av Europa. I alla EU-länder tillsammans har 10 miljoner människor vaccinerats, vilket klart tyder på att Sverige ligger långt före. Så om en forskare snart publicerar en studie om att vaccinet är dödligt... Var tror ni att paniken kommer att spridas först?

För att rött och blommor gör en glad.

För att de sa att jag inte kan vara som dem. Jag kan inte vara en gangster.

För att den looken skulle göra sig bra i TV. Ja Josefin, vi kör nästa säsong och blir kända!

För att det finns tre fel och alla är rätt.

För att julen är här när julen är på NK, och NK:s skyltfönster har någon underlig koppling till jul i Stockholm.

För att rött gör en glad, och när rött nagellack envisas med att smula sönder, då är man glad ändå.

Idag har jag jobbat på SACO-mässan. Längst in i mässalen erbjöds alla elever svininfluensavaccin. Jag blev smått sugen på att gå och ta en spruta så att man har det gjort, men sen fick jag lite ångest och visste inte riktigt om jag vågade. Jag får se hur jag gör imorgon när jag är där igen. Jag tycker i vilket fall som att det är ett jätte bra strategi att nå ungdomar genom att erbjuda gratis vaccin på mässan dit alla treor på gymnasiet i Stockholmsområdet har obligatorisk närvaro. Idag skriver Aftonbladet att smittan har börjat minska för första gången i höst.
– Vi har redan nu uppnått hög vaccinationstäckning. Det reducerar sannolikheten för att det kommer flera vågor, säger Maria Brytting, chefsmikrobiolog på Smittskyddsinstitutet.

Trots de positiva siffrorna kvarstår ändå faktumet- 16 personer har dött av svininfluensan, ingen av vaccinet. Kanske att det är värt att ta ändå?

Nu delar Aftonbladet och en skara av Sveriges sexexperter med sig av sina främsta sextips enda fram till jul. Sextipsen levereras i en julkalander- ett nytt tips per dag. Om man har Aftonbladet plus. Det är en spännande debatt egentligen. Tidningen i print minskar i försäljning medan websidan får allt fler besökare. Men annonserna genererar inte lika mycket pengar på webben som i print. Därför måste Aftonbladet ta till med andra trick- exempelvis att sälja sexrådgivning genom tilläggstjänsten Aftonbladet plus. Det handlar ju om tidningens överlevnad, så deras beteende är faktiskt rättfärdigat, även om det handlar om en viss typ av prostitution. Nå väl, det är väl ingen nyhet att sex säljer?

Och bakom lucka 3:

Bildkälla: Aftonbladet

Idag gick jag upp klockan 04:30 för att åka till bageriet i Solna och filma de morgonpigga bagarna. I isande kyla kastade vi oss ut i mörkret och letade efter den lilla bakgården där brödbaket var i full gång. Lite trassel med stativet. En nygräddad kardemummabulle smakade ljuvligt gott. Gruppen filmade sedan vidare fram till klockan 12:00, sen tillbaka till skolan. Vi fick med oss surdegsbaguetter, även de ljuvligt goda.

Sen fick jag lite sömn, mellan klockan 15:00 och 16:15. Sen klassfest. Jag har världens bästa klass. Men nu är det enda jag kan tänka på sömn. Äntligen äntligen får jag sova.

Imorgon bär det av till bagarna kl 05:30. Vad gör man inte för filmen? Och för att känna doften av magiskt nybakat bröd. Och kanske få smaka en bit. Och kanske en kardemumma bulle. Det är nästan så att jag längtar efter en tidig morgon...




Bakery & Spice är väl värt en trip till St: Eriksplan.

Ullared-Morgan, han har blivit ett eget fenomen från varuhuset Gekås. Han som hellre sitter hemma och grillar kött i sin trädgård än att vara med vänner på firmfest. En lite ensam och udda man som plötsligt har hittat en plats i svenskarnas hjärtan. Aftonbladet skriver om Morgans vilda utekväll. Morgan åkte på kryssning och blev plötsligt uppvaktad av många kvinnor som sett honom på Kanal 5.
– Jag har åkt flera gånger förr. Men det här var bästa resan hittills. Folket bara tjatade på mig ”Morgan, Morgan, Morgan”, berättar han.

Jag tycker att det är ett spännande fenomen vem vi väljer att lyfta fram som hjälte bland alla dokusåpekändisar. Att framstå som en kuf och vara oskyldig och lite udda har fungerat för Morgan. Och plötsligt har den stereotypiske nörden blivit en mediehjälte. En utveckling som jag road följer. Och någonstans stämmer tesen som jag ställde tidigare i höstas- nörden håller på att bli cool.

(Bildkälla: Aftonbladet)